Stämningsstörningar - mood disorders. Diagnosticerade, kategoriserade.
I folkloren hette det länge mångalen. Lunatic på engelska. Ett sätt att hantera allt från PMS till bestialiskt våld - men för att projicera ovilja, oförstående och för att markera utanförskap krävdes då också den mer extrema konstruktionen varulv.
Ett tag var epitetet "typ A" vanligt. Jag fick det själv. Och oavsett vad DSM-IV-TR säger (sade tidigare, säger imorgon) var det iallafall hos mig snarast en liten del av - ett symptom på, diagnos av - ett mycket större sammanhang.
Typ A-beteende som, vilket jag nyligen upplystes om, inte bara karaktäriseras av högpresterande och dålig självkänsla, utan också av (skicklig) manipulation av omgivningen. Och jag som brukar beskriva mig som en social kameleont...
Länge har också begreppet mano-depressivitet använts. Numer heter det bipolär sjukdom. Och uppenbarligen lider c:a 1% av befolkningen av den... självklart är den lika vanligt förekommande hos kvinnor som hos män.
Och uppenbarligen klassificeras den som, bl.a., typ 1 och typ 2, där den senare anses något mildare. Åtminstone medger den ett mer "högfunktionellt" leverne.
Inte att förglömma, det sedan antiken renodlade temperamentet melankoli (melancholia), med sina betydligt fler positiva konnotationer.
Ja, så har vi, t.ex., Aspergers syndrom... en mindre jämlikt utbredd "störning" som - trots att dess förekomst räknas i promille - av vissa snarare skulle anses vara essentiell "manlighet".
Det är talande att dessa, och andra, störningar samlas i "spektrum". Det är ett sätt att markera att man fortfarande inte tror sig veta så mycket mer än vad man tidigare gjort. Och att effektivt ogiltigförklara både exakta, allomfattande diagnoser och frekvenser. Notabelt är också att man från officiellt psykiatriskt håll inte tror sig kunna hitta någon bot mot en del av dessa störningar; och att man i vissa fall faktiskt kategoriskt hävdar att det inte finns någon bot.
Alla dessa diagnoser... De har mindre med fördjupad kunskap att göra, än med samhällsklimat.
Melankoliker, manodepressiva människor har alltid funnits. Det står klart för alla. Mindre självklart är det kanske för en del att vi alla är sådana, mer eller mindre. Var gränserna går, det är verkligen - i ordets rätta bemärkelse - godtyckligt. När blir det t.ex. intressant att sjukförklara "högfunktionella" människor?
Skulle jag själv kunna få en diagnos? Säkert. Flera olika, beroende på vart jag vänder mig och hur jag lägger fram mitt ärende.
Psykiatriska diagnoser är ett tve-eggat svärd, särkilt med tanke på deras nära koppling till just folklore, vardagspsykologi... och i förlängningen också till det mesta som framstår som relevant för oss alla. Ingenstans lär väl den oheliga alliansen mellan (seriös och mindre seriös) vetenskap och (vetenskaps-)journalistik vara så mäktig, men samtidigt så...felbar. Inte minst i dagens hyperaktiva "infotainment"-landskap.
Ja, det skulle vara i miljöfrågan då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar