Dyskalkyli - finns det?

I matematikbrevet hittade jag bl.a. en länk till följande bok från NCM: Dyskalkyli - finns det?

Jag kommer att tänka på något som jag skrev i en uppsats under min lärarutbildning (och sedermera postade på denna blogg):

...de problem som jag själv observerat i klassrum i allmänhet, och i matematik-undervisning i synnerhet (på alla nivåer), [har] nästan uteslutande rört sig om en speciell form av kulturellt betingad pseudo-dyskalkyli, vilket också bekräftas av Herzig (2005). För att komma tillrätta med den, krävs ingen specialpedagogik i traditionell mening; inte heller pedagogiska nymodigheter, inriktade på de redan frälsta. Vad skolan (föräldrar, samhället i stort) främst bör erbjuda och sträva efter är istället engagemang och motivation. Då går det inte att kompromissa med (personella) resurser. En genuin kvalitetshöjning är ingen skrivbordsprodukt. Den kostar pengar.

I NCM:s beskrivning av ovanstående bok heter det bl.a. att:

...forskningen på området [har] intensifierats. Det allmänna intresset för specifika räknesvårigheter eller dyskalkyli har blivit alltmer påtagligt. Detta kommer bl a till uttryck i larmrapporter i media och i ett växande antal kliniker för utredning av dyskalkyli. Mot bakgrund av den forskning som kommit fram efter vår tidigare översikt och det ökande intresset [...] har vi bedömt det som angeläget att genomföra en ny forskningsöversikt... Forskningen på området är begränsad men vi har funnit intressanta arbeten och rön som vi hoppas ska bidra till en ökad förståelse för räknesvårigheters komplexitet och stimulera till diskussion om utveckling av undervisningen i matematik.

Som en inledning på en fortsatt diskussion hänvisar jag till två korta texter som jag har skrivit i detta ämne:

• Dyskalkyli?


• Om specialpedagogik

Det "stigande intresse" och de "larmrapporter" som omtalas av NCM bekräftas på ett slående sätt av läsloggarna på denna blogg. Jag har flera besökare varje dag som hittat mina texter efter att ha googlat termen "dyskalkyli" och liknande (ofta tillsammans med ord som "hjälp" eller "hjälpmedel"). Av datorernas IP-nummer m.m. att döma utgörs hälften av dessa besökare av privatpersoner - sådana som själva upplever sig drabbade, eller deras föräldrar - och hälften av lärarstudenter. Jag får också mejl och kommentarer med önskningar om hjälp.

Samtidigt vidhåller jag att vårt mest akuta problem är den utbredda pseudo-dyskalkyli som vi inte kan (eller bör) förväntas hantera på egen hand.

Men vänta bara... snart kommer vi att tvingas till fortbildning och merarbete som vi - och eleverna - i bästa fall har mycket liten glädje av. Det är som med ICA:s köttfärs: Om man bara kvalitetsdeklarerar sin verksamhet tillräckligt mycket så kan man (tror man) trolla bort ekvationer som inte går ihop. I fallet med köttfärsen är det (genuin) matkvalitet kontra pris som inte går ihop. I vårt fall är det kunskap kontra (i första hand elevernas) arbetsinsats och motivation.

Såg ni nyheterna i morse? Skolverket reagerar mot att stockholmsskolor delar ut oförtjänta G-betyg en masse. Jag minns fortfarande vad inspektören sade när hon var här: "Jag bryr mig inte om förutsättningarna - jag utvärderar bara måluppfyllelsen." Ja, just det...

Det kundperspektiv som nu fullständigt genomsyrar de yngre generationerna - alltså både elever och i många fall även deras föräldrar, samt politiker och ämbetsmän i karriären (och som framgick med all önskvärd tydlighet t.ex. i gårdagens Debatt på SVT) - är resultatet av en mycket smart, långsiktig och målmedveten kampanj som länge förts av marknadsliberaler: Det är ju fullständigt genialiskt att tuta i folk att de alltid har rätt (att kräva, kräva, kräva), och att om man bara tar för sig så är världen ett ostron. De få som lyckas ta sig fram i denna djungel blir framgångsrika men ytliga, och de flertal som inte lyckas ägnar sin energi på att skylla på andra (och kanske, med eftertankens kranka blekhet, på sig själva), samtidigt som deras olycka är fåtalets lycka.

Koppla ihop detta med knepet att trolla bort olösliga ekvationer genom att hänvisa till konkurrens och kvalitet, så har du dagens samhälle, och skola, i ett nötskal.

Det värsta är att de som sätter oss i denna situation, och de som gladeligen bistår dem, kan delas in i två kategorier:

1. de som cyniskt inser, medvetet räknar med och vill ha ett 1/3-delssamhälle - alltså egoistiska och kortsiktiga kräk; och
2. de som verkligen har gått på hela myten om marknadens förträfflighet.

Jag vågar inte uttala mig om fördelningen, men låt oss säga att den i Sverige har gått från 90/10 till 10/90, med ett ständigt ökande antal.

Jag avslutar genom att hänvisa till ytterligare en egenhändigt författad text:

Symptomdiagnoser i en inklusiv skola