En auktoritär lärare ställer upp strikta regler och bestraffar överträdelser. Reglerna motiveras inte, och får inte ifrågasättas av eleverna. Läraren är snål med beröm och uppmuntran. En tillåtande lärare ställer inga eller få krav, men är mån om den känslomässiga relationen till eleverna. En auktoritativ lärare sätter väl motiverade gränser och bjuder in till diskussion runt dessa. Läraren är förstående och uppmuntrar självständighet, men frammanar samtidigt en demokratisk anda.
Det verkar troligt att både det auktoritära och det tillåtande förhållningssättet gentemot eleverna är potentiellt problemskapande. Det förra kan skapa trångsynthet, pennalism och asocialt beteende. Det senare kan skapa ignorans, anarki och antisocialt beteende. Den framgångsrika läraren är troligen den auktoritativa, som går – och lär ut – den gyllene medelvägen mellan (själv-)disciplin och engagemang.
Några personliga anmärkningar: För det första är denna beskrivning patetiskt intetsägande och politiskt korrekt, vilket förhoppningsvis (endast) beror på att den sammanfattats kraftigt. För det andra döljer karikatyrerna av det auktoritära och tillåtande ledarskapet det faktum att de beroende på situationen mycket väl kan vara både påkallade och adekvata. För det tredje är just situationsbundenheten en väl så viktig parameter som typen av ledarskap: det kan t.ex. vara så att ett auktoritativt ledarskap utgörs av just en pendling mellan auktoritet och tillåtande. För det fjärde är det skönmålade auktoritativa ledarskapet här närmast beskrivet i termer av ett önskvärt resultat, snarare än en metod. Slutligen, och viktigast, är att taxonomin inte behandlar vad det är som gör att en ledare (lärare) upplevs som auktoritativ (och därmed ges utrymme att agera såsom föreskrivs): för mig är det uppenbart att eleverna måste uppfatta läraren som mycket kompetent inom ett för dem relevant område.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar