Men det är klart: Rogers vidhåller att människan i grunden är god, och dessutom hela tiden strävar efter gott (och ej blott att fortplanta sig). Det tror jag inte på.
Också i många andra avseenden tyckte jag mig se Freud, fastän svept i en annan orddräkt. Kulturen (i någon mening) står mot det naturliga, och är det som (ibland) förhindrar människan från att uppnå sina mål. Organismen vet (ursprungligen) vad som är bra för den – det har evolutionen sett till – och bland de saker vi värdesätter mest finns positiv uppskattning, inte minst från oss själva. Men precis som kulturen lurar våra evolutionära instinkter och får oss att äta raffinerat socker och mättat fett, så förleder den oss också att villkora vårt värde – vår (själv-)uppskattning – med ”onaturliga” tecken på uppskattning, som betyg, pengar och status. I den mån vi på detta sätt avviker alltför mycket från det som annars skulle ha utgjort vårt ”verkliga jag”, upplever vi en dissonans som kan leda till neuroser. Vi får ångest, och som försvar går vi in i förnekelse och förvränger vår världsuppfattning. Om våra försvar inte håller, drabbas vi av psykos.
En reflektion jag gör här är att jag, som ofta känner mig mossig i min benägenhet att anlägga evolutionära perspektiv, paradoxalt nog har betydligt mer förtroende för kulturen än Rogers (trots att jag i den också ser vår predestinerade undergång). Kanske ligger förklaringen i att jag ser den kulturella människan som lika naturlig som den okultiverade (?) myran?
De små djuren på jorden
visare än de visa
Olaus Magnus, Historia om de nordiska folken, 1555
Något som kallas etnometodologi dök nyligen (nåja, för 10-15 år sedan) upp inom den gren av datavetenskapen som brukar benämnas artificiellt liv (AI/AL). Här kan det t.ex. handla om (jag har självt gjort sådana program) att modellera komplext (mänskligt) beteende genom att först observera en vardaglig situation – paradexemplet är hur en folkmassa korsar ett övergångsställe – och sedan överföra dessa observationer till en liten uppsättning enkla och lokala (individbaserade) regler. I en simulation låter man sedan en mängd sådana (datorbaserade) individer interagera utifrån sina, sinsemellan identiska, regeluppsättningar och kan på så sätt återskapa (?) det ursprungliga fenomenet. Snacka om (ett reduktionistiskt) meta-narrativ. I like it!
(Och som en av en händelse såg jag häromdagen på TV hur sådana simulationer kommer till användning vid s.k. ”crowd analysis”, t.ex. i samband med planering av tunnelbanesystem, eller utredning av olyckor på fotbollsarenor och rockkonserter. Det känns allt ganska tryggt med lite positivism ibland. I ett post-modernistiskt samhälle vore det väl tabu att tro att man kan lära sig av sina misstag?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar