Dåligt samvete

Ett svar till Thomas som kommenterade ett tidigare inlägg angående Lena Anderssons krönika Indignation kräver varsamhet.

Thomas, du reagerar som de flesta i min bekantskapskrets. Vi som alltså är (någorlunda) överens om vart vi vill, och om argumenten för våra vägval. Det är just för att jag känner så starkt för dessa som jag vill undvika känslobaserade argument i det längsta.

Det du (och jag) skulle kalla moralisk evolution är, till syvende och sist, steg i den riktning som vi själva önskar -- inte den enda tänkbara, den ovedersägligt bästa eller absolut rätta riktningen. Missförstå mig rätt: Jag kan känna mig mycket säker på vad som är "rätt" och underkänna de flesta alternativ, men jag är samtidigt akut medveten om min egen subjektivitet och om hur den formas av externa krafter. Det samvete Lena Andersson hänvisar till är inte en psykologisk konstant. Det är inte en moralisk kompass, snarare tvärtom: Det vi kallar samvete är till stor del en följd av rådande moral, inte en orsak till den.

Andersson skriver:

Företeelser som klassklyftor, diskriminering, inkomstskillnader, fattigdom och andra samhälleliga ojämlikheter har samvetet däremot svårt att bortse från. Dessa utövar ett verkligt tryck, vilket visas av att de som förespråkar ett system med stora sociala skillnader brukar försvara det på sätt som röjer att de inser att fattigdomens konsekvenser är oangenäma. En allmosa skulle inte få den konservativa att känna sig god om ojämlikhet inte vore principiellt stötande. Vore den inte stötande skulle en utjämnande gest vara meningslös och obegriplig för den som utförde den.

Nej. Samvetet, med stort S, har inte svårt att bortse från samhälleliga ojämlikheter. Det är helt enkelt inte sant. Historiskt har dessa snarare setts som självklara. I nutiden finner vi gott om exempel på motsatsen. Vi är många som önskar ett framtida samhälle där alla har "insett" det orättfärdiga i ojämlikhet, men beskriver vi detta i termer av "evolution" upphöjer vi våra egna nuvarande önskningar till lag, till självklarheter.

Nej. Att inse att fattigdomens konsekvenser är obehagliga är inte detsamma som att uppleva ett samvetets tryck.

Nej. Att någon mår bra av att idka välgörenhet innebär inte nödvändigtvis att denne (outtalat) erkänner att ojämlikhet är principiellt stötande.

Nej. En utjämnande gest behöver inte nödvändigtvis upplevas som meningslös av någon som tror att ojämlikhet är ofrånkomlig.

I många fall -- kanske de flesta -- är det säkert så. Men inte med nödvändighet.*

Jag brukar beskriva människor som förespråkar eller försvarar ett system med (stora) sociala skillnader som antingen korkade eller cyniska. De förra tror på allvar att den amerikanska drömmen är för alla och ser inte det uppenbara problemet: att den enes bröd är den andres död (de köper alltså talet om "the haves and soon-to-haves"). De senare är -- oftast hycklande -- egoister. Utöver dessa två kategorier har vi också "pragmatikerna" eller "realisterna" som lidelsefritt argumenterar för det oundvikliga i social differentiering.*

Ingen av dessa tre grupper berörs av samvets-argumentet, av olika skäl. Den första gruppen ser ingen anledning (för någon) att ha dåligt samvete. Den andra har redan utkämpat sin kamp med samvetet, och vunnit. Den tredje gruppen kan se ett skäl för dåligt samvete, men anser inte att de (eller någon annan) är skyldiga att bära detta samvete. (Faktum är att många av dem hävdar att det är kontraproduktivt eller t.o.m. skenheligt.)

Att beslå dessa meningsmotståndare med dåligt samvete leder ingenstans. Det befäster bara en känsla av rättfärdig indignation inom den egna gruppen. Och hur befogad den än kan verka (vara) hjälper den inte någon. Tvärtom -- den leder lätt till ett självbelåtet, dogmatiskt tänkande, vilket ju även Andersson varnar för.


* Ett argument ser ut ungefär så här: Om man har deltagit i Rawls ryska roulett på samma villkor** som alla andra kan man gå därifrån utan samvetsbörda, oavsett utfall.

** Vad som utgör "samma villkor" kan naturligtvis diskuteras vidare. Men denna typ av argumentation verkar erbjuda vissa möjligheter att kombinera ett privilegierat liv, en konsistent världsbild och ett undvikande av dåligt samvete.