En del av mig

Jag fortsätter att tillämpa de psykologiska invarianternas filosofi, denna gång tillämpad på estetik, eller kreativitet om man så vill.

Stravinskij lär ha sagt något i stil med följande:

Det är den skapande människans uppgift att noga sålla de element hon mottar från fantasin, ty det är nödvändigt att den mänskliga aktiviteten föreskriver sig själv gränser. Ju mer konsten är kontrollerad, begränsad, bearbetad, desto friare är den.

Jag tänker på detta när jag i mitt musiklexikon läser en intervju med Carl Nielsen:

Jag har aldrig gjort en disposition till någon av mina symfonier, vilka man alltid har funnit så väldisponerade. De har vuxit fram ur någon dimmig föreställning om ett eller annat och har så utvecklat sig till något helt. De har kommit av sig själva, och jag har alltid känt att det inte kunde gå galet, eftersom de var en del av mig själv.

Nielsens uttalande kan tyckas naivt, eller kanske medvetet formulerat i linje med senromantiska ideal. För mig är det i varje fall uppenbart att det inte är hela sanningen.

Nielsen var synnerligen väl skolad i sitt hantverk. Han studerade violinspel och komposition vid konservatoriet i Köpenhamn, där han sedermera blev både lärare och direktör. Han beundrade Bach, Mozart och Brahms.

"Med åren lösgjorde han sig från sin grund i wienklassicismen, blev friare och ibland experimentell, på gränsen till det atonala" står det om Nielsen i mitt lexikon, och jag tänker på Stravinskijs neoklassicism och på hans medvetet progressiva hållning.

Man kan inte lösgöra sig från något om man inte har en grundlig insikt i vad det är man vill lösgöra sig ifrån. Det är inte ens relevant att tala om lösgörelse utan en sådan insikt. Det visste förstås både Nielsen och Stravinskij. Men kanske förstod den senare bättre än den förre hur "dimmiga föreställningar" utvecklas till något helt, till synes av sig själva. De är dimmiga just för att de är så djupt rotade, så vitt förgrenade i den skapandes medvetande. De har, såtillvida, blivit en del av en själv. Och manifestationen av dem upplevs gå av sig självt i samma utsträckning som skulpterandet blivit så skickligt, så invant, att det automatiserats.