Dagens ord


Ansvar väger tyngre än frihet - Responsibility trumps liberty

16 apr. 2010

Det postsekulära tillståndet, del 2b

Fortsätter del 2.

Efter en mycket trevlig och givande korrespondens med Ola Sigurdson, samtal med en initierad och tillmötesgående kollega, samt viss eftertanke, skulle jag - innan jag går vidare i Sigurdsons bok - vilja förtydliga några punkter.

Sigurdson ställer sig inte reservationslöst bakom Kant, vilket min tidigare formulering möjligen gav intryck av. Kanske ligger jag själv närmare Kant än vad Sigurdson gör. Frågan gäller i första hand åtskillnaden mellan förnuft och tro, men också avståndet mellan vad förnuftet bjuder och vart drifterna leder.

Det jag främst fäster mig vid är Kants hävdande att religion är ett verktyg i moralens tjänst, snarare än tvärtom. Samtidigt tillstår jag att Kant förefaller orealistisk i sin kategoriskt förnuftsdrivna etik.

Mitt användande av termen "lustprincipen" var otydligt. Jag vore den siste att påstå att det goda eller det rätta kan likställas med det lustfyllda - eller att Kant skulle mena detta. Vad jag avsåg var behovet av något som "kröner pliktuppfyllelsen med lycka" - ett incitament till att inte följa minsta motståndets lag - vilket för mig speglar en insikt i grundläggande mänsklig psykologi, i enlighet med Freud.

Att detta behov existerar är knappast förvånande, särskilt inte om man som Kant föreskriver människor ett närmast robotliknande beteende. Även en mer pragmatisk syn på moral torde av nödvändighet inkludera tyglar och morötter för att förmå människor att faktiskt handla så som de skulle vilja handla (eller, kanske, som de säger sig vilja handla). Om man har ambitioner att föreskriva ett gynnsamt beteende - på lång sikt och i dess vidaste konsekvenser - måste man närma sig denna uppgift utifrån mänsklig psykologi, med dess inbyggda svagheter: kortsiktighet och närsynthet.

Terry Eagleton, i sin kritik av överdriven rationalism, talar om att förnuftet måste tempereras av - grundas i - något utanför sig själv. I någon mening måste vi acceptera att förnuftet är passionernas slav. Men vilka passioner bör förnuftet tjäna?

Det är detta jag avser när jag pratar om "auktoritet" - något som förmår vända svaghet till styrka; som driver människan att utnyttja sitt förnuft fullt ut för att övervinna sina svagheter - inte bejaka dem. Oavsett vad man tror om människans inneboende "godhet" eller "ondska" i något slags naturtillstånd ger dagens värld, präglad av individualism och globalisering, upphov till en moraliskt negativ spiral som kraftfullt måste motverkas.

En social kropps inflytande är inte nödvändigtvis proportionell mot dess massa och entydighet. Men nog torde både kroppen och det offentliga samtal som den ingår i gynnas av tydlighet och konsekvens? Jag funderar på detta, och slås av att frågan kan rymma obehagliga implikationer. Samtidigt ställer Sigurdson motfrågan: "är inte ett av samtidens politiska problem sociala kroppar (inte bara religiösa) som är alltför skarpa i konturerna?" (personlig kommunikation, 9/4 2010).

Kanske tänker Sigurdson på det fenomen som jag slarvigt benämner "hegelianism": en - ofta outtalad - utgångspunkt i tankar om mänsklighetens ständiga, förutbestämda, framåtriktade och positiva utveckling mot ett slutligt måltillstånd. Utifrån denna utgångspunkt dras slutsatsen att människors mångfald, välstånd och lycka enligt någon naturlag ständigt och oåterkalleligen förmeras. Det är en antropocentrisk idealism som utmärks av illusioner om människans plats i världen; om hennes godhet, dådkraft och omdömesförmåga. Den leder i praktiken till en grov överskattning av felmarginalerna för mänskligt handlande.

Utifrån en sådan utgångspunkt förefaller exempelvis klimathot obetydliga, eller grovt överdrivna. Det är också en sådan utgångspunkt som gör människor blinda för det orimliga i ständigt ökad befolkning, tillväxt och konsumtion. Man börjar helt enkelt sitt resonemang om världen bakifrån: Eftersom allt kommer att sluta lyckligt så måste alla indikationer på motsatsen vara falska.

De jag kallar "hegelianer" är de Eagleton kallar "credulous triumphalists" och "death-of-history merchants" (The Limits of Liberalism, 31'50" och framåt). Och när Eagleton exemplifierar dessa med George W. Bush och hans "krig mot terrorn" och "frigörelse av Irak" verkar "alltför skarpa konturer" vara en träffande beskrivning. Om man bortser från de kallhamrade cynikerna är det lätt att få för sig att människor med denna övertygelse har fått en överdos av "barnatro". En man som definitivt inte har släppt taget om snuttefilten är Francis Fukuyama...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar