Dagens ord


Ansvar väger tyngre än frihet - Responsibility trumps liberty

18 maj 2010

"Klimatdebatten": För dig som inte har tid att läsa bloggar själv

En liten introduktion till "klimatdebatten", sedd ur mitt perspektiv.

Ja, debatt, förresten... Jag sätter ordet inom citationstecken för att poängtera att jag - om inte naivt så kanske i alla fall idealistiskt - vill reservera användningen av ordet till att beteckna sansade och prestigelösa meningsutbyten, baserade på en gemensam bas av fakta, med en ömsesidig målsättning att nå en samsyn och en konstruktiv och framåtsyftande (upp)lösning av konflikter och problem.

Med detta sagt tillstår jag med en uppgiven suck att vi har fått vänja oss vid att begreppet ges en betydligt generösare tolkning (redan de gamla grekerna...), och att det av medierna förstås som synonymt med (underhållande) konflikt.

Denna vidare tolkning av begreppet är tätt förbunden med idén om ett öppet och demokratiskt samhälle, och på något sätt måste vi hantera det ofrånkomliga "skval" som genereras som en biprodukt av ett maskineri vars verkningsgrad aldrig kan förväntas närma sig 100 %.

Men någon jävla ordning får det vara. När det offentliga samtalet alltmer liknar Pentagons satiriska debatt om Selma Lagerlöf är det lätt att sätta skrattet i vrångstrupen.

Om du inte orkar läsa längre, jämför satiren ovan med det högst verkliga (och nyliga) seminariet "Climategate och hotet mot isbjörnarna".

(Jag ser just nu på SVT hur en panel av "experter" betygsätter bidragen till årets melodifestival. Deras uttalanden handlar sällan om musiken; istället är det scenografi, artisternas utseende och kläder, bildproduktion o.s.v. som avhandlas. Inget att förvåna sig över, och kanske heller inte helt irrelevant, med tanke på att det är ett skådespel - en show - som tävlar.

Men precis som i "debatten" om Selma Lagerlöf framförs (eller utbyts) inga argument, inga motiv. Istället är det "åsikter" i bemärkelsen känslomässiga responser, som ventileras: "Den där killen har verkligen 'det'. Han är så snygg, och jag gillar de tunga trummorna. Jag ger bidraget en femma", säger någon. "Nej, nej, så är det inte alls", replikerar nästa panelist. "Artisten är ju bara äcklig och insmickrande. Bara gamla damer kan gå på något sånt. Och synth-blåset låter ju sååå 80-tal! En klar etta". Varpå programledaren salomoniskt konstaterar att expertjuryns betyg blir en trea. Och så vidare.

Men riktigt bisarrt blir det när experterna ger upp alla pretentioner på att ha någon egen åsikt över huvud taget, och istället börjar uttala sig om vad alla andra kommer att tycka. "Ja, vi har ju hört det förut", säger någon med ett menande minspel som antyder att vi här i panelen (och du framför TV:n) naturligtvis inte åter oss luras, "men den kommer att gå hem i stugorna". Och just därför får den en femma!

Dessa förutsägelser påminner inte så lite om marknadens hasardspel på intentioner av n:te graden, där att ha "rätt" innebär att pålitligt förutspå vad andra kommer att tro att andra kommer att tro att andra kommer att tro...)

Som lärare kan man reta sig vansinnig på att denna typ av "kunskapsbildning" har kommit att prägla såväl klassrum som pedagogiskt ledarskap och forskning. Men än värre blir det när inte bara politiken utan också vetenskapsjournalistiken urartar bortom varje tillstymmelse till heder och koherens.

Det är illa nog att världen härbärgerar ett icke ringa antal figurer som Lord Monckton. Mer beklämmande är att så många lyssnar på honom. Och rent fasaväckande är det att betänka att karln kan titulera sig forskningsrådgivare åt premiärminister Thatcher.

I bloggosfären tar sig förstås dessa fenomen ännu mer drastiska uttryck.

Uppsalainitiativets blogg gör bl.a. Olle Häggström sitt bästa för att som vetenskapsman agera motvikt mot de "klimatskeptiker" som av olika skäl utnyttjar varje tjuvknep för att föra fram sina egna agendor.

Många (kanske de flesta) akademiker och vetenskapsmän väljer dock med viss ambivalens att undvika den förnedring och frustration som en på förhand utsiktslös konfrontation med dessa djupt ohederliga "skeptiker" ofelbart resulterar i. (Det är inte så lite gäng- och gangstermentalitet som råder där ute: Om polarna skrockar stödjande åt dina one-liners och blänger utmanande på din kontrahent, då har du också (den starkes) rätt att göra anspråk på seger.)

Jag är djupt imponerad av Häggströms civilkurage, tålamod och förmåga att hantera de sociala och psykologiska krav som ställs i varje konfrontation av detta slag. Jag undrar om han, med facit i hand, hade valt att delta i seminariet "Climategate och hotet mot isbjörnarna"...

Häggström backas upp av Erik Svensson. Den senare arbetar lika oförtrutet (bl.a. på sin blogg) med att ge röst åt förnuftet, men fäktas ogärna med väderkvarnar.

Ett "troll" är, enligt gängse Internet-terminologi, någon som avsiktligt försöker så split och sprida desinformation. Ibland är det bara på ren jävelskap, men självklart bedrivs "trolling" i organiserad form som ett slags kontraspionage på uppdrag av olika, mindre nogräknade, intressenter. Ett typiskt troll, med särskilt fokus på miljö och klimat, är Maggie Thauersköld Crusell, med sin blogg The Climate Scam.

Thauersköld tillhör dessutom underarten "tontroll". Detta är ett troll som har specialiserat sig på en (något mer) raffinerad form av passiv obstruktion, nämligen att hävda en neutral och konstruktiv hållning och att vädja om en angenämare "ton" i debatten. Detta är i själva verket en effektiv strategi för att 1) hålla kvar samtalet på Selma Lagerlöf-nivå, och samtidigt 2) förleda troskyldiga åhörare att tro att man faktiskt har ett ärligt och konstruktivt uppsåt.

Det är bl.a. denna typ av "debattörer" som Olle Häggström har valt att konfrontera med personangrepp, enligt devisen att en lögnare måste få kallas vid dess rätta namn. Och självklart använder tontrollet sådana framprovocerade uttalanden som ammunition...

2 kommentarer:

  1. Som jag förstår det är du ursinnig på de som i en vetenskaplig fråga har en avvikande hållning gentemot den som presenteras i IPCC:s sammandrag för "policymakers" och de larmrapporter om mänsklighetens snara undergång i ett inferno av havsnivåhöjningar och stormar och tyfoner som media så frikostigt serverar oss.

    Du beklagar att diskussion om vad saken gäller lyser med sin frånvaro men att invektiven haglar desto mer och jag är böjd att hålla med. Ditt skriveri här är ett utmärkt exempel på deT: en del smutskastning och mycket lite om vad saken gäller. Jag ska i korthet dra vad saken gäller för inte själv falla i samma grop:

    Koldioxid är en s k växthusgas. Atmosfären halt därav är 0,0387%.
    Vid en halt på sisådär 0,0020% har koldioxiden gjort av med det mesta av sin värmeupptagande effekt. Vid så låg halt är liv, så som vi känner det, inte möjligt. Värmeabsorptionen sjunker logaritmiskt och vid dagens halt är den försumbar.

    Hypotesen är att trots att koldioxidens effekt är så liten så kommer ändå den lilla uppvärmning den är mäktig att resultera i ökad avdunstning från haven. Eftersom vattenånga är den "starkaste" "växthusgasen" så kommer ökningen av vattenånga i luften att generera ytterligare uppvärmning, vilket gör att än mer vattenånga kommer att öka temperaturen vilket kommer att öka avdunstningen ytterligare osv.

    Av vattenånga blir det så småningom moln. Moln kan endera reflektera solljus eller reflektera uppåtgående värmestrålning från jordytan, beroende på vilken höjd de bildas.

    Eftersom molnbildningen är kaotisk kan den inte förutses. Alla så kallade scenarier (tidigare kallade prognoser) är därför utan värde. Hittills har mycket riktigt samtliga av IPCC konsulterade datormodeller över klimatet visat på alldeles för höga temperaturer.

    Även andra uttalande från de som larmar om accelererande temperaturer och höjda havsnivåer haft fel. Så meddelade James Hansen, från NASA 1990 att New Yorks gator skulle dränkas av havet redan om 10 år, alltså kring år 2000.

    Koldioxidens kapacitet att absorbera värme är inte omdiskuterad. Det är hypotesen med följdeffekterna som inte tycks stämma, dvs OM nu atmosfärens halt av vattenånga stigit (satellitmätningar tyder på att så inte är fallet) så behöver det inte nödvändigtvis leda till höjda världstemperaturer.

    Varför blev det då varmare under en 25 årsperiod under slutet på förra seklet? Tja säg det. 25 år tidigare sjönk temperaturerna.

    Vid ett tillfälle på 70-talet berättade jag om oron för den kommande istiden, som grasserade då, för en släkting som levde på fiske och som pratat väder med sin far, också fiskare, vareviga dag sen barndomen.

    Jaha ska det nu bli kallt igen. Före kriget, skulle det bli så varmt, så varmt, sade sonen.
    Och när jag var ung skulle det bli kallt utav helvete, sade fadern.
    Vänta du bara några år så ska du se att dom börjar snacka om hur djädrans varmt det kommer att bli igen!

    Börje

    SvaraRadera
  2. Börje,

    Se mitt senaste inlägg (kommentarsfältet räckte inte till).

    SvaraRadera