Patrik Lindenfors skriver i Aftonbladet (21/5 09) om det han uppfattar som svenska kyrkans flathet. Hans artikel kommenteras bl.a. av Erik Svensson. Även om det finns fog för både kritik och farhågor, uppfattar jag särskilt Lindenfors text som ett delvis missriktat angrepp. Framför allt reagerar jag på det höga tonläget.
Att svenska kyrkan inte vill slänga ut Lindenfors trots att han "aktivt förnekar kristendomen" kan, anser jag, lika gärna tolkas som en berömvärd principfasthet. Hans "ateistiska övertygelse är välkommen" precis som syndaren, skökan och tvivlaren är välkomna till Jesu bord.
(Å andra sidan kan man i Bibeln hitta argument för och emot allting, vilket ju förstås är meningen.)
Jag har själv djupt kristna vänner - präster i svenska kyrkan - som med stoiskt lugn och mycket värme dagligen accepterar att jag ifrågasätter deras tro, och gärna deltar i ömsesidigt givande diskussioner. Jag misstänker att de önskar att jag, som ett resultat av vårt umgänge, så småningom ska "komma till tro", men de är för den sakens skull inga listiga försäljare.
Intellektuell hederlighet vill även jag avkräva både kyrkan och dess medlemmar, men att skälla religion för "brist på logisk stringens" är ett slag i luften. Värre än så - det bidrar till den misstro som präglar debatten t.o.m. mellan de företrädare från båda sidor som aktivt söker ett konstruktivt samförstånd.
(Det känns lite som intelligent design, fast tvärtom...)
Initiativet att kontakta kyrkan för att (retsamt) fråga om de inte borde utesluta honom eftersom han aktivt förnekar kristendomen (med allt vad det innebär), är inte konstruktivt. Det är, rent ut sagt, bara barnsligt. (Ska vi förresten anta att Lindenfors fortfarande är medlem?) Jag anar en viss... desperation. Alltså en rent känslomässig komponent i den föregivet sakliga argumentationen.
Tro är tro, och tro är ett mysterium. Detta kan jag förstå och uppskatta trots att jag troligen aldrig själv kommer att omfattas av den. Tro är viljan att tro, utan att söka bevis. Viljan att tro, trots att det mesta tyder på motsatsen - eller kanske just därför.
Tron är verklig, även om dess objekt inte är det. Och tron kan hjälpa - hjälper - många. Kanske de flesta. Kanske skulle den - i någon form - kunna hjälpa alla, även sådana som jag, som av princip inte vill tro.
Jag ser ingen nödvändig motsättning mellan religiös tro och vetenskap. Sedan är det en annan sak att institutionaliserade religioner av olika skäl utvecklar en mycket svårsmält mytologi.
Att jämföra svenska kyrkan med ett politiskt parti är i det här sammanhanget inte mycket bättre än att jämföra tro med vetenskap. (Då ligger t.o.m. P J Anders Linders självgoda raljans närmare "sanningen".)
Även jag gick ur (den dåvarande) statskyrkan i 20-årsåldern. Jag gick emellertid med igen för fem, sex år sedan, i samband med min förste sons dop. Det gjorde jag - i ärlighetens namn - mest för min frus skull, och hennes släkt. Det var den vanliga skenheligheten: bröllop, dop och konfirmation är ju så fiiina ceremonier.
(På tal om det, när jag 14 år gammal skulle "läsa för prästen" avtalade jag med min egen släkt (vid den tiden levde samtliga far- och morföräldrar) att jag skulle delta i konfirmations-undervisningen, men att valet att delta i själva konfirmationen var mitt eget. När konfirmations-dagen kom, satt jag på åskådarplats och bevittnade när mina jämnåriga "bekräftade" sin kristna tro... Jag vågar lova att prästen hade mer respekt för mig än någon av dem - särskilt med tanke på att jag var den som följt hans undervisning nogsammast.)
Men även för egen del kunde jag någorlunda motivera återinträdet...
Det finns få saker som äcklar mig så mycket som välgörenhet. I bästa fall handlar det om välmenande men godtrogna fisar i rymden. Oftast om egoistisk "feel-good"-terapi. I sämsta fall om beräknande cynism. Respektabel solidaritet är alltid obligatorisk - aldrig godtycklig.
Till skillnad från de exempel Erik tar upp skulle jag vilja hävda att den svenska statskyrkans (psyko-)sociala arbete var - och är - att betrakta som en del av (det fram tills nyligen socialistiskt inspirerade) samhällets skyddsnät. Kyrkan och staten utvecklade under 1900-talet en relativt harmonisk symbios, trots allt. Men jag har full förståelse för Eriks synpunkter. Och jag utesluter inte att vi i princip kan gå mot en liknande utveckling som den i Palestina eller Pakistan.
För att återgå till kärnfrågan: Jag tror att det är mycket viktigt att (ateistiska) vetenskapare och "humanister" är noga med vad de kritiserar. Det finns förvisso en hel del inom både religiös (kristen) teori och praktik som tål att ifrågasättas. Men att göra sig lustig över (eller, för den delen, att hävda att det med nödvändighet är kontraproduktivt att) tro - det finner jag inga skäl till. Tvärtom.
Några avslutande förtydliganden:
När jag talar om "tro" ovan avser jag endast viljan att tro att något (eventuellt välvilligt) bortom vår fattningsförmåga skulle kunna finnas, och ha (haft) något slags inflytande över det vi uppfattar som "världen". Inget annat.
Kristendom - i den form jag helst vill tänka mig den - innefattar en etik som i många stycken är oöverträffad som (ouppnåelig) målbild för mänskligt samliv.
Jag betraktar mig som agnostiker, och finner det ganska lätt (men inte nödvändigt) att motivera detta på logisk, eller åtminstone vetenskaplig, grund.
Jag är dessutom - av personlighet och princip - ateist. Detta kan jag inte motivera på annat sätt än... ren envishet. Men jag är i alla fall ärlig.
Jag har mycket svårt att smälta de monoteistiska religionernas mytologi och praktiska utformning - och det hade jag nog haft även om jag vore troende.
Jag utesluter inte att institutionaliserad religion med nödvändighet innebär fler nackdelar än fördelar i ett modernt samhälle.
Jag misstänker starkt att de flesta som bekänner sig till någon tro gör det (delvis omedvetet) på bevekelsegrunder som jag inte skulle acceptera.
Trots detta, eller just därför, måste dialogen med de troende som faktiskt vill vara intellektuellt hederliga föras med just - hederlighet.
Intressanta synpunkter!
SvaraRaderaHej Björn,
SvaraRaderaTack för dina kommentarer. "Barnslig" och "inte särskilt intellektuellt hederlig"? Jaha.
Om du ursäktar så känns dina invändningar mest som om du inte tänkt färdigt. Några exempel:
- Du skriver att kristendom *i den form du vill tänka dig den* är något som liknar höjdpunkten i människans etik. Men hur du vill tänka dig den är ju oåtkomligt för oss andra. Du skulle kunna fylla i vilken livsåskådning du vill i den meningen utan att det skulle ge någon större förståelse eller mening.
- Du ser ingen nödvändig motsättning mellan tro och vetenskap. Men det är bara sant så länge de inte båda beskriver samma sak. Eftersom religionen gör verklighetsbeskrivningar och vetenskapen numera också handlar om etik så följer motsättningar automatiskt.
- Slutligen fokuserar du på mig istället för på kyrkan. Det står dig naturligtvis fritt att kritisera mig, men hur principlös jag är har inte med själva sakfrågan att göra. Den handlar om Svenska kyrkan.
Så vi håller inte med varandra. Där du föredrar respekt väljer jag provokation. Jag tror inte att överdriven respekt någonsin fört samhällsdebatten framåt.
Hej Björn,
SvaraRaderaTack för dina synpunkter på min artikel. Jag håller förstås inte med dig. För min del känns det som om du inte tänkt klart om det här. Några exempel.
- Du skriver så här: "Kristendom - i den form jag helst vill tänka mig den - innefattar en etik som i många stycken är oöverträffad som (ouppnåelig) målbild för mänskligt samliv." Men hur du vill tänka dig kristendomen är helt oåtkomligt för oss andra. Du skulle kunna fylla i vilken livsåskådning du vill i den meningen och den skulle vara lika poänglös.
- Du skriver så här: "Jag ser ingen nödvändig motsättning mellan religiös tro och vetenskap." Men i de fall båda företeelserna yttrar sig om samma sak (t.ex. verkligheten eller etiken) så är motsättningen oundviklig.
- Du fokuserar på min hederlighet när frågan handlar om Svenska kyrkan. Jag skulle kunna ha vilka otäcka personlighetsegenskaper som helst utan att det skulle ha någon som helst bäring på sakfrågan.
Och så vidare. Vi håller inte med varandra helt enkelt. Gott så!
Björn:
SvaraRaderaJag håller delvis med Patrik att provokation kan vara berättigat - och kyrkan borde anta utmaningen. Klarar kyrkan, eller andra religioner som islam, inte av provokationer så är något fel. Religionen måste ständigt utmanas och ifrågasättas - inte minst för dess egen skull.
Provokationen har dock inget egenvärde - utan ska användas om den gör nytta. Jag ser t. ex. ingen anledning att varenda tidning ska trycka "Muhammed-karikatyrerna" i ett slags missriktat försvar för den heliga yttrandefriheten. Varför det? Finns det inte bättre sätt att försvara yttrandefriheten? Räcker det inte med att Jyllandsposten tryckte dessa bilder? Måste provokationen upprepas av alla andra tidningar? Provokation kan överutnyttjas och därmed förlorar den sin mening. Den typ av provokativa "nålstick" som Patrik gjort tycker jag dock är bra och de ger förhoppningsvis effekt på längre sikt.
Sedan är jag precis som du personlig ateist och är tämligen ointresserad av att organisera mig för att övertyga andra att bli ateister. Jag ser dessutom religionen som en social realitet - som vi inte lär bli av med hur gärna vi än skulle vilja. Religiös fundamentalism lär inte kunna moraliseras bort utan har sin grund i ekonomiska och sociala förhållanden. Jag ser även en viss risk för "upplysningsfundamentalism", d. v. s. att vissa ateister (som t. ex. Cristopher Hitchens) försöker ägna sig åt "korståg" för att med väpnade metoder och militära invasioner försöka begränsa religiös fundamentalism. Något som är kontraproduktivt, enligt min uppfattning.
Hej igen, Patrik!
SvaraRaderaLåt mig först be om ursäkt för mina onödigt tillspetsade kommentarer.
De låg ju inte riktigt i linje med min egen strävan efter "försoning".
Du har delvis rätt när du hävdar att jag inte "tänkt klart" (du menar väl "färdigt" - men det har väl å andra sidan ingen gjort?). Men jag vill snarare beskriva det som att jag inte skrivit klart. Det är jag mycket medveten om. Det finns mycket att tänka - och skriva - om detta, och jag ville inte att texten skulle svälla ut för mycket.
Jag förutsåg - och ger dig rätt i - de flesta av dina invändningar.
Att den livsåskådning jag anför är vag är definitivt en svaghet. Jag skulle förstås kunna (jag kanske borde) i större detalj mejsla ut hur den - och därmed den "ideala" etik jag tänker mig - ser ut.
Jag skulle troligen inte lyckas så bra på egen hand. Och det är egentligen en av mina poänger! Arbetet med att ta fram - enas om - en gemensam etik (moral, samhällskontrakt), är just det arbete vi alla behöver prioritera, troende såväl som icke-troende. Det innebär inte att vi måste komma överens om allt, men om vissa gemensamma och okränkbara ramar och riktlinjer.
Samma argumentation gäller även mellan olika sekulära grupperingar, t.ex. politiska, sociala och geografiska sådana.
Habermas har ägnat större delen av ett långt och produktivt liv åt att skissa upp ramarna för just ett sådant arbete. Det vore orimligt för mig att försöka göra något liknande, eller att göra t.ex. hans idéer rättvisa i ett relativt kort inlägg.
Du har också rätt i att religion och vetenskap delvis "yttrar sig om samma sak[er]"; att "religionen gör verklighetsbeskrivningar och [att] vetenskapen...också handlar om etik". Och att detta är en källa till konflikter.
Ja, visst är det så. Men till skillnad från dig, vill jag inte betrakta motsättningarna som oundvikliga. Kanske är de det, men jag tror inte att det kan ledas i bevis. Och nog vore det mer konstruktivt om vi alla agerar utifrån förhoppningen att de går att lösa upp.
Även här handlar det om ett grannlaga arbete. Jag kan förstå den frustration och uppgivenhet som du (?) och många andra känner inför detta. Jag känner den definitivt själv. Jag försöker då tänka på att även framstående vetenskapsmän med stor integritet faktiskt kan kombinera sitt arbete och sin världsåskådning med en religiös tro. Och att djupt religiösa människor också kan vara sunt skeptiska och logiskt stringenta i sitt tänkande.
Motsättningarna är förutsägbara, men inte oundvikliga. Det hade varit frestande att minska sannolikheten för motsättningar genom att eliminera åtminstone en av de till synes motsatta sidorna. Men behovet och förekomsten av tro är något vi inte kan rationalisera bort.
Slutligen tror jag faktiskt att valet mellan respekt och provokation är viktigt. Och kanske också att peronlighetsegenskaper faktiskt har bäring på sakfrågan. Det är kanske de som gör hela skillnaden. Sedan är det en annan sak att även jag ler i mjugg när jag läser Habermas tankar om vad som skulle krävas av oss - av alla - för att vi ska kunna leva tillsammans i någorlunda samförstånd.