Flower power

Det börjar bli hög tid att titta närmare på Maslows behovshierarki. Jag ser att teorin formulerades på fyrtiotalet, men sedermera utökades (så sent som 1970). Intressant är också att Maslow explicit inriktar sig på välfungerande personer (vars behov är uppfyllda). Tanken är alltså att efterhand som människor får sina grundläggande behov tillfredsställda, kommer de att sträva efter att successivt tillfredsställa allt ”högre” behov. Från botten och uppåt är behoven fysiologiska, säkerhetsrelaterade och känslomässiga, följda av behovet av (själv-)respekt. Överst finns det existentiella behovet av självförverkligande, ja, kanske t.o.m. transcendens. Detta kan bara bli aktuellt om samtliga underliggande behov tillgodosetts.

Att fysiologiska behov undantränger alla andra önskningar och förmågor; att de kan kontrollera tankar och beteenden, och förorsaka obehag, är ju inte minst bekant för mig som inbiten snusare. Maslow glömmer inte att räkna in sexualdriften här. Om man får vara lite fräck, kan man fråga sig om de flesta överhuvudtaget når högre i behovshierarkin under någon längre sammanhållen tidsperiod…

För att uppfylla människors behov av säkerhet (i vid mening) krävs ett välfungerande samhälle. Då är väl allt OK? Nja, jag vet inte… vår välfärd är förvisso imponerande, men jag undrar om inte det moderna samhället är upphov till mer osäkerhet, förvirring och stress än vad det förmår undanröja.

När vi kommer till tredje nivån handlar behoven om kärlek och tillhörighet; om att bli accepterad och att känna sig behövd. En personlig anmärkning är att jag nog aldrig helt nådde upp till denna nivå i min ungdom. Jag kan tänka mig att de flesta människor i vuxen ålder befinner sig i flux någonstans runt detta trappsteg.

Den fjärde nivån inrymmer behoven av att bli respekterad av andra; att respektera sig själv; och att respektera andra. Genom att bidra i och med aktivitet och engagemang kan individen vinna erkännande och uppnå en känsla av egenvärde. Jag skrattar när jag i uppslagsverket läser att “imbalances at this level can result in low self-esteem, inferiority complexes, and an inflated sense of self-importance or snobbishness”. Touché!

Samtliga dessa behov kan alltså, i teorin, ”neutraliseras” och upphör då att vara drivkrafter. På den femte nivån, däremot, är motivationerna – självförverkligande och transcendens – outsläckliga. Självförverkligande ses som en mänsklig instinkt att utnyttja sina personliga egenskaper optimalt (jämför Rogers) och att sträva efter att ”be the best you can be” (urrk!).

Självförverkliga(n)de människor, enligt Maslow:

• omfamnar livets realiteter; har insikt och distans till både världen och sig själva;
• är spontana i tanke och handling;
• är kreativa;
• är intresserade av problemlösning – detta står ofta i fokus i deras liv;
• känner en närhet till andra människor, och uppskattar livet;
• har internaliserat ett självständigt moralsystem;
• dömer andra utan förutfattade meningar; förhåller sig objektiva

Jamen, det låter ju bra. Trots (på grund av?) min snobbighet kan jag känna igen mig i alla ovanstående punkter – förutom närheten till andra människor, vilka som helst. Hur har jag kunnat nå hit?

I pyramidens topp hittar vi så själv-transcendens (undrar just vilka utökningar av teorin som gjordes mot slutet av 60-talet…). Detta är alltså också ett behov; en andlig längtan. Maslows inspiratör, Viktor Frankl, en överlevare från koncentrationslägren, menar att självförverkligande inte kan uppnås som ett självändamål, utan endast som en bieffekt av transcendens eller självöverskridande. Detta är ju också en grundtanke i de flesta religioner.

Maslow ville gärna hitta och identifiera vad han kallade ”peak experiences” (kritiska incidenter?), vilka dels skulle vara ett symptom på självförverkligande, men samtidigt en väg mot självöverskridande. Denna, transcendensens ”Graal”, har Maslow (och många andra) senare befunnit svårfångad och problematisk, bl.a. för att människor han studerat envisades med att påvisa överskridande egenskaper, utan att uppfylla kriterierna för självförverkligande – eller ens fysiologisk, emotionell och social ”hälsa” (hmm… kan jag månne vara en av dem?)

Jag är uppenbarligen inte den ende som tar Maslow med en nypa salt. Behovstrappan känns intuitiv, men en strikt hierarki är svår att upprätthålla, vilket vid närmare eftertanke känns lika naturligt: Frankl är ett extremt exempel på hur ”högre” förmågor och aspirationer kan göra sig gällande även om pyramidens bas är sargad. Ett mer vardagligt exempel är väl det faktum att jag just nu sitter här och skriver trots både hunger, trötthet, stress och abstinens.

Självförverkligande är inte heller ett solitt psykologiskt begrepp. De ”exemplariska” individer Maslow utgick ifrån kan ju beskrivas i betydligt mindre dramatiska ordalag: Einstein drogs till det mystiska, det oförklarade, i universum; en del drivs av en vilja att göra gott för andra; och andra dras till baksidorna av det mänskliga villkoret (Kierkegaard kanske är ett bra exempel).

Begreppet transcendens balanserar mellan världslig psykologi och religiös tro. Sekulära vetenskapare har svårt att operationalisera det.

Maslow själv vill upplösa dikotomin mellan vetenskap och andlighet. Icke-transcenderande personer, menar han, tänker i logiska, rationella termer och ser ned på överdriven andlighet som ”galenskap” eftersom den innefattar en brist på kontroll och en avvikelse från det socialt accepterade. De kan t.o.m. försöka undvika andliga upplevelser för att de inte ser dem som ”produktiva”. Andra icke-transcenderande personer är helt enkelt andligt omogna, och ser heliga ritualer endast som utanpåverk, utan att uppskatta deras implikationer. Maslow, i sin tur, ser ned på de icke-transcenderande som ett slags avgudadyrkare som står i religionens väg, och som ger upphov till en avgrundsklyfta i varje religiös och social institution. Jag utesluter inte att han har rätt…

När det gäller de basala behoven får man väl utgå ifrån att åtminstone värme, mat och dryck inte saknas någon i vår omedelbara närhet, medan däremot redan sådant som social och fysisk kontakt nog är bristvaror för alltför många. Då är det kanske inte rimligt att sikta mot självförverkligande.

En inte alltför krystad koppling kan också göras mellan behovstrappan och Blooms taxonomi.