Detta lär väl t.o.m. Benedictus känna sig föranledd att omformulera ganska snart. Men hur fel har han, egentligen?
Om vi anammar devisen att även dårar agerar rationellt utifrån sin uppfattning om världen - med det förtydligandet att deras uppfattning råkar skilja sig från de flesta andras - ja, då framstår påvens uttalande som fullt förståeligt.
De flesta andra, förresten... för mig ter det sig ganska uppenbart att (det ekonomiska) begreppet rationalitet inte bara är missförstått utan också grovt överskattat. I praktiken handlar den gängse världsuppfattningen om minsta gemensamma nämnare för bredast möjliga majoritet - dit gruppmedlemmarna flockas av social separationsångest.
Det kan för övrigt vara instruktivt att jämföra begreppet rationalitet med kognitionsvetenskapens värdeneutrala intentionalitet.
Jag har i ett annat sammanhang hävdat att många olika (kanske de flesta) ledarstilar kan fungera utmärkt, givet en viss situation. En och samma ledarstil kan också vara framgångsrik under många (kanske de flesta) olika förutsättningar. Det avgörande är den konsekvens med vilken ledarskapet utövas. Och då avses inte bara ledaren i sig, utan kanske främst den kontext i vilken verksamheten bedrivs. Det gäller dock att ge akt på hur man definierar framgång.
Jag erkänner villigt den lockelse jag periodvis känner till reaktionära och religiösa fyrbåkar. Jag framkastar faktiskt (med förbehåll) att konservativa kristna grupper kan vara helt OK.
Om de håller sig till sitt och är ärliga med sin världsbild, och dess konsekvenser. Påvens preventiv-bulla bryter mot båda dessa regler.
I en katolsk värld representerar kondomer en uppmuntran till (oansvarigt, utomäktenskapligt) sex. Därav en ökad risk för bl.a. AIDS, jämfört med (perfekt) abstinens. Men applicerad på en icke-katolsk värld ter sig påvens uttalande förstås vansinnigt ur led.
Även inom den (icke fullt så homogena) katolska världen, vore det tacknämligt om ledningen inte hymlade med sina bevekelsegrunder. AIDS är knappast det som ursprungligen motiverar den katolska synen på sexualitet.
Sedan är det där med "framgång"... Jag kan svårligen tänka mig en katolsk värld där systematisk pedofili inte grasserar bland en icke ringa andel av prästerskapet. Det ligger liksom i systemet. Dessa "avarter" skulle säkert gå att bekämpa betydligt bättre än vad som gjorts historiskt, men den till synes kroniska åkomman borde väl få även den mest devote anhängare att ifrågasätta om inte (åtminstone några av) statuterna är oförenliga med verkligheten?
Jag kan, som sagt, själv känna mig dragen - och kluven - när jag tänker på mina (moderata, protestantiska, till svenska statskyrkan hörande) kristna vänner och deras familjer. De representerar för mig en i bästa fall konsekvent och välmenande livsföring som genererar harmoniska människor - dessutom människor med en förtröstan jag inte ens kan drömma om. Inget fel i det, tvärtom.
Konsekvent kristendom verkar emellertid svår att kombinera med diverse företeelser i den moderna världen, varför ett visst mått av intellektuell ohederlighet troligen kryper in i de flestas livshållning. (En sätt att verkligen bibehålla konsekvensen är annars att utropa sig och de sina till det utvalda folket. Man behöver inte vara så många: det räcker med dem som går till samma kvarterskyrka. Då spelar det liksom ingen roll hur det står till utanför denna bubbla; ej heller vilka man eventuellt trampar ned på vägen mot frälsning.)
Den är lovvärd - den kristendom jag (helst) föreställer mig - om än på bekostnad av inskränkthet (ja, en snävare-än-möjligt inskränkthet, vill säga). Bättre än New Age. Bättre än konsumism.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar