Practice makes perfect

På Skolforum 2008 talar Göran Söderlund (till en publik som gör stora ögon) bl.a. om vikten av motivation, sömn, träning och regelbundna tester med återkoppling. Han hävdar också att ett hinder för inlärning i dagens skola är att det mesta redan är - färdigplanerat.

Jag tänker på mina ganska färska erfarenheter av svensk lärarutbildning, starkt influerad av bl.a. Donald Schön.

Schön skissar på en ”praktikens epistemologi” och kontrasterar därvid ”skolkunskap” med ”reflektion-i-handling”. Jag är fortfarande inte riktigt säker på vem det är som ska reflektera (lärarutbildaren, läraren, eleven), men om jag förstår det rätt är det i första hand läraren som avses. Denne ska nämligen – vilket inte gjorts hittills (?) – kunna tillhandahålla motiv för lärande som varje elev finner giltiga utifrån sina utgångspunkter.

Min tolkning är att målet med lärarens handlande är att eleverna ska finna stoffet relevant (jfr. Marton). Jag kan inte låta bli att dra på smilbanden och referera till det retoriska tal som jag höll alldeles i inledningen av min utbildning.

Jag ser också att Schön bl.a. karaktäriserar den förhatliga ”skolkunskapen” som en färdig produkt, vilket får mig att tänka på det jag nyligen skrivit om problemen med att implementera en inklusiv skola, även om jag där såg (de utexaminerade) eleverna som produkter (men jag tror att Schön skulle acceptera denna utvidgning av konceptet).

Den traditionella synen på skolkunskap utmärks, enligt Schön, också av föreställningen att ju mer generell och teoretisk kunskap är, desto ”högre” är den. Hmm… här känner jag ju tydligt en koppling också till den postmoderna kritiken i allmänhet. Och det blir också här som jag får svårt att hänga med dit den ”nya epistemologin” verkar vara på väg.

Jag har själv rönt (vad jag upplevt som) viss framgång i klassrum med just en sådan traditionell syn på kunskap, och jag har också bevittnat (vad som för mig framstått som) rena katastrofer i den nya pedagogikens namn.

Traditionell skolkunskap präglas också, säger Schön, av en molekylär syn på vetande (eller kanske ”modulär” som jag skulle vilja säga): kunskap byggs upp av små bitar av information, och om läraren bara tillhandahåller dessa bitar så kommer eleven att kunna montera ihop dem till avsedd, komplicerad förståelse. (Om inte, är eleven omotiverad, lat eller ”svag”.) Detta är kopplat till en förlegad modell av kommunikation som utväxling av ”informationspaket” (min tolkning; se t.ex. Fiske; eller varför inte den fantastiska artikeln av Reddy från 1979).

Och här har Schön både rätt och fel, som jag ser det. Det är för övrigt ett allmänt missförstånd att transmitionsmodellen (som ursprungligen togs fram för att beskriva signalöverföring) på allvar används av psykologer m.fl. för att förstå mellanmänsklig interaktion.

Men vem är det egentligen som bygger förståelse, och hur? Schöns eget favoritexempel på reflektion-i-handling är den improviserande jazzmusikern. Hans tolkning av vad som då föregår skiljer sig radikalt från min (och jag har spelat en hel del). Eller, snarare: de växlar han drar utifrån detta exempel hänger jag inte med i.

Jag har haft tillfälle att reflektera särskilt över just sådana utlopp för kreativitet, i samband med intensiva diskussioner runt vad som sedermera kom att presenteras under titeln Tools for creativity: breakers and bracers. I stället för att mystifiera tyst kunskap (varför gör vi alltid det?!) vill jag fråga: Vad är det egentligen som lärts (internaliserats, automatiserats, proceduraliserats)?

Jo, ett (enda) sätt att analysera och generera musik som min begränsade kunskap om musikteori föranleder mig att tro är nödvändigt. Och hur har det lärts? Säkerligen genom mycket traditionell undervisning och lärande samt – ibland dödstråkig – övning. Jag ser inte hur det annars skulle kunna gå till. Att det sen finns (oändligt) utrymme för variation i improvisationen är en annan sak. (Som, för att göra en lång historia kort, närmast beskrivs av vad som i praktiken måste betraktas som slumpen. Se gärna Pylyshyns redogörelse för “the explanatory vocabulary of cognition”). Jag hänvisar till Stillings et al. för en (traditionellt) kognitivistisk ansats för att förklara skicklighetsinlärning.

Jag skulle kunna skriva mer om Schön, men jag ska inskränka mig till en sista punkt, och det är Menons paradox. Schön skriver att han tycker om att reta sina vänner inom artificiell intelligens med påståendet att Menon kommer att finnas kvar långt efter det att AI glömts bort. Han fortsätter:

The experience of the students in any reflective practicum is that they must plunge into the doing, and try to educate themselves before they know what it is they’re trying to learn. The teachers cannot tell them.

Schön sällar sig här till skeptiker som exempelvis Dreyfus, och anför i själva verket vad jag kommit att kalla ”spädbarnsdilemmat”. Åh, det här skulle kunna bli en lång utläggning! Jag konstaterar bara att ovanstående observation inte (längre) utgör något problem för artificiell intelligens – och inte för konstruktivism heller. Se t.ex. Rumelhart.