Som många andra teologer och religiösa auktoriteter finner Sigurdson idén om individens suveränitet vara det största missförståndet i vårt samhälle, och han slår knut på sig själv för att belägga att individen är en liberal fantasi. Vem kan existera i ett vakuum? frågar han. Så sant. Men så länge det finns en kurd lever kurderna. När den sista samen har dött finns inte heller några samer. För att förtydliga: individen är förutsättningen för skapandet av ett kollektiv, inte tvärtom. [min kursivering]För mig framstår detta tvärsäkra uttalande så ogenomtänkt att jag tvekar att bemöta det. Det kanske ska tillskrivas en stressad journalists högst mänskliga felmarginal? Eller är polemiken beräknad? Är det kanske fråga om underhållning? Eller går det på rutin?
Eller är det verkligen så att Demirbag-Sten - även efter en andra genomläsning - inte ser det problematiska med sin hållning?
Individen är en förutsättning för kollektivet. Ja, det är förstås sant, ur något perspektiv. Utan enskilda romkorn, ingen rom. En mängd utan element är (oftast) ganska ointressant. Jaktlaget existerar inte utan sina individuella medlemmar. Man kan inte tala om en samling av entiteter utan enskilda entiteter att samla. Det enskilda föregår det sammansatta. Ja, självklart är det så.
Men vad betyder det? Att individen är viktigare än kollektivet? Att individen kan existera utanför kollektivet? Att ett antal individer kan existera utan att ingå i ett kollektiv? Att kollektivet inte är en förutsättning för individen? Nej, inget av detta.
Faktum är att det är mångfalden av romkorn som skänker rommen någon ontologisk status överhuvudtaget. Individen är inget, utan andra individer.
Det känns ganska barnsligt att tjafsa om hönan och ägget. En sansad inställning torde väl vara att inse cirkulariteten och att sluta leta efter en början. Och när man väl har gjort detta inser man att det inte handlar om antingen eller utan om både och: Rent semantiskt kan man argumentera för korrektheten i båda dessa satser: (a) individen är förutsättningen för skapandet av ett kollektiv och, det omvända, (b) kollektivet är förutsättningen för skapandet av en individ.
Rent semantiskt, men även ur ett vardagligt perspektiv. De ideologiska skygglapparna har växt till rent löjeväckande proportioner om politiska motståndare på fullt allvar hävdar att det ena är sant, men inte det andra.
Och kom igen nu! Du kan väl inte på fullt allvar tro att du skulle klara dig en enda dag utan kollektivet? Det skulle vara höjden av hybris.
Än mer beklämmande blir detta framhärdande av individens företrädesrätt när man betänker att det inte bara handlar om ett samvetslöst (och verklighetsfrämmande) förnekande av individens absoluta beroende av kollektivet. Den moderna "autonoma" individen utnyttjar de proteser som den kollektiva historien har förlänat henne till att handla i en omvärld som är mångfalt större än vad hon förmår (och är intresserad av att) överblicka.
Vad ska det betyda, detta att "individen är förutsättningen för skapandet av ett kollektiv", förutom en mängdlogisk truism? Jag kan inte tolka det på något annat sätt än detta:
Om jag som individ är beroende av andra; och om jag är tvingad att begränsa mig i solidaritet med andra; om mitt individuella projekt är kringskuret av kompromisser, av hänsyn, av ansvarstagande - då faller mitt motiv att leva och verka. Jag kan inte motivera mig att delta i och underkasta mig ett kollektiv, inte ens då jag inser att det är en förutsättning för min överlevnad.
I förlängningen resonerar kanske många så här, kanske de flesta. Det är mänskligt, antar jag. Teoretiskt ligger det nog inom det mänskligas möjligheter att hantera detta mänskliga; att komma till en annan slutsats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar