Leave the World Behind

 Nu har jag sett ”Leave the World Behind”. Sämre än jag befarade. Onödigt dåligt manus, regi och skådespeleri. Fjantigt och pretentiöst filmad.

Julia Roberts är en plågsamt dålig skådis. Obegripligt att hon får jobb. Hon är urtypen för den talanglösa kändisen som lever endast på själva sitt kändisskap.

En film som borde kunnat bli så mycket bättre. Faktum är att goda grundidéer lyser igenom, trots all stolpighet.

Musiken och ljudeffekterna får bära ett alldeles för tungt lass. Om musiken inte hade varit så överdrivet dramatisk och tagit så stor plats så hade många scener framstått som ännu mer pinsamma och tunna på innehåll och kvalitet. 

Typiskt amerikanskt: att försöka göra något seriöst genom att imitera europeisk och skandinavisk film - i det här fallet von Triers ”Melancholia” - men misslyckas kapitalt genom att tondövt kopiera fel saker och missa allt som är viktigt. (Nu är inte ”Melancholia” särskilt bra heller, men trots att den är medvetet hallucinatorisk, metaforisk och tvetydig så är scenerna, dialogerna och karaktärerna i den så löjligt mycket mer och självklart rimliga, trovärdiga och övertygande.)

Om Melancholia

Tittar på Melancholia nu. (VBW ska nu prata om den i nya avsnittet.) Den besannar mina värsta farhågor (det är inte utan anledning jag har undvikit den hittills) och är bland det mest outhärdliga jag genomlidit i filmväg.

Jag har generellt sett mycket svårt att begripa storheten i många av de filmer (och andra former av konstyttringar) som tenderar att perkolera till toppen av professionella tyckares topplistor, och jag funderar ofta på om det är dem eller mig det är fel på.

Jag skulle kunna skriva en uppsats om allt som retar mig med den här filmen. (En annan uppsats, alltså.)

Jag stör mig också ofta på VBWs frekventa diskussioner om olika konstyttringar och mediala fenomen, och även här funderar jag ständigt på om de bara poserar, eller om de på allvar tycker att det är rimligt att tillmäta så stort allvar till fenomen som jag i de flesta fall finner (i bästa fall) ointressanta.

Jag stör mig också (i förväg) på flertalet - mestadels förutsägbara - argument för dessa fenomens föregivna storhet. I mina öron låter de ofta tillkämpade, ytliga och falska.

När det gäller just depression, ångest etc. och klarsyn, så är det lite av min ”specialitet”. För mig är det ganska uppenbart att dessa korrelerar och har ett närmast definitionsmässigt släktskap. Kalla mig Schopenhauer.

Kanske kan Melancholia sägas delvis handla om detta, eller åtminstone om depression som sådan. Men inte på ett sätt som tillför något (för mig), snarare tvärtom.

Jag skriver det här samtidigt som jag tittar på filmen, som ett sätt att stå ut. Inte för att jag blir berörd på ett positivt sätt utan för att jag blir oerhört frustrerad och tycker filmen är pinsam. (Enbart det faktum att Tristan och Isolde mjölkas besinningslöst diskvalificerar hela projektet i mina öron. Så himla banalt.)

Jag har en ganska omfattande teori om varför den här filmen och många andra ser ut som de gör, och mottas som de gör. Levereras vid ev. förfrågan.

Jag misstänker starkt att VBW kommer att räkna upp det ena skälet efter det andra till varför filmen är bra, och varför jag borde tycka det; och jag misstänker att jag kommer att underkänna de allra flesta, och att mina negativa åsikter om VBW kommer att förstärkas, i enlighet med delar av min teori. (Jag tycker fortfarande att VBW är jättebra på många sätt, men det finns några saker jag retar mig på.)

Som du förstår har jag inte riktat 100 % uppmärksamhet på filmen (jag har ju skrivit) och kanske har jag missat något väsentligt. Men de första 45 minuterna borde ju rimligtvis ha motiverat mig att fokusera. (Det var efter dem jag började skriva.). Kanske var det meningen att inledningen skulle gallra bort oss mindre förfinade själar, så att den sanna kultureliten kan stoltsera med att det krävs disciplin och känsla för att ”tränga in” i konstverket?

Efter att nu åter ha tittat koncentrerat på den sista halvtimmen så tänker jag: Kanske kan man se filmen som en generaliserad ”Don’t Look Up”. Kanske kan man djupt erfara att filmen speglar ens egna känslor av vanmakt, sorg och frustration (tragiskt uppblandade med hopp, empati och välvilja). Kanske ger filmen utlopp för ett tyst vrål. Kanske är du Claire, och jag Justine (fast inte alls lika tuff). Det kan jag känna sympati med. Och mina lätt autistiska och asociala utgjutelser om hantverkets pretentioner och klumpighet väger då ganska lätt.

Tjolöholm är lite kul. De miljöerna känner man väl.

Nu har jag läst lite på nätet, och sett ungefär det jag förväntade mig. Förutsägbart nog säger Trier själv att det grandiosa är ”medvetet vulgärt”. Självklart! Men även han själv verkar i efterhand ha tyckt att det blev lite väl mycket kitsch. Och varför kitsch över huvud taget? Ett väldigt märkligt ”konstnärliga” beslut.

Och självklart är filmen, tillsammans med två andra, en konstnärs sätt att bearbeta sin egen (temporära) depression. För en rutinerad och luttrad typ som jag, framstår det bara som egocentriskt.

Och så en massa mer eller mindre obskyra symboler, referenser och metaforer som inte tillför någonting utan endast tjänar som ett slags fernissa eller billig patinering. Ironiskt nog är den ”balanserande” dogma-realismen bara ytterligare ett irritationsmoment.

Det här är inte bara estetiska invändningar: Om man verkligen vill uppmärksamma depression (eller livets eventuella hopplöshet, eller konkreta hot) så är det rent ut sagt oförskämt att låta det bli konst(igt) för konst(ighet)ens skull, eller för att plocka enkla poäng (av folk som investerat pengar och prestige i att vidmakthålla illusionen av viktighet) i Cannes.

Och självklart är karln kontroversiell både i och utanför sina verk - det gynnar varumärket, vare sig det är spelat eller inte.

För att inte tala om alla proffsrecensenters citerade plattityder. Suck.

Faktum är - och här avslöjar jag väl min bristande sofistikation - att även de obligatoriska hyllningarna av skådespelarprestationerna klingar falskt i mina öron.

Uppdatering 14 februari

Jag hatar VBWs samtal om Melancholia. Det kommer att bli svårt för mig att ta dem på lika stort allvar i framtiden.

De utgår från att varje scen, replik, skådespelarinsats, regibeslut, kameravinkel etc. är ett resultat av väl övervägda och goda konstnärliga beslut. För mig är det uppenbart att de flesta inte är det. Tvärtom.

De resonerar baklänges: Eftersom det här är en film av en känd regissör, med kända skådespelare m.m. så måste den vara bra. Alltså är uppgiften att förstå och förklara varför den är bra. Men den är inte bra. Den är riktigt dålig, även rent hantverksmässigt.

Varje scen, karaktär och replik ger (för mig) upphov till en mängd frågor och invändningar. Varför gör eller säger karaktären så här? Vilka gissningar förväntas jag göra och vilka slutsatser förväntas jag dra om vad som hänt tidigare och hur det eventuellt har lett fram till den aktuella situationen. Jag kan inte hitta tillfredsställande svar på dem, och ingen röd tråd.

Karaktärerna är obegripliga och orealistiska och inga försök ges att motivera dem. En mängd till synes irrelevanta detaljer och trådar kastas ut till synes slumpmässigt.

Men för någon som har bestämt sig för att bakom en så här omtalad film måste det finnas goda skäl till varför den är exakt som den är, så finns det naturligtvis oändliga möjligheter att konfabulera. 

För mig är skådespelarinsatserna dåliga, troligen delvis för att skådespelarna kämpar med ett obegripligt manus och dålig regi. Karaktärerna är platta karikatyrer som gör och säger helt orimliga saker och de har ingen tydlig roll i händelseutvecklingen. Hur har de överhuvud taget hamnat där de är, tillsammans, och hur ser deras historier ut?

De viktigaste frågorna, som varför Justine är deprimerad, och hur hon känner och tänker, och om detta skulle förändras av olika faktorer, lämnas obesvarade.

Är planetkollisionen en metafor? För vad? För vem? (Här finns gott om utrymme för tvärsäkra förstigsigpåare, men faktum kvarstår: det finns ingen tydlighet eller konsekvens i detta.)

Är Justine klarsynt eller är hon bara deprimerad? Är de andra, och därmed vi tittare, förnekare och förträngare?

O.s.v.

Och återigen: Kirsten Dunst är varken snygg (vilket VBW verkar tro ingår som en del i castingen och i hur vi förväntas tolka hennes och andras beteenden) eller en bra skådis. De andra skådisarna, möjligtvis med undantag för Keifer Sutherland, sysslar mest med påtvingad slapstick.

Här är VBW som mest pretentiösa, spelat sensibla och okritiska. Tänk om de hade haft samma ingång till det här spektaklet (och hela filmindustrin, och konst i allmänhet) som de har till hjärnavbildningsstudier.

Om digitalisering, desinformation, konspirationstänkande m.m.

Utdrag från Åsa Wikforss: Den digitala demokratin – drömmar och mardrömmar. Ur Demokratin och digitaliseringen, s. 34-53.

”Det finns olika former av mer omfattande och demokratiskadlig desinformation. Till de mer omdiskuterade hör konspirationsteorier. Kännetecknande för dessa är att de utger sig för att förklara ett händelseförlopp, till exempel en viss utveckling i samhället, med hänvisning till att en grupp (onda) människor i hemlighet har gått samman och agerat för att uppnå något som gynnar den egna gruppen. Ambitionen att förklara ett skeende har konspirationsteorin gemensamt med vetenskapliga teorier, men det som är speciellt med konspirationsteoretiska förklaringsmodeller är att man uteslutande hänvisar till mänskliga avsikter. Man förklarar inte uppkomsten av covid-19 genom att hänvisa till slumpmässiga genetiska mutationer, utan genom att hänvisa till avsiktliga handlingar utförda i hemlighet, till exempel på laboratoriet i Wuhan. En annan, helt avgörande, skillnad är hur man förhåller sig till evidens. Vetenskapliga teorier testas genom systematisk insamling och utvärdering av evidens, av experter utbildade i ämnet och med hjälp av vetenskapliga metoder, medan det ligger i konspirationsteorins natur att dessa vanliga tillvägagångssätt avvisas. Det som ifrågasätts är just etablerade sätt att samla in evidens och de vanliga kunskaps- institutionerna (medierna och forskningen). Det ligger också i en konspirationsteoris natur att den inte låter sig falsifieras. Eventuell motevidens avvisas genast som ytterligare bevis för hur omfattande konspirationen är.

”Dessa särdrag hos konspirationsteorier gör att de får konsekvenser för det demokratiska samhället. För det första medför sådana teorier stora kunskapsmässiga skador. Eftersom en konspirationsteori inte bara innebär ett ifrågasättande av enskilda fakta, utan också antagandet att vi är systematiskt förda bakom ljuset av agenter som är i maskopi med våra kunskapsinstitutioner, kommer hela samhällsbilden i gungning. Vanliga sätt att avgöra ett faktapåståendes sanning avvisas, vilket innebär att det är mycket svårt att komma förbi oenigheten. Det demokratiska samtalet förutsätter enighet när det gäller grundläggande fakta, en enighet mot bakgrund av vilken den politiska oenigheten kan hanteras och olika politiska förslag kan utvärderas. När faktaoenigheten blir alltför stor och alltför ohanterlig riskerar därför också den politiska oenigheten att bli alltför stor och alltför ohanterlig. Den politiska kompromissen blir svårare och den känslomässiga polariseringen förstärks. Utan tvekan är utvecklingen i USA särskilt drastisk, men det är värt att minnas att också i Sverige görs systematiska försök att så tvivel vad gäller valsystemets pålitlighet.

”För det andra medför sådana teorier stora skador när det gäller tilliten till det demokratiska samhällets institutioner och därmed till demokratin som sådan. Detta förstärks av antagandet om en svartvit motsättning mellan de onda, moraliskt korrupta konspiratörerna, och det hederliga, bedragna folket. Hur pass stora skadorna är beror lite på teorin, men det ligger i konspirationsteoriernas natur att misstron sprider sig som ringar på vattnet. Det som kanske börjar med en teori om hur läkemedelsföretagen mörkar sanningen om vaccin, sprids snart till att omfatta andra aktörer – forskarsamhället, medierna, myndigheterna, politikerna, domstolarna. Allra skadligast är konspirationsteorier riktade mot demokratins grundbult, valsystemet, vilket den dramatiska utvecklingen i USA under Trumps presidentskap illustrerar. Om människor tappar tron på detta tappar de också tron på den egna poli- tiska makten och tanken på att samhället går att förändra på demokratisk väg, via röstsedeln. Då kvarstår bara ett sätt att förändra samhället – våldet. I maj 2021 visar opinionsundersökningar att 28 procent av de republikanska väljarna anser att saker och ting har spårat ur så pass mycket i samhället att sanna patrioter har rätt att ta till våld. Utan tvekan är utvecklingen i USA särskilt drastisk, men det är värt att minnas att också i Sverige görs systematiska försök att så tvivel vad gäller valsystemets pålitlighet.”

Allt är Aschbergs fel!

Allt är Aschbergs fel!

Jag har precis lyssnat till Gustav Fridolins förslag för en vital demokrati: Fler bibliotek.

Jag ler och tänker att när TV:n kom på 50-talet så befarade både väljare och politiker att den skulle leda till passivisering och mindre läsande. Detta kunde man säga under de kommande tjugo åren utan att behöva skämmas. Men hur tävla mot minsta motståndets lag? Tanken var att TV åtminstone skulle vara uppbygglig, reklamfri och statligt kontrollerad. På 70-talet försökte man göra nödvändigheten till en dygd och ”Fem myror” utgjorde något slags zenit.

I början på 80-talet körde Aschberg ut en färja i Nordsjön och piratsände reklamfinansierat SM i lavemang. Och sen ba’: Fuck all!

Fler bibliotek? Ha, folk kollar inte ens på TV längre. Även om Agenda skulle stöpas om i ett konstruktivt format så skulle det inte ha någon effekt. Nyhetsredaktionens alltför senkomna satsning på miljöbevakning - vem påverkar den?

Fler bibliotek. Som besöks av vilka? Bildningstörstande ungdomar? Jo, tjena!

P.S. På min fråga om hur vi motverkar högskolornas omvandling till yrkesskolor och universitetens omvandling till underleverantörer för näringslivet svarade Fridolin: Genom demokratisk opinionsbildning för en förändring av incitamentsstrukturerna. Mmm... Minsta motståndets lag.

Homeros skrev för snart 3 000 år sedan att vi måste surra oss vid masten för att styra rätt. Ju längre vi styr fel desto svårare blir det att hitta rätt. Och nu har vi styrt fel så länge att vi inte ens reagerar över det absurda i att mitt ute på havet, på väg över jordens kant utan proviant, käckt ropa: ”Hej vad det går! Är det någon som vill bli surrad vid masten?”

---

Läs också Yudkowskys text om Wuhan.

21 tankar inför det 21:a århundradet - och ett moment 22

Jag avslutar just läsningen av Yuval Noah Hararis senaste bok ”21 Lessons for the 21st Century”. Jag har inte läst de två föregående, ty jag har varit skeptisk till fenoment Harari just för att han snabbt blivit så populär.

Jag blev positivt överraskad. Boken innehåller massor av godis, och ganska lite annat. Harari har rätt i det mesta och tillför en hel del eget, inte minst i syntes och klarhet.

Jag har under läsning - och glada utrop - stött på en del kritiska kommentarer som gått ut på att boken är betydligt sämre än sina föregångare och att den helt enkelt är dålig. Det förstnämnda kan jag inte uttala mig om, förutom att det delvis skulle kunna förklara det sistnämnda - genom kontrastverkan. Men i den mån andra förklaringar tarvas, känner jag mig faktiskt villrådig.

Jag har ju läst en hel del. När jag nu läser en bok som jag finner ovanligt bra, och samtidigt upptäcker att den av andra tvärtom uppfattas som dålig, så blir jag både orolig, fundersam och nyfiken.

Den kritik jag har sett har jag inte kunnat ta till mig. Den förefaller substanslös, irrelevant. Jag förstår den inte. Men nu slår det mig: Kan det vara så att klagomålen egentligen inte handlar om de till synes triviala faktorer som faktiskt tas upp, utan om ideologiska skavsår?

Det kanske inte är enstaka faktafel, översättningsmissar (?), urval, etc. som ger uppgov till kritik, utan just det innehåll som kritikerna inte kunnat behäfta med någon konkret brist? Trots att kritiken innehåller ord som ”slarvigt” och ”tunt”, så är det kanske det innehåll som faktisk föreligger - i tillräcklig omfattning - som är problemet?

Och jag, som sväljer detta innehåll med hull och hår, är förstås blind för de svårsmälta ingredienserna.

Med den idén som motivation upprättar jag en lista över några av de saker som Harari ifrågasätter - ofta i drastiska ordalag. Det kan ju hända att den innehåller en eller flera av kritikernas älsklingar och att detta faktum i sig, snarare än någon objektiv brist hos boken, förklarar de negativa reaktionerna.

Ja, kanske är det just det faktum att Hararis ifrågasättande är så svårundkomligt som resulterar i det annars svårförklarliga fenomenet att vissa recensioner samtidigt är både vaga och emfatiska. Just för att boken är så bra uppfattas den alltså som så dålig. Ja, jag tror faktiskt att det till viss del är så.


Listan? Här:

- liberalism
- individualism
- rationalitet
- fri vilja
- dualism
- kapitalism
- fria marknader
- imperialism
- nationalism
- religion
- fri företagsamhet
- opinionsbildning
- teknikoptimism

m.fl. Med ett antal underrubriker för var och en.


Jag säger som jag sa om SAS-filmen: Har du problem med innehållet (substansen) i boken, så är du en del av problemet.

Jag blir beklämd när jag funderar över hur många som inte är medvetna om de saker och problem som Harari tar upp. Men jag blir än mer orolig över dem som faktisk läser och inte håller med (eller som inte hade hållit med om de hade läst). Hur många är det?

Harari målar upp en hotfull bild av vår nära förestående framtid. De flesta av de problem han tar upp skulle vara nästan oöverstigliga även om vi alla vore överens om att de faktiskt föreligger. Om inte ens vi som faktisk läser boken kan komma såpass långt, ja, då kan Harari lägga till ett tjugoandra kapitel - ett Moment 22:

Det säkraste sättet att inte lösa problem är att inte erkänna dem.

Harris vs. Klein

Jorå, jag har läst och lyssnat till det mesta i och runt den här debatten det senaste året. Men av bekvämlighet anger jag inga källor.


Waking Up #123 - Identity and Honesty


Klein vinner. Men det är en Phyrrusseger.


En (av flera) områden som de inte lyckas penetrera fullt ut, men som utgör pudelns kärna, är följande:

(a) vetenskap (kan/bör) bedrivs helt (så långt som möjligt) separat från politik och värderingar

(b) vetenskap (kan/bör) styr politik och värderingar (i viss utsträckning)

(c) politik och värderingar (kan/bör) styr vetenskap

Både Harris och Klein tar avstånd från (b) men av delvis olika skäl, och lite väl kategoriskt (av förståeliga skäl).

Harris graviterar mot (a) medan Klein graviterar mot (c).

Harris gör misstaget att tro att (a) är en rimligt/möjligt/önskvärt mål.

Klein har inte den vetenskapliga eller filosofiska kompetensen att argumentera för (c) på ett sätt som skulle kunna övertyga Harris om dess rimlighet/nödvändighet.

I stället får hans argumentation motsatt effekt: Att förstärka Harris intryck av att Klein är en postmodernist i den meningen att han i onödan ”sammanblandar” (”conflates”) fakta och värderingar; och att han gör så utifrån onödigt vinklade, tveksamma och dolda motiv.

Som man ropar får man svar. Observationens teoriberoende. Detta måste Harris förstå

~

Ingen av dem poängterar tillräckligt att Murray minimerar / bortser från miljöns (potentiella) effekter. (Ett exempel på hur värderingar med nödvändighet påverkar vetenskap.)

~

De gör inte tillräcklig skillnad på rasism, (rimlig resp. orimlig) identitetspolitik och allmän nyliberalism.

Murrays (och Harris) fokus på individuell förmåga och på förutsättningar, och deras nedvärdering av grupptillhörighetens (historiska) påverkan på individen och av faktiska utfall, kan betraktas som, och argumenteras mot, på rent ideologisk grund - utan att blanda in ras (eller kön) över huvud taget.

~

Här är en annan grej som vare sig Harris eller Klein förstår:

Hur man än delar upp människor (objekt) i olika grupper / kategorier, så kommer man att hitta skillnader i olika mätvärden (medelvärden, varians) mellan grupperna.

Man måste alltså på förhand motivera sina kategoriseringar med andra argument. (Annars är det lätt hänt att man för ett cirkelresonemang.) Dessa motiv kan utgöras av stödantaganden från tidigare, mer eller mindre närliggande modeller och teorier; eller av utomvetenskapliga sådana. (Rent teoretiskt kan man också tänka sig att man bara råkar ”snubbla” på en tidigare oförutsedd skillnad, och utifrån den föreslår en kategorisering, a posteriori. Men för att detta ska vara motiverat krävs stora skillnader.)

~

Ett annat allmänt problem med Harris m.fl. hållning är att devisen ”lika förutsättningar” klingar ihåligt, naivt och snudd på ohederligt.

Även om man tar den på allvar (Ralwsk utopi) så är det dessutom (själv)bedrägeri att påstå att man strävar både efter meritokrati och efter solidaritet, när det man faktiskt argumenterar för är ett stratifierat samhälle.

~

1:10 in har Klein fortfarande inte sagt det som är en av de viktigaste poängerna i hans senaste text, nämligen att det finns goda skäl att anta att miljön (kan/skulle kunna) spelar en minst lika stor roll - troligtvis mycket större - än arvet för den faktiska, funktionella intelligensen/framgången för en individ. Och så länge det förhåller sig så, så är det betydligt lämpligare att fokusera på miljöfaktorer (i vid bemärkelse). Detta är ett ganska neutralt argument, som jag ser det. Ett något mer radikalt argument (vilket är det som Harris tror att Klein hävdar) är att det är lämpligare att fokusera på miljöfaktorer oavsett deras påverkan relativt arv. Inte heller detta argument är så märkvärdigt, extremt eller vetenskapsförnekande som Harris verkar mena.

~

Och först 1:18 pekar Klein äntligen ut det mest anmärkningsvärda i Murrays samtal med Harris: att han inledningsvis hävdar att det inte är någon idé att försöka ändra miljön.

~

I den andra vågskålen: Turkheimer et als första artikel var inte bra. Det borde Klein m.fl. förstå och erkänna.

~

Med drygt 30 min kvar av samtalet gör Harris ett självmål när han säger, angående afroamerikaners historia i U.S.A, att: ”that debate has been had” / ”...is [now] completely irrelevant”.

Mot slutet gör Harris ännu ett, och ännu "snyggare" självmål: Jämförelsen mellan judars marathonframgångar och afroamerikaners akademiska d:o. Inte en direkt jämförelse, i rättvisans namn, men ett exempel på affirming the consequent, där den teoretiska möjligheten att hyckleri ("bigotry") leder till förvanskning eller förnekelse av data förvandlas till omvändningen: att ifrågasättande av data alltid beror på hyckleri.


Uppdatering 17/6 -18: De-couplers and contextualizers

Inte så smarta som de tror

Lisa Magnusson: "Humanisterna" är inte ens hälften så smarta som de tror (Metro, 8/11 -17)


Den här artikeln har redan blivit rundligen och rätteligen kritiserad på allehanda håll, inte minst av faktiska Humanister.

Jag känner mig inte motiverad att upprepa alla de uppenbara skäl till varför så är fallet, utan nöjer mig med att lägga till några tankar.

Det framgår aldrig av artikeln vad de s.k. humanisterna egentligen anklagas för. Texten avslutas abrupt, utan att något färdigt argument har framförts. (Men dessförinnan ett flertal halmgubbar och andra tveksamheter.)

Den allra mest välvilliga tolkningen av artikeln är denna: ”Människor som klandrar andra människor som söker sig till alternativmedicin för att vara irrationella, är arroganta.” (Undrar om författaren håller med.)

Även denna, alltför (*) välvilliga, tolkning kan ifrågasättas. Exempelvis kan man med rätta ifrågasätta, och tillrättavisa, dem som söker sig till alternativmedicin - utan att vara arrogant. Faktum är att sådana ifrågasättanden minst lika ofta görs av omtanke. Dessutom kan även den som faktiskt är, eller framstår som, arrogant ha gott uppsåt. Framför allt: Om man har rätt (eller har de bästa argumenten) så har man det även om man är arrogant.

Man kan fråga sig om de som söker sig till alternativmedicin (av olika slag) tjänar på att bemötas med förståelse (av olika grad), och vilka andra negativa konsekvenser detta i så fall kan få.

Och låt oss nu inte blanda bort korten: Skolmedicinen är inte perfekt; inte heller sjukvårdsapparaten; läkare bör i högre grad (ges möjlighet att) inta ett helhetsperspektiv på sina patienter; läkemedelsindustrin har ett delvis negativt inflytande. Visst! Men det är inte detta artikeln talar om.

---

(*)

Antingen är artikeln medvetet skriven för att uppröra, eller så är författaren åtminstone själv medveten om bristerna i argumentationen men har av olika anledningar ändå valt att lämna den till publikation. I så fall medverkar författaren medvetet till en mycket allvarlig och negativ samhällspåverkan.

Alternativt förmår författaren inte frambringa ett klarare resonemang, och ser inte heller de svårartade bristerna i sin text - och notera nu noga att jag inte avser vare sig de faktapåståenden eller värderingar som presenteras, även om dessa naturligtvis också kan diskuteras, utan endast den rent formella framställningen. I så fall utgör artikeln ett ledsamt exempel på vad som är gångbart i dagens medieklimat.

Dear Sam

Thanks for a great podcast, and congratulations on the recent award!

I've been toying with an idea that I would like to share with you. It could perhaps be called a "recursive" podcast series. I would like to try it myself, but most of all, I want you to do it. Let me briefly describe my idea using a specific example. Of course, the same format, or variations, could be used for any content.

I'm just now reading Jason Brennan's "Against Democracy". It's a book that is guaranteed to engage everyone as it touches on many important and hotly debated topics. I would like to go through the book, page by page, and document my reactions, questions, counter-arguments etc. Using this as a manuscript, I would then like to conduct (and record) a conversation with a peer, X, who has also read the book, and then publish that conversation, both as audio (podcast) and as an edited, time-stamped, transcript.

I would then want to invite a third party, Y, to read the book, listen to the recorded conversation, and then (using the transcript as a basis) document his or her comments, as a new manuscript. Next, Y and I record a follow-up conversation, based on Y's manuscript. This is published, as before, along with an edited, time-stamped transcript.

Now (you guessed it), I invite yet another third party, Z, to read the book, listen to both previously published conversations, document his or her comments, ...and the process repeats.

And repeats. Until... exhaustion.

I have lots of ideas on who would make good candidates for X, Y, Z and so on: political philosophers, epistemologists, social scientists, historians, political scientists, ideologues, politicians, civil servants, legal scholars...

Some ground rules:

1) The book is and remains the backbone of the conversation. Excursions are more than welcome, but sooner or later - and every once in a while - the book, and its internal structure, comes back into focus.

2) That being said, the conversation is not a review. It is a general discussion of the issues raised, and concepts used, in the book.

3) Dispassionate arguments. This book will almost certainly stir up strong emotions, on all sides, on a great number of issues, and for many different reasons. But the conversation should at all times be conducted with the utmost neutrality. This is a perfect opportunity to excercise clinical detachment. The goal is to lay bare the issues, how they connect, how they can be interpreted and handled - and to show that this can be done, without second-guessing other people's motives. (Even though they may well exist.)

I know I would love to listen to a series of podcasts like these. If you don't make them, Sam, I will!

Empati och nollsummespel

Paul Bloom är en av de mest klarsynta tänkare och skribenter jag känner till. Framför allt den första essän (av totalt sex) i hans senaste bok är mycket bra.

Med det sagt, och kanske just därför - just för att hans resonemang är så solida - reagerar jag på några (små?) saker. Jag har nu läst fram till sidan 100 och hittills har jag framför allt en invändning.

På sidan 98 skriver Bloom "...I don't see the zero-sum argument as the biggest problem with the use of empathy...". Han har tidigare diskuterat invändningen att OM bistånd (i vid bemärkelse) är ett nollsummespel så är det bättre att utnyttja människors empati för att få dem att bidra till NÅGOT (gott) än att inte göra det alls.

Ett exempel är "Make-A-Wish" (i Sverige, TV4:s "Min stora dag"). Bloom, liksom Singer, menar att "warm glow-giving" är ett problem, men verkar samtidigt delvis acceptera dylika fenomen med hänvisning till att de är bättre än inget.

Men här missar han, tycker jag, en viktig poäng. Kampanjer som de ovanstående (som i mitt tycke är närmast pornografiska) har inte endast direkta positiva (och negativa) konsekvenser. De har också en indirekt, större (och troligen viktigare, ofta medveten) effekt, nämligen att invagga människor i en lågfrekvent men beständig självtillräcklighet och självbelåtenhet. Jag skulle gå längre, och säga att de ofta skapas och utformas för att *pro-aktivt* skapa och bibehålla en sådan (social) bakgrundskänsla.

Den fantastiske Mr. Knight

Läs det välgjorda och tankeväckande reportaget i senaste numret av magasinet Filter (#54, 26/1 2017)!

Det här var mina egna intryck av Mr. Knight, efter ett föredrag i kommunal regi 2012. Jag vågar påstå att det, även utan vetskap om mannens egentliga bakgrund, var uppenbart att något var fel. Och inte bara - eller ens främst - på föreläsaren själv...

---

Uppdatering 22/2 2017: Mediefavoriten som föll (P1 Medierna, 18/2 -17)






Uppdatering 31/1 2018: 2018 års Johnny Bode-pris till Manuel Knight

Enough already!

Här också... Jag blir så trött. ENOUGH ALREADY!

Även om vi utgår från att följande argument (och liknande, i Hatties kölvatten) är korrekt så följer inte slutsatsen att (den viktigaste) nyckeln till (allt och allas) lärande är läraren.

FORGET smart uniforms and small classes. The secret to stellar grades and thriving students is teachers. One American study found that in a single year’s teaching the top 10% of teachers impart three times as much learning to their pupils as the worst 10% do. Another suggests that, if black pupils were taught by the best quarter of teachers, the gap between their achievement and that of white pupils would disappear.

Förutom de rent logiska och statistiska luckorna i resonemanget, samt uppenbara problem med validitet, finns en uppsjö av betydligt större och viktigare praktiska omständigheter att ta hänsyn till - snarare än att bekvämt ignorera, i forskningsanknytningens och evidensbaseringens namn.

"Utmärkta" lärare bidrar i verkligheten endast till försumbart bättre resultat överlag, jämfört med helt vanliga lärare. De tio procent och trefaldiga utfall som omtalas ovan (eller Hatties motsvarande "d-världen") betyder ingenting när det gäller att påverka hela generationer av barn och ungdomar. Då är det helt andra åtgärder som ska till, och de har mycket lite med de flesta lärares praktik att göra.

Dessutom är det direkt kontraproduktivt att insistera på lärarnas ansvar och att aktivt ignorera både elevernas, skolorganisationens och övriga samhällets ansvar. Det undergräver skolans och lärarnas auktoritet och förvärrar problemet ytterligare genom att förstärka just de negativa faktorer som har den största reella påverkan på ungdomskohorternas samlade kunskapsutveckling.

Jag önskar att duktiga sociologer, statistiker m.fl. utanför den pedagogiska sfären tog sig an de här frågorna; synade de senaste årens diskussioner och trender och undersökte de faktiska förhållandena både i och utanför svenska skolor.

Vi normalgoda lärare behöver ingen hjälp med att förbättra vår praktik. Men om vi som samhälle vill att fler ungdomar ska få mer kunskaper så behöver vi få till stånd vettiga förhållanden för deras lärande.

Har Uppdrag Granskning blivit kontraproduktivt?

Jag börjar undra om inte Uppdrag Granskning (UG) blivit kontraproduktivt.

Inslagen verkar ofta bygga på en den outtalade premissen att det är förvånande och förfärande att vissa företag agerar fult. Det hör alltså till ovanligheterna och kan åtgärdas genom att få företagen att skämmas.

Men så är det ju inte. Varför skulle företag agera moraliskt? Vore det inte bättre att tydligt uttala och utgå från faktum, nämligen att alla vinstdrivande företag till sin natur är (eller blir) patologiska profit- och maktmaximerare?

Det blir värre. UG gör inte tillräcklig skillnad på privata vinstdrivande företag, å ena sidan, och offentlig skattefinansierad verksamhet och myndighetsutövning å den andra. Detta innebär konkret att  man i programmet inte heller lyckas förmedla den lika självklara grundinställningen att fult agerande inom offentlig verksamhet är helt oacceptabelt. Inte minst viktigt med tanke på de fall av korruption som uppdagats den senaste tiden.

Jag märker t.ex. att mina barn inte ser någon skillnad på olika reportage om respektive verksamhetsslag. Det gör tyvärr inte jag heller. När SVT följde upp ett avsnitt av UG i programmet Gomorron den 4 februari så ville professorn i organisationsetik, Tomas Brytting *, inte sträcka sig längre än att fult agerande kanske var "lite extra upprörande" när det rör sig om medlemspengar. "Annars är det ingen större skillnad i ett företag eller en myndighet."

Verkligen?



---

* Företagsekonom, förstås. Inte filosof.

Historieskrivning

För tre år sedan skrev jag

SVT sänder just nu två olika BBC-serier om världshistorien.

I den ena får man veta att när kineserna vägrade att handla med te-sugna britter, smugglade de senare in opium i massor för att göra kineserna beroende, och upprättade sedan en svart marknad. När kejsaren satte stopp för verksamheten, svarade britterna med att skicka sina nya flotta för att bomba de kinesiska kuststäderna sönder och samman. För att avsluta offensiven krävde de ett ofantligt "skadestånd" och tvingade bl.a. till sig Hongkong som bas för frihandel.

I den andra serien sägs det att Kina redan var ett stagnerande land, befolkat av opiumrökande oduglingar, när britterna kom och i all välmening försökte intressera dem för tekniska framsteg - utan framgång. Som av en händelse förstörde en övernitisk kinesisk tjänsteman en last av brittiskt opium, för vilken britterna krävde ersättning.

För den som är intresserad av historieskrivning i dessa globaliserade tidevarv är det fascinerande och att följa de båda serierna och häpna över de tvärsäkra svaren och förklaringarna, och av filmskaparnas oblyga torgförande av sina agendor.

"Världens historia" i SVT1 är en europeisk samproduktion som främst verkar syfta till att visa att världen alltid har varit platt. "Är västvärldens storhetstid förbi?" i Kunskapskanalen verkar, namnet till trots, än så länge vara ett apologetisk självbedrägeri.

En kommentator svarade:

The victor dictates history. Perception is everything!

Och jag skrev tillbaka:

Yeah, but these are the new stories of former victors; one desperately clinging to old truths, the other shamelessly amending them in an effort to appease the new kids on the block.

Vegorätt blev vegofel

Redan när jag såg trailern för några veckor sedan började jag ana oråd. Jag skrev en kort kommentar på SVT:s Facebook-sida om att det luktade onödigt mycket "hippie" och "hipster". Och fick en del medhåll av andra tittare. Men jag tänkte att det var bäst att vänta med kritiken tills första avsnittet hade sänts i sin helhet. Min oro till trots kunde jag inte föreställa mig hur illa det faktiskt skulle bli.

Direkt efter sändning kastade jag mig över tangentbordet. På SVT:s Facebook-sida inledde jag med den återhållsamma kommentaren:

Det nya programmet Vegorätt motverkar sitt syfte * genom att fokusera mer på livsstil, stämningar och scenografi än på fakta och konkretion.

Den följdes snart av många fler, betydligt utförligare, kommentarer av andra upprörda tittare. (Och har hittills fått 25 gilla-markeringar.)

Efter sändning öppnade SVT också en timmes chatt med programledarna. Jag insåg snart att den var starkt censurerad modererad eftersom inga kritiska kommentarer eller frågor släpptes igenom.

Sedan dess har jag följt diskussionen av programmet. Det har varit terapeutiskt att ta del av den stora mängd av delvis välriktad kritik som i stora drag har artikulerat mina egna åsikter, utan att jag själv har behövt anstränga mig för att sublimera min frustration till text. Samtidigt har jag förvånats över luckorna i både positiva och negativa kommentarer.

Mina kollegor har försökt att provocera mig, men jag har hittills lyckats hålla mig ganska lugn.

Så idag läser jag på bloggen Edit, "SVTs mötesplats för dig som gillar populärkultur", en artikel av Tara Moshizi med rubriken "Efter kritiken mot Vegorätt: Vi applåderar utsvävande manliga kockar, men går i taket när kvinnor gör samma sak". Artikeln avslutas så här:

Kritiken mot ”Vegorätt” är inte ett dåligt betyg till SVT. Det är ett stort, fett underkänt till oss i tv-publiken som applåderar åt alla utsvävande manliga kockar, men som går i taket när kvinnor får lov att göra samma sak.

Nu har jag fått mitt lystmäte av ovidkommande utspel och reaktioner. Och så har jag lite tid över, så här en lördagskväll. En annan läsare, Andreas, har redan reagerat:

Jag håller verkligen inte med dig Tara. Mycket av kritiken mot programmet har varit saklig och riktat sig mot innehållet, och inte haft något med det faktum att det är två kvinnor i rutan.

Tack för det, Andreas! Jag fyller själv på med följande:

Jag vet i alla fall att om första avsnittet av Vegorätt hade sett exakt likadant ut; om programledarna hade uppfört sig på exakt samma sätt och sagt och gjort exakt samma saker, med den enda skillnaden att de hade varit män - ja, då hade jag fortfarande tyckt exakt lika illa om programmet som jag gör nu - och av exakt samma skäl. 

Nu har fördämningarna brustit och jag tar bladet från munnen. Här kommer det som hittills har saknats. Och som inte har något att göra med programledarnas kön.

Man kan vara intresserad av vegetarisk kost av tre skäl: 1) djurrätt; 2) personlig hälsa; och 3) miljöhänsyn. Men oavsett vilket av dessa skäl som ligger närmast just dig, som enskild individ, så bör vi alla i dag vara överens om att miljö- och klimathänsyn är mer än tillräckliga skäl för att gå över till en mer vegetarisk kost. Vegetarisk kosthållning är bara en av många åtgärder som vi som individer och samhälle bör - måste - sträva efter för att långsiktigt bevara såväl våra gemensamma livsbetingelser som vår hälsa. 

Programmet Vegorätt har fått mycket kritik, men väldigt lite av den kritiken har uttryckligen tagit upp det faktum att ett SVT-program om vegetarisk mat bör utgå just från miljöperspektivet - det vi alla delar. Bakom ord som "trend", "trams" och "hipster" döljer sig en besvikelse över att programmet i stället upphöjer en egocentrisk livsstil där världsfrånvända människor strävar efter att skapa sig unika identiteter utan koppling till livets realiteter. 

Viktigare än att äta vegetariskt är att äta miljö- och klimatsmart. Att äta miljösmart utan att äta (helt) vegetariskt är betydligt rimligare än motsatsen: Att äta vegetariskt utan att också äta miljösmart är fåfängt och inskränkt. Men det är just vad programmet uppmuntrar till - eller åtminstone inte avråder ifrån. Problemet med "exotiska ingredienser" och råvaror som inte är "i säsong" är inte i första hand att de är "svåra att få tag på" eller att de inte "passar in i vardagen". Nej, det stora problemet är att de ofta har genomgått led efter led av förädling, och att de har transporterats långväga. Ofta har de också besprutats och hållits nedkylda under långa tidsperioder. Dessutom kommer de ofta i miljöbelastande förpackningar.

Programseriens producent bemöter kritiken genom att hävda att Vegorätt är ett livsstilsprogram snarare än ett vegetariskt matlagningsprogram. Och möjligen är det så han och programledarna har uppfattat sitt uppdrag. I så fall måste kritiken i första hand riktas direkt mot uppdragsgivaren, SVT. Oavsett om uppdraget faktiskt sett ut så, eller om SVT av olika skäl har valt att fullfölja produktionen och sända programmet trots att det inte motsvarar det ursprungliga uppdraget, så är det likväl mycket olämpligt och mycket provocerande att sända programmet Vegorätt i stället för ett matprogram som sätter miljöfrågorna i första rummet, och som tar dem på allvar.

---

* Vilket syfte beställare och programmakare har haft kan diskuteras. Men om programmet ska vara relevant för en stor del av SVT:s tittare, och därmed Sveriges befolkning - vilket det ska - så måste syftet vara något mer än att låta någon "göra sin grej". Programmet tar plats i tablån - plats som behövs för ett program som ger maximal miljöeffekt.


Se också: Vegorätt är bara början

---


Uppdatering 24/1:

En vän reagerade så här:

Största felet i din text är väl att du (fortfarande) tror att SVT skulle ta sitt folkbildande public service-uppdrag på allvar.

Och han har säkert rätt, som vanligt. Men jag tänker så här - och det är ett genomgående tema här på bloggen:

Mänskligheten må vara dömd på förhand. Men om ingen tror på mänskligheten (SVT i det här fallet) så är den definitivt dömd.

---


Ny uppdatering 24/1:

Diskussionen på Helen Alfvegrens blogg fortsätter:


Helen Alfvegren

Om din kommentar är längre än själva inlägget är det inte längre en kommentar utan ett eget inlägg. Du bemöter inte det jag har skrivit om du copy pastar samma inlägg över hela www utan syftet blir enbart att förklara för mig, samt andra här och i andra kommentarsfält, hur det egentligen är. Det finns ord för det.

Mitt inlägg handlar om att Karoline och Eleonore är sig själva till 100% vilket är självklart för de som följer dem i sociala medier. http://sverigesradio.se/sida/a...

I ditt inlägg nämner du "en egocentrisk livsstil där världsfrånvända människor strävar efter att skapa sig unika identiteter utan koppling till livets realiteter" vilket bara visar att du inte har den minsta förståelse för andra människors olikheter och inte drar dig för att, copy paste, trycka ner de som har det. På köpet tar du inte hänsyn till det jag skriver ovan om att programmet utgår från dem och inga andra.

"Att äta vegetariskt utan att också äta miljösmart är fåfängt och inskränkt." Nä, inte det minsta. Att slentrianmässigt äta djur, blunda för fakta om djurindustrin och fnysa åt alternativ är det däremot.

Fokus och syfte med Vegorätt har aldrig varit miljöfrågan. Miljö får man på köpet som vegetarian. Fundera lite över varför inte du, eller någon annan för den delen, lagt det ansvaret på ett enda matprogram som lagar kött.


bjorn_a_bengtsson

Ditt svar förstärker mina argument.


Helen Alfvegren

What?


bjorn_a_bengtsson

Vi verkar prata förbi varandra. Din främsta poäng verkar vara: "Klaga inte på tjejerna", vilket jag till stor del (men inte helt) kan hålla med om. Min främsta poäng är: "Det är verkligen på tiden att SVT sänder ett matlagningsprogram med miljöfokus". Jag tror att du kan hålla med om det också.

Du skriver: "Fundera lite över varför inte du, eller någon annan för den delen, lagt det ansvaret på ett enda matprogram som lagar kött." Det är en mycket bra poäng, tycker jag. Jag håller också med dig och andra (t.ex. Tara Moshizi på SVT:s sajt Edit) om att en stor del av den kritik som riktas mot Vegorätt lika gärna kan och bör riktas mot många andra matlagningsprogram (ofta med manliga programledare). Personligen har jag (mest i tysthet) reagerat mot dessa program, på ungefär samma sätt som jag nu reagerar på Vegorätt.

Du skriver också: "Att slentrianmässigt äta djur, blunda för fakta om djurindustrin och fnysa åt alternativ är [inskränkt]". Ja, det håller jag verkligen med dig om. (Men just *därför* är det ju så viktigt att nu sända "rätt" matprogram, med "rätt" alternativ.)

Det är förståeligt och beklagligt att min och andras relativa tystnad inför andra, tidigare matprogram får den aktuella kritiken att framstå som om den vore riktad mot just dessa programledare; mot just deras livsstil, o.s.v.. Men det är inte vad (det mesta av) kritiken egentligen handlar om.

Så långt hoppas jag att vi kan vara överens. Om några andra saker är vi nog inte överens (jag tar dem sist).

Ytterligare några saker verkar ligga i ett gränsland: En del av den kritik som jag vill rikta mot samhällsfenomen uppfattar du i stället som kritik mot programledarna eller mot dig personligen. Jag tror att tyvärr att det är oundvikligt. I detta gränsland ligger t.ex. din uppfattning att jag "inte har den minsta förståelse för andra människors olikheter".

Jag misstänker att du och jag har väldigt olika världs- och människobilder. I min värld är ansvar viktigare än frihet. För mig finns inget egenvärde i att människor får "göra sin egen grej" om den grejen påverkar andra negativt.

Så, ja, i den mån programledarna utövar eller uppmuntrar till en livsstil där miljöhänsyn får stå tillbaka för personlig tillfredsställelse, så bör de kritiseras. Inte främst som individer, utan som (kanske ovetande) representanter för det budskap som SVT (kanske obetänksamt) så kraftfullt för ut i och med att just detta program sänds just nu.

Slutligen några saker där jag tycker att du har fel. Och där dina svar "förstärker mina argument".

1) "Fokus och syfte med Vegorätt har aldrig varit miljöfrågan."

Det är möjligt. Men det *borde* ha varit så. Detta lastar jag inte programledarna för, utan SVT.

2) "Miljö får man på köpet som vegetarian."

Nej, det får man sannerligen inte. Detta är en av huvudpoängerna med min kritik.

3) "Att äta vegetariskt utan att också äta miljösmart är [inte] inskränkt."

Jo, det är det. Man kan, som jag skriver ovan, ha olika ingångar och prioriteringar som grund för sin vegetarianism. Men att inte *också* anlägga ett miljöperspektiv är just inskränkt.


Helen Alfvengren

Mina främsta poänger är:

1. När SVT annonserade ett vegetariskt matlagningsprogram väcktes många tanker, hopp och idéer, särskilt bland vegetarianer och veganer. Som vegan var min främsta förhoppning om att programmet skulle vara veganskt och inte vegetariskt då mjölkindustrin går hand i hand med köttindustrin osv. Mina tankar delade jag med SVT i mars, summerade och bloggade om här: http://www.helalf.se/2015/03/13/svt-vego/

När detaljerna kring programmet avslöjades i september visade det sig att ogräsmarmelad och annat stod på schemat vilket fick mig att sänka förväntningarna och godta att just det här programmet kommer skilja sig från det jag hade tänkt mig. Bloggade om det här: http://www.helalf.se/2015/09/0...

Sen dess har jag inte förväntat mig att Vegorätt skulle vara annat än 100% Karoline och Eleonore. Med andra ord, mina förväntningarna är på en helt annan nivå i januari än de var i mars. Mångas förväntningar är fortfarande kvar på mars-nivån.

2. Varför är vi så snabba med att döma ut ett program efter ett avsnitt? Ge dem programserien ut. Vem vet vilka ämnen och samtal som kommer dyka upp?

3. SVT är modiga som ger två okända kvinnor chansen att göra programmet till sitt. Jag ser inte att de ansvarar för hela vegosverige bara för att de är först ut. Vegorätt är bara början.

Det är mina poänger.

Du skriver: "Det är förståeligt och beklagligt att min och andras relativa tystnad inför andra, tidigare matprogram får den aktuella kritiken att framstå som om den vore riktad mot just dessa programledare; mot just deras livsstil, o.s.v.. Men det är inte vad (det mesta av) kritiken handlar om." Jo, det är ju exakt det den gör. Två privatpersoner dessutom.

Jag tycker inte att de eller SVT ensamt har ansvar för att föra ut ett vegobudskap på ett visst sätt. Jag tycker att all media har det. Nu råker de bara vara först. Eller näst först om Mat i munnen räknas. https://vimeo.com/matimunnen

Civilization V och penningens magiska utbytbarhet

Reviderad 20/12

Har länge misstänkt att det glastak i vilket jag för länge sedan slagit huvudet är av ideologisk karaktär. Och mycket riktigt visar det sig handla om pengar; närmare bestämt penningens obegränsade utbytbarhet. En magisk ingrediens som förstås fungerar bättre i en datorsimulerad modell än i verkligheten.

Efter att ha sett den här drygt fem timmar långa filmen, där en kille * visar hur han överlistar den högsta svårighetsnivån i spelet Civilization V (inklusive tilläggen "Brave New World" och "Gods and Kings") har jag ägnat de senaste dygnen åt att tillägna mig hans strategier - med närmast skrämmande framgång.

Jag vann lätt - LÄTT! - på den näst-näst högsta svårighetsnivån (6, Emperor); något jag tidigare klarat endast en gång tidigare **, och då med stora besvär. Det är en förenkling, men med min mentors egna ord handlar det om att: "Be as greedy as you can without dying". I spelmekaniska - eller ekonomistiska - termer innebär detta, grov översatt, följande:

Genom att kontinuerligt likvidera dina världsliga tillgångar

uppnår du största flexibilitet att nyttomaximera. ***

Nu är ju inte ekonomiska mitt modersmål (för att uttrycka det blygsamt) så det är möjligt att ovanstående inte är begripligt, ens för en ekonom. Om du råkar vara en sådan - hör gärna av dig!

Konstig nog - eller kanske inte - har jag faktiskt ingen större lust att upprepa bedriften på näst högsta (Immortal) eller t.o.m. högsta nivån (Deity - "only the best players in the world"). Det handlar väl om bruksvärde, tänker jag...

---

(*) Den uppmärksamme läsaren (och Civ-spelaren) noterar kanske att killen har photoshop:at in sitt eget ansikte på Nebukadnessars kropp i skärmbilden ovan!

(**) Och då har jag ändå spelat Civilization, i olika versioner, i ett tjugotal år nu - och därmed i ett oräkneligt, och även det skrämmande, antal timmar.

(***) En något mer detaljerad version lyder så här: Genom att kontinuerligt likvidera så gott som samtliga dina världsliga tillgångar uppnår du största flexibilitet att i varje ögonblick nyttomaximera, såväl lokalt som globalt.

Respecting Truth

Två steg bakåt, ett steg framåt

"Norway divests from coal, promises to cut carbon, steals our hearts"

Ironin går inte obemärkt förbi i texten, rubriken till trots.

Man undrar, som vanligt, om det verkligen krävs två steg bakåt för att ta ett steg framåt. Då är vi dömda att för evigt hoppa från tuva till tuva.

Och till råga på allt måste man ha dåligt samvete för att man är en otacksam pessimist.

Parentes: True Detective

Känner mig skyldig vänkretsen en spontan recension av True Detective, så här fyra, fem (tio) timmar senare.

Jag är uppvuxen i en parentes. Lever i en bubbla. Sitter i ett glashus och skriver en lapp. Fäster den runt en sten och kastar den genom väggen, i riktning mot en annan bubbla.

Vad är bra TV? True Detective är nog bland det bästa du kan se just nu - om du redan har bestämt dig för att se något. Men är den bra nog för att motivera tittandet? Nja. Nej.

En riktigt snygg produktion, alla kategorier. Och ett smörgåsbord av lockande ingredienser: ockult mystik, deckargåta, chic noir, intertextuella referenser, amerikana, samhällskritik (?) ... Något för massan; något för hipstern; något för nörden; något för tänkande August.

Jag har uppenbarligen blivit gammal nog att se förbi det mesta av grannlåten. Förutom rena lockbeten finns här exempelvis hyfsade person- och relationsteckningar. Men inte mycket nytt.

Det "nya" är Rust Cohle. Rust Cohle är jag - jag är Rust Cohle. Fast han är, det ska medges, betydligt tuffare än jag. Jag måste skärpa mig.

Rust kommenterar det amerikanska samhället: familjen, religionen. Och han säger många sanningar. Fler än vanligt, och knivskarpt artikulerade. Som kontrapunkt utgör kollegan Hart ett levande exempel på den dubbelmoral som krävs för att leva upp till arketypen.

Men Cohles kritik sätts i parentes. Dubbla parenteser. Han lever i en bubbla; kastar sten i glashus. Han är en dubbelt traumatiserad sociopat (lite Sherlock där också, ja) och tydligt socialt stigmatiserad. Dessutom uppskattar han inte ens själv sin tillvaro. Hans rationalistiska existentialism duger inte till annat än att karikera en - förvisso cool, men dock - anti-hjälte.

Gillar du att vinna men hatar att förlora?

Jag fick nyligen ett tips om det här klippet:

På YouTube presenteras det så här:

Här är klippet från hyllningsprogrammet "Ett liv i sport" där Ingvar Oldsberg intervjuar svenska världsstjärnor och sportlegender. En av Patrik Sjöbergs klubbkamrater från ÖIS hävdar att han skulle ha vunnit ett distriktsmästerskap som sedermera gjort Patrik till stjärna. Otroligt pinsamt! Saboterar hela programmet!!!!

Många verkar tycka att det här är riktigt roligt (själv tycker jag mest att det är hemskt). Jag har jag sett flera liknande klipp både på TV och på nätet, och de verkar vara mycket populära.

Just det här klippet ingår kanske i samma reklamkampanj som andra liknande pinsamheter, som t.ex. mannen som inte kan acceptera att han åker ut ur en frågesport; eller kvinnan som inte är nöjd med sin låda i Bingolotto, m.fl.? De klippen har ju visats på TV nyligen, i samband med någon reklamkampanj...

Men vänta nu... är det inte lite väl bra för att vara sant? Är det fejkat? Kan det verkligen vara så? Jag vet inte vad jag ska tro:

• Patrik Sjögren och Ingvar Oldsberg ser ju ut att vara i sin nuvarande ålder, men programmet ser ut att ha sänts på 90-talet.
• Är inte deltagarna lite väl märkliga? Osannolikt märkliga?
• Skulle Patrik Sjöberg verkligen kunna sitta tyst genom något sådant här?


Nu har jag bestämt mig: Det är fejk! Tror jag... Men vad tror alla andra?

Jag bestämmer mig för att våga göra bort mig. Jag tänker deklarera högt och tydligt att det här är fejk. Låt andra skratta åt mig om det visar sig vara på riktigt i alla fall. Och låt dem skratta ännu högre om det visar sig att de tvärtom tycker att det är självklart att det är fejk - hur kunde jag ens överväga något annat!

Nu gäller det att fylla på med argument till stöd för övertygelsen om att klippet är fejk (och att detta samtidigt inte är helt självklart).

Det ingår förstås i reklamkampanjen att en del tror att klippet är äkta; att vissa tvivlar, och att andra söker efter sanningen; några spekulerar, o.s.v. Smart! Det aktiverar en jädra massa psykologiska krafter, både individuellt och socialt. Om det är det reklam, ja då stannar den verkligen kvar i huvudet på folk.

Är det inte Premieobligationer det handlar om? Jag tror det. De brukar ju alltid handla om att man kan vara med även om man är en dålig förlorare - eftersom man inte kan förlora.


Nu kommer jag att tänka på ytterligare ett psykologiskt fenomen: Egentligen är skillnaden i ålder uppenbar - i efterhand (när man har bestämt sig). Men en stark vilja att tro på sådana här pinsamheter och konflikter; och att få möjligheten att sprida dem vidare, gör att man inte registrerar skillnaden (kanske t.o.m. avfärdar den).


(Usch, det här kan bli pinsamt för mig. Nu har jag utarbetat en hel teori som förklarar varför klippet är fejk utan att ens försöka ta reda på fakta. Och nu känns det nästan som om jag inte ens behöver ta reda på fakta - min teori är ju så övertygande.)

Ytterligare ett fenomen som illustreras: Reklammakarna har lagt ned så stora resurser på både produktion och spridning att det verkar osannolikt att det är fejkat. Precis som i biologin, med starka och svaga signaler: En stark signal, som man inte kan fejka (t.ex. pengar eller stora horn), tas på större allvar. Dels för att det är riskablare att inte tro på den, men också för att den i någon mening inte kan ljuga - den som signalerar har uppenbarligen stora resurser (men kanske inte just dem som behövs för att besegra dig). Den korniga bilden, däremot är en svag signal om programmets ålder: den är lätt att fejka (men bidrar förvisso till illusionen).

Reklamkampanjens strategi påminner också om en spion-thriller: Säkerhetstjänsterna är alltid noga med att desinformation ska hittas av den som ska luras, snarare än att avslöjas av "misstag".

Denna strategi utnyttjar också confirmation bias: De kopplingar du själv gör är svåra för dig att utsätta för kritisk granskning - du letar snarare efter stöd för din första, reflexmässiga tolkning.



Och hela den här texten är förstås, i sig själv, ett utsökt exempel på alla ovanstående fenomen.


Man kanske skulle försöka leta efter lite fakta i alla fall...

Jamen, titta här!

Riksgälden | Reklamfilmer


Det fanns förstås en poäng i att jag skrev allt det här utan att först söka fakta. Stark signalering, du vet...

Korrelation och kausalitet, lite metodologi, källkritik och vetenskapsjournalistik

I tidningen ser du en artikel med rubriken "Överviktiga är sjukare".

Betyder detta att övervikt orsakar dålig hälsa?

Eftersom du är en eftertänksam person läser du artikeln noga, och ställer källkritiska frågor: Vem säger vad till vem; var, när, hur och varför? Låt oss säga att artikeln nyligen publicerades i en större dagstidning och är skriven av en (frilansande) vetenskapsjournalist. Journalisten skriver att en stor nationell studie nu bevisat det vi redan misstänkte: Övervikt orsakar ohälsa.

Artikeln baseras i sin tur på en rapport från en longitudinell studie som genomförts vid ett universitetssjukhus och som i dagarna publicerats i en (känd) vetenskaplig tidskrift. Forskarna som skrivit rapporten är välmeriterade medicinska specialister. I rapportens sammanfattning skriver de att studien med stor säkerhet visar en tydlig negativ korrelation mellan övervikt och hälsa.

Du noterar att studien inbegripit tusentals personer som följts under två decennier, och utan att lusläsa rapporten bedömer du att urval och mätmetoder, m.m., verkar rimliga (intern validitet). De beräkningar och redovisningar av korrelationens styrka och signifikans som redovisas motiverar slutsatsen att studien "med stor säkerhet visar en tydlig negativ korrelation mellan övervikt och hälsa" (reliabilitet). Du bedömer vidare att forskarnas definitioner av "övervikt" och "hälsa" är relevanta (extern validitet), och att resultaten tycks gälla för en stor del av befolkningen (generaliserbarhet).

Du jämför studiens resultat med andra, jämförbara, studier och noterar att resultaten verkar ligga i linje med majoriteten av dessa (replikerbarhet). Samtidigt funderar du lite på om det kan vara så att studier som inte uppvisat liknande resultat helt enkelt sällan publiceras eller omnämns i medierna (publication bias).

Din undersökning ger vid handen att den bakomliggande studien är gedigen och värd att ta på allvar. Du konstaterar att artikeln som ursprungligen fångade ditt intresse var formulerad på ett sätt som inte återspeglade studien på ett korrekt och ansvarsfullt sätt. För det första är artikelns rubrik alltför vag och öppen: den kan tolkas på flera olika sätt, vilka studiens definitioner och resultat inte ger grund för. För det andra har journalisten använt ordet "bevis" på ett tvivelaktigt sätt. Och för det tredje - och viktigast - studien har inte visat att övervikt orsakar ohälsa. Den har inte ens utformats för att undersöka detta.

Du tänker först att sådana här missförstånd, överdrifter och förenklingar, de får man nog räkna med: Dagstidningar måste ju sälja lösnummer och journalister måste ju förtjäna sitt levebröd. Och förresten är det väl inte rimligt att förvänta sig att läsekretsen ska vara insatta i (eller ens intresserade av) vetenskapliga spetsfundigheter?

Fast, å andra sidan, är det verkligen försvarbart att förvanska vetenskapliga studier och resultat? Du - som själv har goda förkunskaper och instinkter, och som har företagit en ganska grundlig efterforskning - kan unna dig ett betrakta det hela med en viss distans. Men alla har kanske inte möjlighet att skapa sig en sådan distans. Vad ska de tro om det de läser i tidningen? Och hur påverkas de? Är det inte precis därför att de flesta människor varken har tid eller kunskaper att ifrågasätta det tidningen skriver som överdrifter och förenklingar är så farliga?

Nu när du har idkat källkritik, tillämpat dina kunskaper om vetenskaplig metodologi, och reflekterat över journalistikens villkor, är det dags att fundera lite djupare på sambandet mellan övervikt och hälsa.

Studien visar alltså inte att övervikt orsakar ohälsa (så som dessa termer har definierats). Den visar däremot en (tydlig, stark, negativ) korrelation mellan dessa. Med andra ord: studien visar inte ett kausalt samband mellan övervikt och hälsa; vad den visar är att övervikt och ohälsa samvarierar.

Låt oss säga att vi mäter BMI* och antalet (självrapporterade) sjukdomssymtom hos ett stort antal personer. Om det visar sig att personer med högt BMI rapporterar ett stort antal symtom, medan personer med lågt BMI rapporterar ett litet antal symtom, kan vi säga att att BMI och ohälsa är korrelerade. På motsvarande sätt: om vi mäter samma personer en tid senare och upptäcker att de personer vars BMI har ökat rapporterar fler symtom än tidigare, och de personer vars BMI har minskat rapporterar färre symtom än tidigare, har vi upptäckt en samvariation mellan BMI och ohälsa.

Vad vi inte har visat är att ett ökat BMI orsakar fler sjukdomssymtom. Det kan vi, strängt taget, aldrig visa med en studie som denna - oavsett hur stark, tydlig och pålitlig samvariationen är.

Ett kausalt samband mellan två företeelser, A och B, innebär att A orsakar B. Detta betyder inte (alltid) att A med nödvändighet medför B, utan att A direkt påverkar (förekomsten av) B. Vi kan t.ex. säga att ett virus orsakar förkylning, trots att exponering för viruset inte nödvändigtvis innebär att man blir förkyld.

En korrelation mellan A och B visar endast att förekomsten av A står i proportion till förekomsten av B (under vissa omständigheter).

Det finns flera tänkbara scenarier där vi observerar en korrelation mellan A och B utan att det föreligger  ett kausalt samband. Det kan vara så att:

• B orsakar A. Det finns alltså ett orsakssamband, men det verkar åt motsatt håll. Denna påverkan kan vara direkt eller indirekt (se nedan). I vårt fall skulle det alltså kunna vara så att sjukdom leder till ett mindre aktivt liv, vilket i sin tur leder till ökad vikt.


• A orsakar C (som orsakar D, som orsakar E...), som i sin tur orsakar B. I sådana här fall är det ofta missvisande att säga att A orsakar B även om företeelserna är förbundna av en orsakskedja. Det skulle t.ex. kunna vara så att ökad vikt leder till sämre självförtroende, vilket leder till isolering, vilket leder till passivitet, vilket i sin tur leder till sämre hälsa. Det är alltså inte övervikt i sig som orsakar ohälsa, utan andra faktorer som (oftare) förekommer i samband med övervikt. Man bör alltså inte förvånas över att ofta träffa på överviktiga personer som är kärnfriska.


• A och C orsakar B. Här är det alltså endast i kombination med en eller flera andra faktorer som A orsakar B. Om C är allmänt förekommande, eller okänd, kan det verka som om A ensamt orsakar B. Ett exempel på detta är magsår: Man trodde länge att magsår orsakades av stress (och dåliga matvanor). Men nyligen upptäckte man att magsår orsakas av en bakterie, som endast i kombination med andra faktorer, bl.a. stress, ger upphov till besvär. 


• C orsakar både A och B. Det här är en vanlig situation. Vi observerar att två faktorer, A och B, samvarierar och det ligger nära till hands att tro att den ena orsakar den andra. I själva verket påverkas båda faktorerna av en eller flera bakomliggande faktorer. Sambandet är alltså illusoriskt (spurious, confounded). För att undvika den här typen av misstag måste vi vara mycket försiktiga och uppmärksamma. Vetenskapen fortskrider ofta genom att successivt klargöra den här typen av samband. Tänk dig t.ex. att du gör ett stort representativt urval av människor i din kommun. Du mäter varje persons skostorlek och låter alla göra ett standardiserat intelligenstest för att mäta IQ. När du sammanställer dina data ser du en stark positiv korrelation mellan skostorlek och IQ. Vad är det frågan om? Kan det verkligen vara så att ökad skostorlek leder till högre intelligens, eller vice versa? Nej, naturligtvis inte. I stället är den avgörande faktorn i det här fallet ålder. Barn får inte lika höga poäng som vuxna på ett IQ-test. Och barn har mindre fötter än vuxna. I båda fallen är det åldern som är avgörande.


• Korrelationen mellan A och B är slumpmässig (tillfällig, situationsberoende). Det finns helt enkelt inget orsakssamband mellan A och B. Den globala medeltemperaturen har stigit under de senaste århundradena, i takt med att antalet pirater har minskat. Det vore emellertid orimligt att dra slutsatsen att pirater kyler ner världshaven (och att koldioxidens påverkan är försumbar).

Studien av övervikt och hälsa är främst utformad för att utesluta tillfälliga samvariationer: Om det är något vi kan säga med säkerhet så är det just att den upptäckta korrelationen verkar mycket robust. Vad har vi då för glädje av denna information? Ja, dels kan det vara så att många andra studier indikerar olika möjliga orsakssamband som tillsammans gör det troligt att övervikt är en av flera bidragande orsaker till ohälsa. Att korrelationen är så stark motiverar att vi prioriterar arbetet med att - bl.a. med riktade experimentella studier - identifiera olika orsaksamband. Det kan också vara motiverat att motverka både övervikt och ohälsa även utan ett klarlagt orsakssamband (eller riktning).

För att visa ett kausalt samband mellan två faktorer, A och B, måste vi utföra experiment där vi successivt utesluter alla ovanstående möjligheter. Så gott vi kan. Om det över huvud taget är (praktiskt, etiskt) möjligt. (Du kommer att få lära dig mer om hur man utför experiment längre fram.)


Titta på det här inslaget från SVT:s Rapport om strålbehandling och hjärtinfarkt (14 mars 2013). Fundera på hur och varför de studier som rapporteras har utförts, vad de visar, och hur olika personer i inslaget tolkar och förhåller sig till dem. Vilka outtalade antaganden och kopplingar görs?

---

Förutom alla de fallgropar och praktiska problem som vi har uppmärksammat här, står vi inför ytterligare ett dilemma när vi diskuterar orsakssamband eller kausalitet. Och det är att själva begreppet, när man tittar närmare på det, inte är så självklart som man kanske kan tro. Faktum är att filosofer och vetenskapare inte är helt överens om vad vi bör lägga in i ordet orsak, eller när vi kan säga oss vara säkra på att ha upptäckt en sådan. Kanske är de orsakssamband vi tycker oss se omkring oss illusioner, vanor, eller en konsekvens av våra hjärnors uppbyggnad?

Som en övning, leta efter tidningsartiklar med rubriker i stil med: "Längre utbildning ger längre liv". Studera vad de säger, och undersök vad de bygger på. Försök att skilja på det du tror (dig veta), det som faktiskt skrivs; vad som verkar rimligt, och vilket stöd som finns för detta.


Läs mer: Allt som är fel med dagens journalistik om vetenskap

Läs mer: Correlation is not causation

Läs mer: cum hoc non propter hoc.


Läs mer: Nutrition science is complicated

---

(*) Body Mass Index