Detta är vad jag uppfattat som pudelns kärna på högstadiet och gymnasiet (och, tyvärr, ibland även på högskola och universitet). Vad kan man göra för att uppmuntra kritiskt tänkande hos ungdomar, som ju ofta är så måna om sin självständighet? Ja, för det första kan man försöka se till (så långt det står i ens makt) att de upplever självständighet i relationer och beslutsfattande. Det kan man t.ex. göra genom att tillåta fria grupperingar och ge inflytande över undervisningens utformning. För det andra bör man också ge eleverna en känsla av att de har värderingsmässig självständighet, t.ex. genom att inte kritisera eller nedvärdera olika uppfattningar.
Ofta fäller ungdomar tvärsäkra uttalanden som du som vuxen har svårt att hålla dig allvarlig inför, eller som du känner ett starkt behov av att ifrågasätta. Jag tror att bland det viktigaste man kan göra som lärare är att verkligen låta alla elever ventilera sina åsikter och tankar, utan att lägga någon värdering på dem. Det är först när man känner att man fått sagt vad man tycker som man kan börja intressera sig för vad andra säger.
Men även om alla får komma till tals, finns problemet med prestige – både utåt och inåt. Även om eleven ser skäl att modifiera sin åsikt kan andra krafter motverka detta. Man vill ju inte verka dum, vare sig inför sig själv eller andra. Jag tror att det bästa man kan hoppas på som lärare är att eleverna tar med sig viljan och förmågan att ifrågasätta – både sig själv och andra – snarare än att de tar med sig ”färdiga” eller ”korrekta” tankegångar. Som lärare måste du därför visa tydligt att du respekterar elevens åsikter och är intresserad av att förstå dem. På så sätt utgör du ett dygdemönster och en uppmuntran till eleven att förhålla sig likadant till dig och till sina kamrater.
Jag tror att läraren har en viktig roll här. Jag inbillar mig att min egen styrka som lärare är att jag utstrålar både vuxenhet (visdom) och ungdomlighet (nyfikenhet). I bästa fall kan detta få ungdomar att tänka ”han verkar smart – men han tänker inte som jag – intressant!”. Ofta är det ju så att lärare avfärdas som ”vuxna” eller ”gamla”. Det är ju inte så konstigt att tonåringen med sina nyvaknade intellektuella kapacitet känner sig allsmäktig och ser enkla och tydliga lösningar på det mesta i världen – och att han misstror äldre människor som inte verkar ha insett ens de enklaste samband, eller är så irriterande politiskt korrekta och obeslutsamma. De kan ju inte ha tänkt över sakernas tillstånd lika mycket som han, och är därför inga auktoriteter i hans värld.
En självklar men tid- och arbetskrävande åtgärd är att bygga upp en fungerande och vänlig debattkultur, där man ofta och länge diskutera tillsammans i klassrummet, samt verkligen följer upp de argument som förs fram. Med fingertoppskänsla kan man då granska elevernas funderingar utan de tappar ansiktet. Det tar tid att bygga upp en konstruktiv stämning i klassen, men om man följer den under flera år kommer det att löna sig, och de flesta kommer att hitta en fungerande hållning mellan självsäkerhet och nyfikenhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar