Dagens ord


Ansvar väger tyngre än frihet - Responsibility trumps liberty

27 nov. 2011

Sagan om jättarna och glastaket


Kommentar till Olle Häggströms text, Kunskap på gott och ont.

Ja du, Olle, nog är vi lika, alltid! Din text väcker flera halvslumrande tankemönster till liv: mönster som har följt mig genom livet.

I den mardrömslika fantasivärld där många av min barn- och ungdoms (tvångsmässiga) tanke-experiment försiggick, ingick bl.a. en form av utslagningstävling (lite à la Robinson m.fl), arrangerad av de onda men gudalika jättar som höll mänskligheten gisslan i underjorden. Det gällde att vara smart(ast) för att klara sig. Men samtidigt fick man inte visa sina medmänniskor att man var - eller snarare *kände sig* - smartare än någon annan.

Framförallt kunde man inte visa *jättarna* att man trodde sig ha klurat ut hur man skulle klara sig vid något enskilt tillfälle; eller, mer generellt, att man trodde sig smartare än de flesta av ens medtävlare och att man därmed trodde sig kunna stanna kvar i tävlingen ganska länge. (De som åkte ut gick något horribelt öde till mötes, ungefär i stil med att bli nedkastad i ökenmonstrets håla för att där spendera 1000 år i dennes matsmältningssystem...)

Inte heller i denna alternativa värld var kunskap / medvetenhet en självklar frälsning: Det som å ena sidan höll dig vid liv var å andra sidan också det som alienerade dig; från dina medmänniskor och från dina mest basala livsvillkor.

En metafor, ett grekiskt drama, en jungiansk arketyp.

Och inför jättarna var det ju hybris som var den stora faran. Detta ständiga balanserande mellan självförakt och stolthet; mellan straff och belöning.

Framförallt - och paradoxalt - ledde den strikta stratifieringen av "smartness" (kunskap / medvetandenivå) till en gryende insikt om den egna kunskapens relativitet, det egna medvetandets godtyckliga horisont.

Jag kunde tydligt se att jag låg bättre till än många av mina medtävlare. De myllrade omkring i väntan på utslagning: uppfattade inte vad jag uppfattade, såg inte det jag såg. Men fanns det då inga allvarliga konkurrenter? Varför upptäckte jag sällan sådana? De måste ju finnas där. Och hur såg de då mig? Vad såg de, som jag *inte* såg? Vad tänkte de om sina chanser?

Och jättarna, slutligen... Om min begränsade men dock insikt i mina egna begränsningar - om mitt eget medvetandes glastak (tanken svindlar ännu) - faktiskt var en konsekvens och en del av min högre medvetandenivå, relativt myllret... borde då inte en ännu högre medvetandenivå leda till än större ödmjukhet, snarare än självtillräcklighet?

Fast ödmjukheten kanske bara vändes inåt. Åt sidan. Uppåt. Inte nedåt. Nej, riktade man blicken nedåt blev resultatet snarare frustration. Vrede över all denna *avsaknad* av självkritik, *trots* tilltagande dumhet, allt snävare medvetandehorisonter. Var det detta som drev jättarna att utyttja sin (relativa?) omnipotens till att arrangera dessa oändliga gladiatorspel?

Fanns det kanske också jättarnas jättar, som i sin tur plågade dem? Kanske plågade de oss, så som de själva blev plågade - med en ack så bitterljuv smak i munnen. (Som den jag själv hade när jag slog familjens hund. Kunde inte låta bli. Behövde det. Hatade det. Hatade mig själv för det.)

---

Kommer också tänka på upplevelsemaskinen, och mina återkommande samtal med Martin och Klas. (Och jag antar här att Nozick också behandlar en klassisk hjärntvättsmaskin.)

Om du nu ligger där i det ljumma vattnet, berövad sinnesintryck, sondmatad, drogad, hypnotiserad. Med ett flin på läpparna. Drömmer angenäma drömmar. Mår hur bra som helst. I 70 år (eller mer). Vad har du då för skäl att stiga upp, att stänga av?

Som jag ser det: knappast något. (Men Martin hoppar ut.)

Och om någon tillfälligt stänger av maskinen, låter dig kvickna till, och sedan frågar om du vill komma ut? (Nu hoppar Klas ut.)

(Kan vi definiera utilitarismens nytta / lycka som integralen av de känslointryck du upplever momentant, över en hel livstid?)

Men om jag står utanför tanken. Vill jag då lägga mig i den? (Och här kommer vi äntligen tillbaka till din text, Olle)

Nej.

Jag vill, borde säga ja, men kan inte.

Jag faller här till föga för Mats och Klas argument (ingen integral). Och för mina egna, om det existentialistiska hjältedådet. Något slags "mervärde" - ack så svårt att definiera, utan att det blir banalt. Utan att det, någonstans, blir godtyckligt. Relativt. Relativt vad då?

Jag konstaterar att jag är programmerad att söka högsta möjliga medvetandetillstånd. Men också att jag är dessutom är programmerad att betrakta just mitt medvetandetillstånd (i varje enskilt ögonblick) som det högsta jag verkligen *kan* tänka mig (utan att tillgripa tomma ord).

Och den där lilla tveksamheten, då? Den där glimten av det egna glastaket. Som lockar mig att (kanske korrekt) dra slutsatsen att jag ligger i täten. Men som  också lockar mig att tro att jag lyckats bryta mot de programmerade reglerna...

Ju mer jag tror mig bryta mot reglerna, desto mer följer jag ju just dessa regler...

2 kommentarer:

  1. Insåg just att den där sagan rymmer fler tolkningar; att den också säger mycket om min sociala belägenhet under uppväxten. En intellektuell ful ankunge i en damm av arbetarklassideal. "Var bäst!" sa pappa. "Men var en lagspelare!" sa både han och kompisen: den lokale hjälten. Förrvirrad. Allt blev fel, hur jag än gjorde. Ingen var någonsin nöjd. Allra minst jag. Vågade aldrig ställa egna krav; aldrig ifrågasätta omgivningen. Passade inte in. Misstänksamhet från alla håll. Även inifrån.

    SvaraRadera
  2. En gripande berättelse, Björn - det gläder mig om jag bidragit till att provocera fram den.

    Din avslutande fråga är (åtminstone på ett ungefär) densamma som den om valet mellan det röda och det blå pillret - en bråddjup existentiell fråga. Personer med din och min intellektuella böjelse tenderar att karskt deklarera att de väljer det röda. Men jag är inte så säker. David Chalmers ger ett bra argument för det blå pillret: världen är verklig även om den så skulle vara en datorsimulering.

    SvaraRadera