Tänk att du sitter och tittar på en film som försynt vill göra dig uppmärksam på att t.o.m. ditt behov av (en speciell sorts) vatten är skapat, och att du har en vag känsla av att det nog ligger någonting i det. Att detta i sin tur är toppen på ett isberg, ett exempel på hur skapade behov tagits till en fullständigt absurd extrem, är något som inte ens filmskaparen vågar skriva dig på näsan.
Och tänk dig sedan att du, när filmen är slut, blinkar tre gånger och under tiden genomfars av lätt skam, dov indignation, milt löje, urskuldande uppgivenhet, självbedräglig hoppfullhet och förlösande glömska - i den ordningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar