Absolut gehör?

Jag har länge undrat vad som ligger bakom beskrivningar av olika tonarter som ideala manifestationer av olika temperament och stämningar.

Jag kan inte så mycket om musikteori (men jag är mycket intresserad). Jag tror mig emellertid förstå att uttryck som "D-dur användes under barockens för att uttrycka triumfatorisk glädje", "B-moll uttrycker allvar" etc. kan förstås antingen som rena konventioner, eller - troligare - som ett resultat av den dittills icke "väl-tempererade" stämning av instrument som gjorde, antar jag, att tonarterna helt enkelt inte klingade likadant (de inbördes relationerna mellan skaltonerna motsvarades inte av exakt likadana frevensintervall).

Men nu (och sedan klassicismen) är väl sådana skillnader (i västerländsk musik) inte aktuella? Och detta borde väl innebära - för alla som inte har absolut gehör - att det endast är relationer mellan olika tonarter som är meningsfulla. Huruvida ett stycke musik börjar i D-dur eller i G-dur torde väl inte spela någon roll för upplevelsen?

Eller? Finns det fortfarande fog för att påstå att den psykologiska upplevelsen av en harmoniföljd som startar i t.ex. C-moll skiljer sig från en (isomorf) som startar i F-moll?