Känsloreglering

Tre typer av känslomässiga regleringssvårigheter är:

• Sensorisk överkänslighet


• Självförsjunkenhet


• Motorisk desorganisation

Sådana störningar hindrar barn från att etablera fungerande sociala samspel.

Förmågan att reglera sina känslor utvecklas i samspelet med andra. I synnerhet vuxna människor (t.ex. lärare) förmedlar (delvis implicit) strategier för hur olika känslotillstånd kan hanteras. Detta ger då stöd för en inre process, där barnet lär sig att förhålla sig till sina känslor. Även yttre processer är viktiga. Dessa handlar mer om hur andra (vuxna) tolkar och reagerar på barnets uttryck.

Hur ska man som lärare behandla elever med känslomässiga regleringssvårigheter? Troligen beror detta först och främst på barnets ålder: Ju yngre barnet är, desto mer bör man fokusera på att övervinna svårigheterna. Ju äldre barnet är, desto mer får man inrikta sig på att kringgå problemen.

Ett generellt sätt att bearbeta störningar av den här typen kan vara att utsätta individen för måttligt obehagsframkallande situationer och sedan fånga upp de reaktioner detta framkallar. Efter hand kan intensiteten i ”behandlingen” stegras. Denna metod skulle kunna innebära att ett sensoriskt överkänsligt barn gradvis introduceras till gymnastikens bollsport genom att gå från bordtennis i ett litet, mjukt belyst rum till 11-mannafotboll i en stojig, bländande idrottshall; att en tillbakadragen elev går från att diskutera resultatet av individuella uppgifter med en klasskamrat till att delta i gruppdiskussioner; och att en impulsiv person går från att inhämta information under en promenad till att sitta stilla och lyssna.

Mycket kortfattat kan då en kringgående rörelse istället utgöras av att man stannar vid att försöka konstruera olika situationer av den första typen för eleven ifråga.