Det agnostiska manifestet

Stefan Einhorn lanserar, med en artikel i DN Debatt 14/7 2009, det agnostiska manifestet:

1. Öppenhet
2. Respekt
3. Etik
4. Allas lika värde och möjligheter
5. Ödmjukhet
6. Sanningssökande
7. Gemensamt ansvar

Einhorn formulerar därmed en livshållning som jag länge har tangerat.

För mig har begreppet andlighet förgreningar mot såväl etik och kunskapssyn som mot personlig utveckling och balans. Därmed får det också vittgående konsekvenser för filosofi och politik - och psykologi.

Nyligen har jag gjort några starka erfarenheter och fått en lite djupare förståelse för både mig själv och världen. Kanske har jag också gjort några nya insikter. När jag nu läser Einhorn, Habermas, Taylor, m.fl. funderar jag på hur livskraftig den vision är som jag hittills haft om ett samförstånd bland olikar. För mig själv. För framtiden.

Andlighet, i betydelsen erkännandet av och en levande tro på en metafysisk, transcenderande kraft, är ett så djupgående begrepp att jag nu tvivlar på möjligheten att jämställa de som tror - vill tro - och de som inte gör det (oavsett om de är ateister eller agnostiker). Det är kanske inte en fråga om det blå eller det röda laget, utan snarare om man är med i laget överhuvudtaget...

För mig som enskild människa är det mycket svårt att hitta fram till en genuin känsla av försoning. Av överlåtande, acceptans, villkorslös kärlek. Av respekt och tilltro. Kanske behöver jag (tron på) Gud för att må bra och för att kunna leva ett så gott liv som möjligt. Kanske behöver vi alla det.

Jag har de senaste dagarna glimtat löften och känslor som jag aldrig tidigare under mina fyrtio år på jorden varit i närheten av. En möjlighet till försoning med mig själv och med världen omkring mig som jag inte trodde var möjlig. Kanske är den inte avhängig av tro. Kanske är den det. Jag vet inte. Ännu.

Jag har tagit till mig devisen att förkastandet av självrespekt är det största högmodet av alla. Det är en överdriven och missriktad form av ödmjukhet som förminskar inte bara min självkänsla och empati utan också min potential att göra gott för andra omkring mig. Jag hoppas att jag kan växa i och med denna insikt.

Jag har sett att vad jag tidigare skytt mest av allt - det ansvarslösa självförhärligandet - inte är en nödvändig konsekvens av egenkärlek. Och jag har äntligen erfarit en känsla av egenvärde, helt frånkopplad prestationer, och hur denna känsla frigör kraft. Kraft att prestera, med glädje - inte tvång.

(Kanske blev jag suggererad. Kanske är trons kraft just suggestionens kraft.)

Hur stort samförståndet än är och blir mellan det blå laget och det röda laget skiljs de åt av närvaron av (tron på, eller viljan att tro på) en transcenderande makt. Och jag undrar om inte denna skillnad är avgörande. Nog skulle lagen kunna spela ganska bra match tillsammans - helt säkert mycket bättre än vad de hittills mäktat med - men kanske är det så att den bästa fotbollen helt enkelt spelas av det ena laget. Och att den bästa laguppställningen inte utgörs av en blandning av lagen utan av en renodling av det ena. Kanske är det det röda laget. Kanske är det det blå.

Det är förvisso så att det i praktiken finns både för- och nackdelar med båda lagens taktiker. Men kanske är den ena potentiellt överlägsen den andra. Och kanske är det laget med den transcendenta kraften på sin sida som har förmågan att spela den vackraste fotbollen.

Jag har fått självrespektens stora gåva, men ännu inte trons. Kanske är självrespekt inte avhängig av tro. Men jag vann den som en konsekvens av andra människors tro, och det stärker mig i min tro på tron.