Plast

Långt innan Mats-Eric Nilsson påbörjade sitt korståg; långt innan nutritionist blev en modekarriär; långt innan ekologiskt och närproducerat blev (användbara) försäljningsargument ja, långt innan klimat- och miljödebatten tagit fart, utarbetade jag - intuitivt - en teori om kosthållning. Den har jag hittills inte sett någon anledning att justera nämnvärt.

Min teori bygger på närhet. Närhet med avseende på lokal, tid, behov, framställning och avyttring.

Särskilt när det gäller behov och framställning kan en önskan om närhet motiveras både utifrån miljöskäl (ja, helt enkelt hushållning) och individuellt välmående.

(Eller wellness, som det heter nu för tiden, ett individuellt välmående som sällan harmonierar med långsiktig hälsa för vare sig individen, kollektivet eller miljön).

Utan att någonsin ha varit särskilt insatt i vare sig E-nummer, konserveringsmedel, smaktillsatser, eller i essentiella aminosyror, näringsämnen och spårämnen har jag alltid funnit det lätt att särskilja det jag anser vara bra (riktig) mat från det jag helt enkelt kallar plast.

Hur svårt kan det vara?

Innan du avfärdar mig som en relik från stenåldern, eller en hjärntvättad vulgärdarwinist bör du kanske överväga vad som är sant, och varför, i ett uttalande som "naturligt är bra". Jag tycker själv att det borde vara betydligt lättare att undvika (pseudo-)vetenskapligt munhuggeri i denna fråga än i t.ex. klimatfrågan.

Så vad är naturligt?

Tja, vad sägs om att äta bär på sommaren, frukt på hösten, och rotfrukter på vintern? D.v.s. att tillfredsställa sitt behov av (bl.a.) C-vitamin med för årstiden inhemska råvaror. Notera att man på så sätt minimerar samtliga avstånd ovan, både med avseende på miljö och personlig hälsa. Du förstår vad jag menar, va?

Då funderar du kanske på om vi verkligen kan få i oss allt vi behöver utan att sträcka oss längre. Ja, det kan vi. Kolhydrater, vår största energikälla, kan vi t.ex. få från bl.a. potatis - året runt. Protein, fett, vitaminer och mineraler - inget av detta lider vi brist på i vår närhet, någon gång under året. Det har vi aldrig gjort.

Ja, men variation, då? Vi kräver ju variation!

Ja, för det första får vi hålla tillgodo med den variation vi kan åstadkomma. För mig implicerar detta t.ex. att det inte är en mänsklig rättighet att kunna äta bananer ena dagen och ananas den andra. För mig implicerar det också att det är långt ifrån självklart att kunna äta vare sig bananer eller ananas - någon dag i veckan. För det andra, i den mån vi vill ha variation (vilket är något helt annat än att kräva - vem fan har sagt att du kan det?), får vi stå för den själva. Vår uppfinningsrikedom kan vi aldrig försnilla.

(Ja, vi kan ju äta pasta också, i stället för potatis. Inte för C-vitamin, men för kolhydrater. Något vi uppenbarligen gärna gör så gott som dagligen. Det kommer ju från Itaaalien, och är därmed inte så tråkigt, så klaustrofobiskt påminnande om självbehärskning. Fast vi kan ju göra det själva. Nej, Gud nej. Vad är Kungsörnen mot Barilla? Och vill du ha rationella argument så är det ju så att durumvete - som det naturligtvis måste vara - inte trivs på nordliga breddgrader.)

Och denna uppfinningsrikedom skulle jag önska fick sitt spelrum främst i det egna köket. För värre än en ohämmad import av de mest exotiska råvaror, är den "värdeskapande" bearbetningen, de lager på lager av raffinering som råvarorna (även de lokala) utsätts för. Tillsatser och artificiellt framställda ingredienser är ett fenomen i behandlingen. Men även om man (i teorin) skulle kunna avlägsna dessa, återstår ett ibland rent häpnadsväckande "förädlingsarbete". Ja, det uppmuntras som en del av en obligatorisk produktutvecklingsmodell.

Jag ser reklam för Cantadou med pesto och fetaost, och försöker föreställa mig hur den kedja - den flod av sammanlänkade rännilar - ser ut som utmynnar i en dylik produkt. Ja, det finns säkert massor av tillsatser, smakförstärkare och konserveringsmedel i den också - om inte annat så just som en konsekvens av den omständliga tillverkningen. (Transporter och förpackningar ska vi inte tala om. Inte bara av slutproduktens forsande flod, utan också av alla dessa rännilar, som förstås ska "optimeras" utifrån en allt annat än resursminimerande princip.)

Halv- och helfabrikat innebär inte ett steg från råvara, utan många. Många.

Jag behöver inte veta bättre än så. För mig är det plast.

Kaffe utan koffein? Matfett utan fett? Mjölk utan laktos? Mjöl utan gluten?

Yoghurt utan fett? Men fyllig, och med smak av guarana, banan och ananas?

Det är plast!

Läsk utan kalorier? The impossible made possible? Yeah, right!

Hörde förresten nyligen talas om att Dole driver en process mot (de svenska) skaparna av filmen Bananas. Kolla in det, om nerverna håller. Skynda dig, innan de tvingas stänga ned sajten, återkalla filmen, betala skadestånd och att aldrig mer uttala sig i ämnet!

Och om du fortfarande är skeptisk, spana in Food, Inc.