Håll dina vänner nära

Ja, jag vet. Jag är hopplöst naiv. Jag blir lika förvånad och beklämd varje gång jag det händer: när något fullständigt uppenbart tydligen har förbigått många (de flesta); när - oavsett hur lågt man sänker ribban för det godkända, det acceptabla, det... möjliga - någon ändå kryper under. När fel låt vinner Schlagerfestivalen. När någon visar sig ha missförstått det mest elementära, trots övertydliga förklaringar. När någon gör sig skyldig till (dittills) otänkbara dumheter.

När kortsiktigheten, egocentrismen, ansvarlösheten, fräckheten och dumheten spränger alla gränser. Sätter nya rekord. Överlever - triumferar - genom ren överrumplingstaktik.

Som när Johan Norberg ger ut boken En perfekt storm: Hur staten, kapitalet och du och jag sänkte världsekonomin.

Norberg är på ett sätt beundransvärd, skriver Björn Elmbrant i DN:

Han har tagit på sig kamikazeuppdraget att slå ett slag för den liberala idévärld som den amerikanska högern övergett och vars trovärdighet den finansiella industrin i grunden förstört. ”En perfekt storm” blir därför en djupt motsägelsefull bok, vilket inte hindrar att den är välskriven, bitvis ganska lärorik och rent av rolig.

Någon som faktisk beundrar Norberg är förstås P J Anders Linder (SvD), även han en medlem i "rekordklubben":

...en alldeles lysande bok om finanskrisen.... På tvåhundra sidor skildras ett (ganska stort) hörn av verkligheten genom ett temperament, och berättelsen om vad som har skett trivs fint ihop med idéhistorikern Norbergs liberala perspektiv. Här ryms både nyanser och övertygelse.

Annars är skepsisen (tack och lov) utbredd, även bland de luttrade, mot denne "samhällsekonomins Labero".

Som Tomas Polvall påpekar i Kristianstadsbladet, är det ett ju en rent pinsamt misslyckad metafor, det där med stormen. Den får mig att tänka på en plufsig kejsare som inte bara är naken utan också behängd med guld och pärlor för att framhäva sin - ja, allas - "naturliga" skönhet.

År 1993 reste jag längs en våldsamt översvämmad Mississippi. Det blev snart uppenbart att det medierna kallade naturkatastrof var följden av mänskliga beslut. Med fördämningar och vallar hade människor försökt kontrollera floden. Människorna hade skapat katastrofen. För deras misslyckanden ställdes naturen till ansvar. Den kris som nu omger oss är ingen naturlig storm och den har inte, som Norberg skriver, sänkt världsekonomin. Och vi har inte, som Norberg antyder, ett gemensamt ansvar för det inträffade. Ju längre Norberg skriver desto mer fokuserar han på statens fel. Den har, hävdar han, blandat sig för mycket i den fria marknaden.

Norberg är inte dummare än att han inser att homo economicus aldrig har existerat. Men nog är hans mission likväl att likställa den fria marknadens mekanismer med naturlagar? Så synd, då, att samma natur som - om den lämnades otyglad - skulle sträva mot en oöverträffad harmoni på något sätt verkar motarbeta sig själv.

Eller, som Ann-Charlotte Marteus uttrycker det i Expressen:

Aktörerna på marknaden är inte riktigt så där rationella som läroböckernas modeller antyder, det erkänner han. De kan i själva verket bete sig som ett gäng borderlinefigurer som vill maximera vinster till varje pris. De kan vara flock- och herrklubbsdjur som är livrädda för att ropa att kejsaren är naken, av pur rädsla för att frysas ut. Eller så är de helt införstådda med att marknaden, inklusive det egna företaget, har fått nippran – men de spelar med och hoppas iskallt hinna pensionera sig med en kanonbonus innan korthusen kapsejsar. MEN: De här figurerna blir värre om man försöker reglera dem, inskärper Norberg. Regler får dem att hitta på ännu galnare saker i sin jakt på utdelning. Det bästa är således att låta dessa marknadens magnifika men nyckfulla djur ströva fritt inom sitt reservat. Försök inte klappa dem. Reglera dem icke. Låt dem utföra sina underbara konster i fred så blir vi alla rikare, förr eller senare.

(Ett lustigt "reservat". Termen borde rimligtvis förlora sin innebörd när den inhängnade arealen upptar större delen av jordytan.)

Norberg ekar här, via Marteus, Alan Greenspan, som i sin självbiografi The Age of Turbulence medger att han tidigare missbedömt marknadens förmåga att till självregulation:

As I saw it, from 1995 forward, the largely unregulated global markets, with some notable exceptions, appeared to be moving smoothly from one state of equilibrium to another. Adam Smith's invisible hand was at work on a global scale. But what does that invisible hand do? Why do we experience extended periods of stable or rising employment and output and only gradually changing exchange rates, prices, wages, and interest rates? Are we fools to trust such stability when we see it in the markets? Or, as a newly anointed finance minister once asked, "How can we control the inherent chaos of unregulated international trade and finance without significant govermental intervention?"

s. 367

Only belatedly did I, and I suspect many of my colleagues, come to realize that the power to regulate administratively was fading. We increasingly judged that we would have to rely on counterparty surveillance to do the heavy lifting.

s. 489

Many critics find this reliance on the invisible hand to be unsettling. As a precaution and backup, they wonder, should not the world's senior financial officers, such as the finance ministers and central bankers of major nations, seek to regulate this huge new global presence? Even if global regulation can't do much good, at least, it is argued, it cannot do any harm. But in fact it can. Regulation, by its nature, inhibits freedom of market action, and that freedom to act expeditiously is what rebalances markets.

Undermine this freedom and the whole market-balancing process is put at risk. We never, of course, know all the many millions of transactions that occur every day. Neither does a U.S. Air Force B-2 pilot know, or need to know, the millions of automatic split-second computer-based adjustments that keep his aircraft in the air. In today's world, I fail to see how adding more government regulation can help.

s. 489-490

Så... Norberg tillstår alltså egentligen att marknadsliberalismen varken är naturlig eller önskvärd. Återstår då... resignation. Trampa på gasen och låt dig berusas av fartvinden! Det där med förr eller senare betyder - det verkar Norberg inse, men välja att förtränga - för sent. Egentligen aldrig. Men skit i det!

Men Greenspan går faktiskt ännu längre. Och jag undrar om inte dumhet är värre än cynism. Läs noga nu:

markets are an expression of the deepest truths about human nature and...as a result, they will ultimately be correct

Duh! Ska jag skratta eller gråta? Snacka om felslut! Önsketänkande. (Jag återkommer till liknande resonemang längre fram.) Man kan ju undra om karln är cynisk eller bara dum.

Det är bekvämlighet som är den springande punkten. Bekvämlighet och självbedrägeri. Jag har svårt att bedöma hur många som verkligen tror att det är hållbart att bara gasa på, men jag kan inte (vill inte) tänka mig att de utgör en majoritet. Problemet är alla de som inte vill konfrontera sin egen bekvämlighet.

Men ironiskt nog finns det nog en djup sanning begravd här, och den blir tydlig om man byter ut "correct" mot "the fantasy of choice".

När man pressar människor som Greenspan och Norberg, eller människor som (gärna) lyssnar till dem, dyker nästan alltid (någon variant av) följande motivering eller konkretion av önsketänkandet upp:

Teknikutvecklingen kommer att sopa undan spåren efter sig, om den bara får fortsätta att accelerera.

Raljans duger inte till annat än att ventilera frustration. Men tyvärr räcker ju inte heller den sakliga debatten. Så, vad kan vi göra för att "tvinga liberalerna till mer kritisk självreflektion"? Inte politikerna, i första hand, utan alla de som röstar med fötterna, och som, varje dag, röstar för sin egen bekvämlighet.

Det är väl en "primacy-effekt", men jag tycker nog att Erik Hammar i lokalblaskan står för den mest tillfredsställande slutsatsen:

Kampen om historien är en ideologisk kamp. Och sällan blir det så tydligt som i kampen om den ekonomiska krisen. Vad hände och varför? Är den ekonomiska krisen också kapitalismens kris eller var det statsmakternas inblandning som störde den ”naturliga jämvikten”? Att nyliberalismen, eller ”laissez faire”-kapitalismen,
har tagit allvarlig skada är kanske sant, men den repar sig nog snart. Norberg visar att den ökända ”marknaden” är galet produktiv i vissa avseenden, men bara galen i andra. Och lika galen kan den göra vem som helst som lyfts till skyarna av en orkan.