Kvalitet

Det var väl Kuhn som myntade begreppet "inkommensurabilitet", och med det avsåg den fundamentala oförmåga att förstå varandra – att överhuvudtaget kommunicera – som (natur-)vetenskapare inom olika paradigm erfar (och har erfarit under vetenskapshistorien).

Kvalitativ forskning (hur hög kvalitet den än håller) är inte modulär på samma sätt som kvantitativ forskning. Tror man det, gör man ett stort misstag (och jag misstänker att så är fallet ibland).

Kvalitativ forskning utgörs i bästa fall av välstrukturerade och djupsinniga betraktelser, självklart subjektiva. En ärlig humanist inser att hans berättelser om världen säger både mer - och mindre - än naturvetenskaparens. Metoden står i bakgrunden.

Jämför detta med fenomenografins armada, med Marton i ett av flaggskeppen. Inte nog med att förment objektiva kategoriseringar (hypoteser) – uppställda i efterhand – fogas till varandra, svepta i subjektivitetens slöjor. Inte nog med att Metoden glorifieras och blir ett självändamål; ett ändamål som helgar medlen. Nej, allt detta görs dessutom med en självhävdelse som bara kan ha sitt ursprung i mindervärdeskomplex. Enfaldigt tror man sig vara unika i att erkänna sin subjektivitet, och låter denna rättfärdiga all avsaknad av stringens och koherens. De publicerade "resultaten" upptas till övervägande del av försök att existensberättiga sig själva.

Och som grädde på moset vältrar man sig i (mer eller mindre genuint) förakt för de inskränkta och fyrkantiga positivisterna. I Martons fall handlar detta om att förkasta den förhatliga "dualismen" och ersätta den med… ja, vad? Över 250 sidor utvecklar han en relationens epistemologi som, trots longörerna, aldrig riktigt vill uppenbara sig.

Det är skrattretande när kritiker av ”positivistism” påstår att denna oreflekterat projicerar subjektiva värderingar på förment objektiva sådana. Än värre när man samtidigt, oreflekterat, lånar - imiterar, förvanskar - positivistiska metoder (för att kunna bidra med någonting). Snacka om att äta kakan, behålla den (spy upp den) – och sedan äta den igen!

Marton tar upp en rad (sex stycken) påstådda paradoxer inom kognitivismen (konstruktivismen), bl.a. frågan om vem det är som ”hittar” den begreppsstruktur som krävs för att tolka ett skeende. Sedan uppfinner han – utan att blinka – en s.k. ”relevansstruktur” som den lärande individen och dennes omvärld i sin interna relation på något sätt delar, men vars utseende och åtkomst är kritisk för att lärande ska ske och som (alltså) måste påverkas av en undervisande agent.

Lösningen på alla paradoxer (inklusive Menons) är inte någon magiskt upplöst ”dualitet”, utan helt enkelt evolution, vilken, utifrån ett litet antal kognitiva motsvarigheter till motoriska reflexer, producerar det vi från utsidan uppfattar som intentionalitet.

Fenomenografi i pedagogikens tjänst är helt OK, t.o.m. riktigt bra. Den hermeneutiska ansatsen till förståelse är en mycket lyckad omsättning av kognitionspsykologiska rön till praktisk undervisning. Men då kan man inte nöja sig med att prata om den ”interna relationen mellan individen och världen”. Vi kan inte ändra världen; vi kan inte ändra relationen; vi måste ändra individen.

Ett tydligt exempel på förvirringen är att uttrycken ”(den lärandes) förmåga” och ”(kvalitén hos en intern) relation” är ekvivalenta i Martons text.