Min lilla konsthistoria

Grekerna sökte system och orsakssamband i tillvaron men ville trots sin framgång undvika hybris. Samtidigt såg de i födelsen och döden något orent.

Sofokles kallade religionen den vackraste frukten av människans kreativa tänkande. För honom var den det kärl som bevarade de gamlas visdom.

Sokrates fördömde religionen. Han uppmanade människan att känna sig själv och att inte låta sig begränsas av traditioner och normer, utan söka sin egen kunskap.

För båda var perspektiv på livet nödvändigt. Båda eftersträvade en balans mellan idealism och realism. För Sofokles var det livsvisdom som räddade människan undan gudarnas vrede. Gudarna, detta pantheon av mänsklig psykologi. För Sokrates var visdomen vägen mot harmoni och ett upphöjt lugn inför den oundvikliga döden.

När Odysseus kastats upp på stranden till fajakernas ö - det jordiska paradis där han inte hör hemma - förbannar han sin vanmakt och misstro, men utlämnar sig i sin uppgivenhet åt försynen.

När så renässansen åter lyfter medeltidens lilla människa in i tillvarons centrum är det humanismen som söker efter en balans mellan realism och idealism. Hobbes försöker hantera sin frihet, kombinera den med ansvar. Mänskligheten måste bejaka både sina goda och sina onda sidor.

Det blir för mycket av det goda. Barocken inskränker friheten; den underkastas struktur, lag och ordning. Det onda, det otyglade, stiliseras till svulstig sirlighet.

Rokokon skriker frihet, hedonism. Locke ritar en tom tavla. Vi formar kulturen! Kulturen formar verkligheten!

Wienklassicisterna förvaltar, förfinar, formfulländningen. Mozart förvandlar den, leker med den. Beethoven försöker frigöra sig ifrån den. Mahler förkastar den.

Ur den impressionistiska djungelns dimmor ljuder ett ångestskri, ackompanjerat av Schönbergs atonala klanger, och vi träder in i moderniteten, "den outhärdiga spänningen mellan människosjälens sårbarhet och det brutala, påträngande livet". Lagerkvist är på irrfärd med Röde Orm, medan Södergran i Nietzsches båt styr kosan mot landet som icke är.

Idealismen målar platonska kuber; universella, abstrakta, generella; men naivisten säger: stanna här, du hittar ingen väg ut ur grottan. Funktionalismens nya saklighet bespottas av dadaister och förvrängs av surrealister.

Den postmoderna människans erfarenhet är sin egen lag.