Jag läser en tolkning av Jean-Honoré Fragonards målning Gungan (1767-68).
De "lyckliga omständigheterna" vid gungningen verkar enligt denna främst utgöras av möjligheten att för ett ögonblick skymta det omåttligt lockande under kjoltygen.
Låt vara att solen för att ögonblick tränger igenom de tunga skyarna; att den vilda vegetationen just här kunnat trimmas till något paradisiskt; att alla värdsliga behov för tillfället tillfredsställts och att själva den gungande rörelsen vidmakthålls av en hierarki av tjänare; och att allt detta möjliggör den stund av bekymmersfri lek som i sin tur kan brukas för att reta lusten.
Låt vara att denna lustfyllda lek är en bitterljuv hyllning till den flyktiga njutningen. En sexualitetens förnekelse av förgängelsen. Att rokokons frivolitet och hedonism kanske i någon mån utgör en heroisk revolt mot naturens skräckinjagande nyckfullhet.
Finns det då inte något mer?
Konsten kommenterar framsteget, medvetet såväl som omedvetet. Konsthistorien är en berättelse om nuet såväl som om det förgångna. De tolkningar vi gör av konstverket i efterhand är minst lika relevanta som spekulationer om skapandets kontext, upphovsmannens avsikter och den samtida publikens mottagande.
I gungan, likväl som på marken, ser jag mig själv. Utstyrd i och hänförd av en prålighet som förjagar minnet av sin egen omöjlighet endast genom att ständigt förmera sin bländverkan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar