En övning i retorik

Inledning

Retorik har väl aldrig gjort någon glad? Ja, förutom dästa middagsgäster som skrattar åt den gode värdens anekdoter. Och alla de som gått segrande ur en amerikansk rättegång…
Jodå, retorik ”fungerar”. Men oftast bara som underhållning. I den mån den används – och eventuellt fungerar – inom andra områden (som politik och reklam) tror jag inte att någon kan betrakta den som nyttig. Nyttan uppstår i så fall bara för den som använder retoriken – inte för publiken.
Man blir inte en bra lärare för att man är en bra retoriker. Men kanske kan en bra lärare skapa utrymme för att använda retoriska knep, och därigenom bli ännu lite bättre?
Vad är det då som gör den gode läraren? Jag tror att nyckelorden är: innehåll, kompetens och relevans.
För om vi nu koncentrerar oss på vad en bra lärare förmedlar så är det är ju så att skit inslagen i silkespapper fortfarande bara är skit!

Innehåll är viktigare än förpackning

Redan de gamla grekerna kivades ju om huruvida ethos och pathos skulle inkluderas i talekonsten, eller om man skulle koncentrera sig på logos. (Och diskussionen har pågått sedan dess, och är fortfarande aktuell.) Nu råkar jag representera den lite ”tråkiga” – och kanske idealistiska – förnuftstraditionen. Men, det är klart: jag riktar in mig på information, kunskapsförmedling och konstruktiv debatt.
Det är min fasta övertygelse – och erfarenhet – att elever (och studenter) är mer intresserade av vad de lär sig, än hur. Förpackningen är förstås inte betydelselös, men den är bara ett medel för att göra information tillgänglig – inte ett mål i sig själv. Och den får absolut inte skymma innehållet.
Den bästa förpackningen är genomskinlig, så att innehållet lyfts fram. Och då vill det till att det finns något där!
Om nu innehåll är viktigare än förpackning, så är det kanske så att en del pedagoger är mer intresserade av formerna för lärande, än för vad som faktiskt lärs in!

Ämneskompetens är viktigare än pedagogik

Visst är det lite märkligt att samtidigt som politiskt korrekta pedagoger lyfter fram individens eget lärande och förkunnar ”förmedlingspedagogikens” död – samtidigt ska vi lärare skolas i konsten att ge slagkraftiga tal?
Pedagogik handlar om att skapa förutsättningar för lärande. Men lärandet i sig görs av eleven. Och lär sig, det gör man genom att själv hantera ett material; ett stoff.
Vem tar då fram det material som eleverna – var och en på sitt vis – brottas med? Jo, läraren. Det som styr urval och ordning kan väl kallas didaktik, och är inte oviktigt. Men didaktiken skapar inget innehåll – den sorterar det bara. Det är i lärarens huvud som guldkornen finns (förhoppningsvis). Och det är de som ska fram!
Om nu ämneskompetens är viktigare än pedagogik, så är det ändå så att eleverna bryr sig inte om vad du säger – och det är det enda du behöver bry dig om!

Relevans är viktigare än regler

Retorik och pedagogik verkar ofta användas för att försöka skapa en konstgjord känsla av relevans hos publik och elever. Eller för att kompensera för att ingen sådan känsla finns. Ju mer ointresserade eleverna är, desto mer pedagogik krävs, verkar det som. Och hur kan man vara intresserad av något man inte känner till eller tror sig ha någon nytta av?
Det är självklart så att lärarens främsta uppgift är att få eleverna att intressera sig för skolarbetet. Men då duger det inte att hänvisa till läroplaner och kursmål. Och det hjälper inte att lappa och laga med didaktiska knep. Känslan måste komma inifrån eleven själv. Och det är något som (bl.a.) läraren måste arbeta med långsiktigt. Instruktioner för det arbetet hittar jag inte i vare sig retoriken eller pedagogiken.
Därför blir alltså - elevens känsla av - relevans viktigare än regler.

Avslutning

Nu skulle man kunna tro att jag inte förstår vitsen med retorik. Men visst är den en fantastisk källa att ösa ur. Och vem är jag att fnysa åt en mångtusenårig, välbeprövad kunskapsbank? Allt det retoriken har att säga om förberedelser, uppmärksamhet, hänsyn till publik och situation, tydlig struktur och genomtänkta formuleringar… ja, det är förstås alldeles sant.
Men jag tror det är viktigt att behålla distansen till denna ”effektivitets-iver”… För vad är det egentligen för effekter vi vill uppnå? Framförallt gäller detta om vi vill ägna oss åt vetenskapligt tänkande, och då inte minst inom utbildningsväsendet. Då är det inte underhållning vi vill åstadkomma, utan innehåll, kompetens och relevans.
Man kan kanske säga att retoriken tar ett utifrån-och-in-perspektiv på informerande tal. Jag vill angripa dem inifrån-och-ut.
…för övrigt anser jag att Visningshallen bör jämnas med marken.

---
Uppdatering 14/3 -13: Retorikpriset