Varje yttrande, hur entydigt det än kan te sig där det står, har ett oändligt rotsystem i skribentens eget liv och tänkande, i meningsfränders och motståndares hållningar, i tidsanda, ekonomiska och materiella förhållanden, i humöret för dagen.
Michel Ekman, SvD 23/4 2009
Eller, kanske: Det vi kallar åsikter är (inget annat än) relativt frekvent återkommande, och likartade, tankemönster.
Jag minns hur jag under mitt första år som student under en lunch med mina kurskamrater utvecklade en liknande analogi, fast upp-och-ned. De betraktade fascinerat hur jag drog upp ett (hierarkiskt) träd i luften och med fingrarna spårade vägarna från löven - uttalandena, positionerna, åsikterna, hållningarna, reaktionerna, intuitionerna, frågorna, trosföreställningarna, svaren, vetskaperna - tillbaka ned mot roten. Via värderingar, känslor, rädslor, förhoppningar; via fostran, bakgrund, miljö; mot en nod, en moderkaka.
Min tes var - och är - att ett genuint sanningssökande, dialog, debatt i första hand innebär det grannlaga arbetet att arbeta sig ned längs dessa vägar, på egen hand och gemensamt. Ju längre ned man kommer, desto större är sannolikheten att man kan komma till ett tillfredsställande svar, en lösning, en upplösning av den knut man tampas med. Själv eller tillsammans. Eller i tävlan med andra.
Lösningen, slutpunkten, kan vara en samsyn. En upplösning av ytliga skillnader. Resultatet kan också vara ett samförstånd. Ett grundligt accepterande, förståelse, av varandras skilda ståndpunkter. Därifrån kan man gå vidare. Åt var sitt håll eller vidare, tillsammans.
Huruvida vi alla, i teorin, skulle kunna mötas i - eller mycket nära - en gemensam rot är något jag inte har någon klar uppfatting om. Visst kan vi abstrahera, generalisera denna målnod tills den innefattar oss alla. Men är den meningsfull då?
Jag skrev för ett tag sedan, angående diverse medvetandefilosofiska spörsmål, att oavsett med vilket raffinemang debatten förs - vilken som helst - är det till syvende och sist en fråga om åt vilket håll dina värderingar (för närvarande) graviterar. Dessa förändras endast långsamt, omärkligt, och påverkas endast i ringa grad, via emotioner, av logiska argument. Detta gäller såväl inom vetenskapen - eller den analytiska filosofin, om man så vill - som mellan natur- och samhällsvetenskap, mellan positivism och fenomenologi. Det gäller också (i spänningsfälten) mellan vetenskap och konst, mellan logik och intuition, mellan retorik och "sunt förnuft".
Vi är, vart vi än vänder oss och hur vi än anstränger oss, utelämnade åt "polished preconceived notions", som Henry James hade uttryckt det. Både andras och - inte att förglömma - vårt eget putsande och fejande. Ja, om vi över huvud taget anstränger oss, vill säga. Att vara objektiva, söka sanningen. Den slutgiltiga sanningen.
Detta betyder inte att sanningen inte finns, den enda sanningen. Bara att vi aldrig får ge efter för vår hybris.
Sanningen ligger inte heller mitt emellan.
...Stockholm ligger inte i Finland bara för att man hittar en person som påstår att det ligger i Ryssland och en som säger att det ligger i Sverige. Det finns sanningar att söka och avslöjanden att göra. Det är bara det att sådant kostar pengar, tar tid och gör sig kanske inte lika bra på löpet.
Det tog många decennier innan medvetenheten om klimatförändringarna slog igenom på bred front i världen och medierna borde stå på de anklagades bänk för att nödvändiga åtgärder dröjt så alldeles förbannat länge. Journalisterna ställde år ut och år in dem som berättade att växthuseffekten var ett stort hot mot sådana som hävdade att den inte existerade över huvud taget, enligt principen att ge båda sidor samma utrymme. Att den ena sidan representerades av några promille av dem med kunskaper på området medan övriga stod i andra lägret struntade man i. Vilket ledde till att debatten i stället för att fördjupas och utvecklas hela tiden fick startas om från början igen. På samma sätt har det fungerat med genusfrågor och nu är det alltså dags även för matfrågan. Ekologisk mat har fått allt större genomslag och Mats-Eric Nilssons böcker har gått till storms mot matindustrin. Voilà, Marit Paulsen gör entré på scen och medierna jublar: showen kan fortsätta.
Eva-Lotta Hultén, GP 23/4 2009
Det kan mycket väl vara så - kanske t.o.m. om vi hade kunnat eliminera alla sociala, demografiska, historiska, kulturella... skillnader - att vi måste acceptera förekomsten av ett antal psykologiska "konstanter". Eller fördelningar. Och ska vi vara pragmatiska måste vi också acceptera ett antal sociala kvasi-konstanter.
Den politiska kompassen (med eventuella förändringar och tillägg) framstår då som ett sätt att skissa upp (några aspekter av) den eller de fördelningar som beskriver oss som (individer i en) grupp. Som (medlemmar av en) mängd; som (värden av en stokastisk) funktion.
När jag propagerar för decentralisering tänker jag bl.a. på den mindre gruppen som ett sätt att hantera fördelningen av individualiteter. Inte så att lika söker lika. Det är en fåfäng och destruktiv idé. Dessutom kan du vara säker på att ödets nycker garanterar att varje spektrum spänns ut hur liten och tätt sammankopplad gruppen än blir. Vad gör du när skillnaderna visar sig avgrundsvida mellan dig själv och ditt barn, ditt syskon, din granne, din vän..?
Nej, decentralisering är främst ett sätt att bryta isolation och balkanisering; att diversifiera. Men också att göra behovet av samsyn så angeläget, så pockande, så påtagligt, så oundvikligt, att det blir en ständig och allomfattande angelägenhet.
Det är lätt att önska sig ett mer auktoritärt samhällsskick när man är bortskämd med både demokrati, frihet och välstånd. Ett auktoritativt ledarskap är också ett potentiellt farligt ledarskap. Men så är också ett libertarianistiskt ledarskap. Jag tror det är minst lika farligt. Farligare. När ansvaret fördelas på alltför många sprids det ut, späds ut till intighet. Varje vägval skyms, liksom det i ett väldigt stim först på stort avstånd går att urskilja någon ihållande kursändring. Varje konsekvens blir så avlägsen, så diffus att stimmets emergenta beteende effektivt döljs för varje ingående individ.
Jag pratar också ofta om meritokrati. Jag tänker då inte främst på sakkunskaper, utan just på färdigheter i - och framförallt en stark önskan att tillämpa - den rationalistiska retorik som trädmetaforen illustrerar. En meritokrati kan vara både auktoritär och öppen. Öppen för dem som vill - och kan, visar en önskan att lära sig - leda, i bemärkelsen hitta och välja vägar. En meritokrati utesluter inte demokrati. Goda exempel på detta är familjen och byn.
Varför kan byn inte globaliseras? På grund av en mängd psykologiska konstanter som gör oss närsynta, mycket närsynta. Dagens stora paradox är att globalisering kräver centralisering av makten - oavsett vad den digitala demokratins proselyter och den sociala webbens guruer och profeter må hävda.
Vad kan vi då ändra, här och nu? En förändring jag gärna skulle vilja se är att det i det offentliga samtalet blir viktigare att bilda sig en sund uppfattning än att rösta. Så länge litanian över soffpotatisar överröstar de ideologiska och sakpolitiska resonemangen kommer varje välmenande åtgärd för att effektivisera styrelseskicket att negligeras, misstänkliggöras.
Viktigare än att rösta, viktigare än att alla röstar, är att komma överens om vilka prioriteringar som finns att göra, som måste göras - det kan vi! - och sedan, i möjligaste mån, komma överens om hur de ska göras.
En del kan mer, vet bättre. En del bryr sig inte. En del vill, eller har inget emot att, överlåta sin röst. Många - kanske de flesta, kanske alla - röstar inte utifrån samma "objektiva" verklighet. Och då avser jag inte valmanskårens diversifiering (konstanterna, fördelningen, löven i trädet), utan blott uppfattningen om, förståelsen av problemens, frågornas natur och utseende.
Utan en klar och gemensam bild av frågorna blir röstandet en gissningslek. I en gråzon där fakta och känslor blandas samman. Ett kraftfullt verktyg hanterat med okunskap.
Det viktigaste måste vara att:
- Utarbeta en så bred bas som möjligt, en gemensam beskrivning av nuläget och i viss mån även av ett framtida, önskat tillstånd.
- Klart urskilja prioriteringar och särskilja fakta och gissningar, tro och önskningar
Var det inte detta de gjorde i Aten?
Leibniz motiverades i hög grad av det trettioåriga kriget i sina försök att utveckla ett universellt språk. Han var inte så naiv som man i efterhand ofta försökt få det att låta. Förvisso har det så småningom visat sig att hans ambitioner var fåfänga: vi kan inte konstruera en logik fri från motsägelser.
Men det är inte där problemet ligger. Långt innan Leibniz hade vi tillgång till mer kraftfulla språk och metoder för att finna lösningar och kompromisser, än vad vi hittills (någonsin) förmått göra bruk av på ett omfattande och långsiktigt sätt.
Vad vi måste göra är att använda det språk vi har, och ställa relevanta frågor.
Vårt mål måste vara att komma överens. Att tillsammans skapa en så koherent och konsistent (logisk) modell som möjligt. Uppbyggd på så få axiom som möjligt; axiom med bredast möjliga acceptans. Söka - skapa - tillfälliga sanningar, baserade på den tillräckliga grundens lag.
Allt annat är självbedrägeri eller värre, egoism, cynism.
Kanske är vi oförmögna att - med våra godtyckliga, slumpmässiga "värderingar", med våra skilda arv och ifrån våra skilda miljöer - förändra resultatet av våra deliberationer. Men kanske kan de bli effektivare. Ärligare.
Jag glömmer ständigt av min egen godtrogenhet. Glömmer att alla (?) antagonister, debattörer (också) vill något annat. Och att de vill ha rätt. Det senare är förvisso djupt mänskligt, men just därför så viktigt att försöka sätta sig över. (Jämför med de fem nivåerna av okunskap.)
Godtrogenhet, men också konflikträdsla. Också den allmänmänsklig (men ojämnt fördelad). Min personlighet är sådan att jag ofta faller till föga för de krav en interaktion ställer, med eller utan ärliga uppsåt.
Inom områden som evolutionsbiologi, genetik och astrofysik, m.fl., bygger vetenskapen övertygande modeller (för både förklaring, förutsägelse och påverkan); resonemangskedjor ned, in mot livets begynnelse och innersta väsen, respektive upp, ut mot universums gränser och yttersta former. Modeller och kedjor som byggs av kemiska, fysiska byggklossar - de mest solida axiom som vi hittills förmått skulptera, givna våra perceptuella och kognitiva konstitution - intuition (med dess begränsningar).
Utifrån vårt medvetandes natur och gränser är dessa modeller (i sin nuvarande form) överväldigande övertygande, inom sina respektive förklaringsdomäner. Och det enda rimliga är att följa dem till nollpunkten.
Det är också rimligt (oundvikligt) att fortsätta bortom nollpunkten, med förbehållet att vi då i första hand tillfredsställer (balanserar) vår nyfikenhet (logik). Men när vi konstruerar denna vår (meta-)fysik bör vi också hålla öppet för alternativa och parallella vägar till nollpunkten. Och för divergerande vägar därifrån.
Sanningen ligger inte mitt emellan. Men den kan vara ett både-och. Kognitionsvetenskapen kombinerar traditionellt naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga discipliner med konst- och ingenjörsperspektiv. Ingenstans blir det tydligare hur olika förklaringsnivåer kan användas parallellt; måste användas. Sanningen är inte antingen-eller. Den är både-och. Förklaringar som kan tyckas motsatta visar sig vara lika giltiga.
Men inte heller kognitionsvetenskapen är förskonad från revirpissande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar