Med hjälp av ett storskaligt plundrings- och raskrig lyckades den nationella socialismen skapa en jämlikhet och sociala avancemangsmöjligheter som saknade motstycke i Tysklands historia. Därmed blev den både populär och kriminell. Det materiella välståndet, de indirekta fördelarna av förbrytelserna som man inte hade något emot eftersom man inte bar något personligt ansvar för dem, gjorde att de flesta tyskar betraktade sin regim som omtänksam. Samtidigt fungerade detta som drivkraft för förintelsepolitiken: den hade folkets bästa för ögonen. Denna historiska konstellation är också skälet till att det inte förekom några nämnvärda inhemska protester och till att så få kände skuld längre fram.Sedan andra världskrigets slut gäller samma resonemang västvärlden i stort.
(Till stor del gällde det förstås redan långt tidigare. Och framgent kommer det också att gälla för den östra hemisfären.)
Den enda skillnaden är att förbrytelserna är mer raffinerade. De begås inte direkt utanför stugknuten. De dödar inte omedelbart. De sårar inte ansikte-mot-ansikte.
Men plundringen, förtrycket, dödandet fortgår. Accelererar. Av människor, både nära och långt borta. Av naturen.
Vi och dem. Vi. Jag. Jag, jag, jag.
Vi har blivit smartare. Bättre på att ljuga för oss själva. Bättre på att låta oss luras. Var det en läxa vi lärde oss av förintelsen, så var det att inte överdosera vårt opium.
Ja, vi har blivit så skickliga att balansera på ett jämnt men kraftigt rus, att vi numera också kan lägga kannibalism till listan över förbrytelser. En kannibalism som har blivit nödvändig för att upprätthålla illusionen om en never-ending high ytterligare en liten tid.
Jag pratar ofta om förnekelse och förträngning. Vad jag ser är en (väst-)värld befolkad av halvt genomskinliga, näst intill identiska figurer. Sida vid sida, likväl effektivt isolerade från varandra. Glasartade ögon, vaggande i trance.
Inte helt olikt matrisens dystopi, men med den viktiga skillnaden att det inte finns någon ondskefull kraft utanför systemet. (Detta är ju för övrigt Hollywoods viktigaste uppgift: att främja självbedrägeriet att det onda kommer utifrån, och att det kan - kommer att - besegras.)
Under kriget stod de allierade för en utifrån verkande god kraft. Idag finns utanför systemet inget som är godare och kraftigare än vi själva. Det goda innefattas nu av systemet. Med det "goda" menar jag då det "mindre onda". (Och påminner om att ondska, i biblisk mening, inte finns över huvud taget - kan Hanna Arendt så kan jag.)
Viskande förenas vi i ett hypnotiskt mantra.
Killing me softly
Vi behöver heller inte bekymra oss för att känna skuld längre fram. Den blir i värsta fall mycket kortlivad. Men troligen hinner den inte infinna sig alls. Innan vi är borta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar