Jag tror inte på konsten

Konsten räcker inte. Hur sann eller autentisk den än är.

Det krävs handling. Något annat än att rösta med fötterna. Att vi som konsumenter har mer makt än vi tror - eller att vi som medborgare i den digitala demokratin har det - det är bara en listig slogan.

Vi är söndrade och splittrade.

Och det är vi även utan en kapitalistisk propagandamaskin.

Vi måste kämpa för att komma överens; för att komma över våra egenheter, våra egna viljor.

Det är alltså inte en traditionell revolution jag tänker mig. Det är en inre. En som varje vaken människa måste hjälpa sina medmänniskor att göra.

Vi måste - var och en - bli vår egen upplyste despot. Behärska oss själva.

Vad ska vi göra. Vad ska jag göra?

Jag vet inte. Men det räcker inte att vädja, att försynt uppmuntra, att föregå med gott exempel. Att nöja sig med halvmesyrer. Att döva sitt samvete.

Vad ska jag göra! Konsten, vetenskapen, utopin kommer aldrig att omvända oss genom att enbart kritisera, påvisa bristerna.

Hur kan vi kombinera frihet med ansvar? Kan vi det? Ja. Vi skulle kunna göra det, genom att omdefiniera ordens innebörd. Men vill vi det? Nej.

Så vad ska jag göra?

Det enda vi vi kan vara säkra på att vi har gemensamt är vår självbevarelsedrift. Vars och ens.

Det är en apori.