Är ekologisk mat omoralisk?

Marit Paulsen pluggar sin senaste bok (och sig själv) i morronsoffan. En stund senare bekänner hon, med tårar i ögonen, att hennes tidigare vurm för ekologisk och närproducerad mat nu framstår som moraliskt förkastlig.

Vi är 7 miljarder människor på den här planeten. Det går inte att föda alla dessa med ekologiskt framställd mat. (Det går inte ens i Stockholms innerstad.) Säger hon.

Det visar sig att de flesta på SLU håller med (dock inte Centrum för uthålligt lantbruk, vars ramprogram är intressant läsning).

Ska vi ställa om den nuvarande (och projicerade) produktionen, måste vi skövla den natur som ännu inte är tagen i bruk. Hur ekologiskt är det? Och den mark som då blir tillgänglig ger dessutom mycket lägre avkastning (annars hade den ju redan brukats). Ska vi dessutom gå tillbaka till "naturliga" odlingsmetoder, ja då blir det inte mycket mer än en tummetott. Inte särskilt klimatsmart. Säger de.

Min egen moraliska kompass beter sig ofta - det ska erkännas - som befunne den sig i en solstorm. Och skulle stormen någon gång bedarra, visar det sig att kompassen näppeligen är kalibrerad mot den politiskt korrekta nordpolen. Mig synes resonemanget bakvänt.

Vem har sagt att vi ska (kunna) vara 7 miljarder människor (eller fler) på planeten?

Föröken eder!

Vem har sagt att den levnadsstandard vi för närvarande åtnjuter är en mänsklig rättighet? (Och vem f-n har sagt att vi ska åka på chartersemester en gång om året?)

Vem har sagt att vi ska äta kött?

(Tja, Livsmedelsverkets rekommendationer, t.ex., men se där hur diskussionen går bland forskare bakom kulisserna på SLU.)

Jag har sagt det förr, och jag kommer att säga det igen. Den här gången passar jag på att använda ett stort ord: antropocentriskt! Vi kan knappast förväntas vara något annat, men lite distans borde man väl kunna förvänta sig av sekulariserade humanister? Nej, just det - liberalismen gjuter nytt mod i Hallelujah-kören...

Människor tar beslut som är "optimerade" utifrån en mycket begränsad horisont, både i tid och rum, och med avseende på andra - endast den absolut närmaste kretsen är i praktiken en parameter av vikt. Vi går alla med facklor i en mörk rymd; det enda vi kan göra är att hålla oss varma.

Just därför är det moraliska argumentet så förrädiskt. Varför ömma för de stackare på andra sidan jorden som inte äter "6-7 portioner kött per vecka", när du i praktiken unnar dig oxfilé på deras bekostnad?

Hon är farlig, Marit... Som en siren. Med sitt till-sanning-gränsande, ack så ljuvt klingande "sunda förnuft". Så klarsynt, så stadigt planterad med båda stövlarna i myllan. Så... trygg.

Paulsen ger lösningen själv, utan att våga tro på den: "ekonomi och ekologi är inte samma sak, även om de kanske borde vara det".

I NE skriver Torbjörn Fagerström om ekosofi bl.a. att:

Ekosofins idé om ekologisk balans antas ofta vara grundad på ett naturvetenskapligt konstaterat förhållande, nämligen att opåverkade ekosystem faktiskt skulle kännetecknas av en sådan balans. Inom den vetenskapliga ekologin har det emellertid visat sig vara utomordentligt svårt såväl att använda balansbegreppet, då detta kan ges många tolkningar, som att - givet någon viss tolkning - påvisa några lagbundna samband mellan t.ex. grad av mänsklig påverkan och grad av obalans. Ekosofin bör därför tills vidare betraktas som en livsåskådning, eller ett filosofiskt system, snarare än som en lära grundad på naturvetenskapliga rön.

Givetvis helt korrekt. Samtidigt rena mumman för "klimatskeptiker".

Jag drabbas av yrsel, och träder motvilligt in i - om inte förnekelsens, så - förträngningens tveksamma nåd, när jag betänker att inte ens nu lyckas vi hjärntvättade kryp tillämpa den försiktighetsprincip som ter sig fullkomligt självklar även i en värld utan påvisad miljöförstöring (etc.) - och som vi anammar med illa dold skenhelighet i "det lilla", t.ex. när det gäller krock-kuddar och petskydd.