Bay Area house party

Scott Alexander: Bay Area House Party, part 5

”You spot someone you vaguely know, Nishin, and see that he’s started wearing a crucifix. You are briefly concerned that the figure on the Cross will be Sam Altman, but on closer inspection it (mercifully) appears to be the Christ.

“Hi Nishin,” you say. “You look different.” Specifically, he’s clean-shaven, and has covered up his arm tattoo.

“Yeah,” says Nishin. “I finally took the plunge and converted to Catholicism last month.”

“Why? When I knew you a few years ago you were a Dawkins-reading atheist.”

“Dawkins makes some good points,” says Nishin. “But I’ve been reading Ayaan Hirsi Ali, and I think I agree with her more pragmatic perspective. Religion isn’t about who created the world when. It’s about what kind of ethical and social commitments are necessary to run a flourishing society.”

“I don’t know if religion always leads to a flourishing society. Sometimes it can make things worse. Like, what about the Israel-Palestine conflict?”

“Oh, I don’t believe in that.”

“You don’t believe in the Israel-Palestine conflict?”

“Like I said, I’m a pragmatist now. If the Israel-Palestine conflict existed, it would be a strong argument against religion, and make lots of people become atheists. But religion is necessary to hold society together. So for the good of society, I choose not to believe in it.”

“I think you’re doing pragmatism wrong. That’s not how it’s supposed to work.”

“If I was doing pragmatism wrong, then I would have switch to doing it right. And by your supposition, then I would have to believe in the Israel-Palestine conflict. And that would make me less religious, which would be bad for society. So from a pragmatic point of view, I’m doing pragmatism exactly right, no matter what the philosophers say.”

“But - “ You grope for words, but realize you are unlikely to convince him on his own terms. You end up just sputtering in disbelief. “You - you can’t just deny the Israel-Palestine conflict! And there are religious aspects to almost every conflict! Are you going to deny the Ukraine war?”

“I deny the Ukraine war”, says a woman sitting next to you, who introduces herself as Irina.

“How can you deny it? You can just watch the news! Or go to Kiev!”

“I live in Kiev,” says Irina.”

—

”You head into the kitchen and take a potato chip from the bowl. It’s completely tasteless. You almost spit it out in surprise.

“What is this?” you ask Hans and Jonathan, the caterers. “Is this another one of your weird food startup schemes?”

“Well we were thinking . . . “ says Hans.

“People say that modern food is addictive,” interrupts Jonathan. “But it really isn’t. It’s shocking how little work people put into optimizing the addictiveness of food. Like, the one thing you learn in every Intro Psychology class . . . “

“ . . . is that intermittent reward is the most addictive reinforcement schedule,” interrupts Jonathan. “It’s what drives gacha games and slot machines. So we invented . . . . “

“ . . . the intermittent reinforcement potato chip!” concludes Hans. “Four out of every five are just plain potato slices. But the fifth has more salt and oil than any of the other leading brands.”

You take another potato chip. Tasteless again. Another. Still tasteless. A fourth. Your mouth explodes with a sudden shock of flavor, even stronger for its unexpectedness.

“So, you’re, like, trying to make even worse, more addictive food than everyone else? Isn’t that a little, you know, unethical?”

“On contraire!” says Jonathan. “A bag of these potato chips only has a fifth as much salt and oil as the normal brand. But they’re more addictive! You’ll replace those ones with ours, and cut your sodium and fat intake 80%!”

You do find yourself oddly driven to keep munching on the potato chips. Before you become a hopeless addict, you bid Hans and Jonathan good-bye.”

M. Knight Shyamalans påverkan på folkhälsan

I ETT SVAGT ÖGONBLICK fick jag för mig att lillgrabben och jag skulle undersöka vad M. Knight Shyamalan har haft för sig den senaste tiden. (Detta som en del i ett pågående filmtittarprojekt.) Jag gav grabben en kort muntlig resumé av Unbreakable (2000) och uppmanade honom att hålla distansen. Sedan såg vi Split (2017) och därefter Mr. Glass (2019).

Split var faktiskt halvhyfsad som thriller/skräckis men tydligt riktad mot tonåringar - främst kvinnliga sådana. Den balanserade på gränsen till det rimliga (undantaget en orimligt naiv psykolog) men kantrade förstås i slutändan över till det övernaturliga. Produktionen var ganska snygg; filmen höll ihop, och huvudpersonens personlighetsklyvning var om inte helt övertygande så åtminstone fascinerande och underhållande porträtterad av en uppenbart road och inspirerad skådis. Under större delen av filmen kunde den vaksamma tittaren nästan låta garden sänkas men mot slutet förstärktes det tidigare närmast subliminala budskapet till övertydliga nivåer: Mind over matter. Vi kan och bör alla släppa fram våra slumrande men inneboende superkrafter. Du är så mycket mer än du tror. Kroppen och hjärnan är formbara nästan utan gräns.

Mr. Glass visade sig vara ett hafsverk. Den gick inte att ta på allvar. Men budskapet trummades in med allt högre volym: Superhjältar är inte litterära gestaltningar av våra förhoppningar och farhågor - tvärtom; de är bleka återspeglingar av vår sanna potential och historia. Verkliga berättelser som cyniskt har nedgraderats till mytologi. Det bästa sprattet Satan har spelat mänskligheten är att övertyga oss om att superhjältar bara finns i serietidningar. En allomfattande konspiration håller oss nere; fjärmar oss från vår inre potential; hotar oss med stigmatisering om vi trots detta tycker oss känna en mystisk gnista i vårt inre; skrämmer oss från att vårda den; förlöjligar oss om vi försöker eller - gud förbjude - tror oss om att faktiskt ha lyckats uppnå extraordinära krafter och förmågor, ett högre medvetandetillstånd. (Chemtrails? Flourerat vatten? Psykiatri? Mystiska försvinnanden? Deep state?)

KARLN ÄR SCIENTOLOGERNAS STÖRSTA MEGAFON I HOLLYWOOD! Och hans filmer betittas av miljontals aningslösa ungdomar! För min yngste son blev även detta speltakel en uppbygglig erfarenhet eftersom han med min hjälp kunde se matrisen nästan lika tydligt som jag själv. Men jag bävar vid tanken på Shyamalans påverkan på folkhälsan.

Och det värsta, och märkligaste, är att inte ens de filmrecensenter jag normalt uppfattar som pålitliga har något att säga om detta. New York Times, Guardian m.fl. gör sig lustiga över detaljer men ser helt mellan fingrarna med projektets egentliga syfte. Hur kan man undgå att se detta för vad det är: ett hopkok av New Age, pseudovetenskap, Ayn Rand, Alex Jones, framgångsevangelism...

Handmaid's Tale är ett pekoral av guds nåde!

Nu måste det sägas: Handmaid's Tale är ett pekoral av guds nåde!

Jag är nog inte den ende som avvaktat in i det längsta med att framstå som vanvördig mot realiseringen av det i grunden högst relevanta stoffet, och de snygga litterära idéerna i förlagan.

Men nu har vi genomlidit drygt tjugo timmar av oändligt långsamt berättande och måste konstatera att de utdragna scenerna inte tillför något till vare sig handling, insikt eller känslomässigt engagemang. I stället får vi nog dra slutsatsen att seriens producenter cyniskt maximerar antalet tittartimmar.

Detta leder till andra, mer generella, slutsatser och spekulationer.

Folk tittar uppenbarligen fortfarande. Det kan bero på att folk i allmänhet - liksom jag - känner sig skyldiga att ha överseende med longörerna. Kanske t.o.m. att klandra sig själva för att störas av dem, men att av respekt undantränga sådant; skylla det på personliga tillkortakommanden och istället "uppfostra" sig själv till en disciplinerad konsument av högkulturella produkter.

Det kan också bero på att publiken i allmänhet inte förmår göra skillnad på bra drama och mycket drama. I någon mening... I det här fallet - p.g.a. uttröttningseffekter (vi har ju sedan länge sugit åt oss allt det som faktisk är bra i produktionen) - kvarstår egentligen endast tidsutsträckning).

Man kanske tror sig titta på god/viktig konst (för inte fan är det underhållande), och detta kan i sin tur delvis bero på att man inte har eller fått chansen att jämföra med bättre alternativ.

Detsamma gäller producenterna. De behöver förstås inte hålla högre klass än konkurrenterna, eller den lägsta nivå som krävs för att fylla TV-sofforna. Och när en sådan situation föreligger under en längre tid så får de själva inga förebilder att eftersträva.

Och nu kommer vi till min egentliga misstanke (vilken kanske är naiv): Jag tror inte att producenterna själva förmår att göra skillnad på drama och (bra) drama.

Och jag tror att detta i sin tur beror på att amerikaner i allmänhet inte äger en bråkdel av det djup och den sofistikation som krävs, vare sig för att skapa eller uppskatta bra drama.

Vad som är hönan och vad som är ägget, det vet jag inte. Men jag har i princip aldrig sett någon amerikansk filmproduktion, om än aldrig så pretentiös, som kommer i närheten av vad exempelvis danskar producerar och konsumerar -- till vardags!

Senaste exemplet var tredje säsongen av Follow the Money. Visst, om jag höjer ribban ordentligt så skulle jag kunna beskriva den som ingenjörsmässig, för att inte säga manipulativ och populistisk, löpande band-underhållning. Men i jämförelse med Handmaid's Tale skulle jag snarare karaktärisera den som kirurgiskt finkänslig och med gravitas i nivå med en rejäl käftsmäll!

(Och skådespeleriet!!!!)

Och detta är ändå bara ett exempel på just dansk rutinmässighet! Vi vet ju alla vad de producerar, regelbundet, utöver detta.

När jag efter att ha sett sista avsnittet av (tredje säsongen av) Follow the Money tittade på de tre första avsnitten av (tredje säsongen av) Handmaid's Tale så kände jag starkt:

Producenterna av den senare har aldrig sett något så bra som danskt "rutin-drama".

Och hade de gjort det så skulle de inte förmå att uppskatta det!

Jag tror verkligen detta.

Jag tror att kulturproduktionen i USA (inklusive populärkultur) utgör ett självbegränsande kretslopp, där grunda känslor och tankar föder grunda alster vilka i sin tur göder grunda känslor och tankar. De har inte en chans. Har aldrig haft. Kommer aldrig att få.

Jag skäms inte över all tid jag lägger och har lagt på att konsumera amerikanskt drama. Men jag skäms - och skräms - över hur ofta och hur snabbt jag förlorar förmågan att sätta ribban tillräckligt högt, och ens ha vett att sakna allt det som inte uppnås.

Om jag bara hade tillgång till amerikanskt drama så skulle jag krympa till en intellektuell pygmé på nolltid. Jag skulle aldrig få chansen att växa till något mer. Och det har nog inte producenterna av Handmaid's Tale gjort heller.

Harris, Christakis, Damore and the Ladies

Sam Harris talks to Nicholas Christakis about his new book, Blueprint. (I read the book. It is very ambitious. The first half did not convince me but I liked the second half.)

At the end, Harris nudges Christakis to comment on the Damore case,  which Harris feels is connected to what Christakis writes about the failed attempt in Israeli communes to raise children separate from their mothers.

Listen closely when Damore comes up. To me, it sounds like Harris is hearing Christakis saying things he doesn't actually say.

The more choice and opportunities people have, the more impact individual interests will have on the distribution of careers etc. This is analogous to the somewhat counterintuitive conclusion of heritability studies. Once you accept it, it is obvious and inescapable.

BUT what influences individual interests? Christakis talks about founder effects in astrophysics and the fact that pink isn't a girly colour in India. But Harris only seems to hear that if biological Women get to choose really really freely, they will choose being stay-at-home moms and not programming.

Svart humor

Great, as always!

During your talk, I felt there was something missing or something that didn’t quite fit. You did approach it at the very end, and I agree with everything you said, but I still want to try and elaborate it: When you say that Carlin, Gervais et al. don’t really deliver good comedy, this seems to mean ”for the audience they’re targetting”. But if that audience actually does share a certain worldview, however misguided or unsophisticated, the real comedy is there, in the sense that the ”edginess” of ”exposing” a politically correct and imposed ”euphemism” or ”white lie” is cathartic - and that catharsis is certainly a vital ingredient of good comedy. When you then contrast this with a ”genuinely good joke” about e.g. transsexuals or any kind of minority or disadvantaged group etc., you are actually describing a good fit between artist and audience: they not only share the same worldview, but it is also an objectively more accurate and detailed worldview (of some particular and possibly narrow domain). Any serious comedian will face an impossible dilemma in trying to be both accurate and fair, and at the same time not seem ”snowflaky” to at least some of his or her audience - at least if the artist wishes to avoid screening that audience beforehand or limit themselves to very select audiences. It is partly out of the artist’s control. Especially if the artist genuinely wants to broaden his or her subject matter beyond the least common denominator, or merely in order to get enough of a crowd to pay the bills.

The paradox is that precisely those comedians who wish to walk the line and deliver genuinely funny and educational jokes must first educate the audience. And out goes the edginess. So, the cririque, or analysis, of what it takes to produce good comedy must take into account not only the joke, the comedian and the delivery, but also the audience and the reception.

I do of course agree that comedy should not inteoduce or reinforce faulty stereotypes, incorrect or unsophisticated characterizations of subjects or people. (Though market and psychological forces tend to push comedy, as well as any kind of entertainment etc., in that direction.) But it is ineffective to blame individual comedians for being part of that evolutionary spiral. Especially since many of them may sincerely be trying to meet your balance criteria, and/or my enlightenment criteria - and believing that they are succeeding.

Maybe a more succinct way of putting it: If good (cathartic) comedy demands that comedian and audience share the same (kind of) darkness, then good comedy can only be produced in groups and contexts where this criterion is met. That may well be true, but ther is no way to limit attempts at comedy (of any kind or quality) to such contexts. What goes on outside such contexts may be more or less humourous or malignant. It is always a good thing to expose incorrect stereotypes, murky thinking and malicious agitation, whether it occurs on a comedy stage or not. But isn’t it better to just call it what it is, rather than calling it ”bad comedy”?

Minnesknep, del 2: Emil räknar upp de 90 största länderna

Which techniques do we use?

Thought you’d never ask!

Since I intend to use this as a demonstration for students I will try to list them briefly:

- Social

- Associative

- Elaborative

- Content-specific

- Personal

- Haptic

- Gestural

- Spatial

- Redundant

- Phonetic

- Visual

- Narrative

- Historical

- Categorical

- Familiar

- Emergent

- Recurrent

- Ambiguous / fluid

- Tabular

- Repetitive

- Spaced

- Incremental

- Performative

- Aspirational

- Contextual (de-contextualized)

To be concrete: We started with the first 15; took turns telling each other what we came to think of when we heard a specific country - pictures, famous people and landmarks, geographical peculiarities, word puns... (We spent a lot of time on this, took our time, and had fun. Emil is fantastic when it comes to imaginative associations - partly because he doesn't always have any background knowledge to go on. So, Romania is represented by Dracula's fangs hiding in the navel; Laos is a louse's house.); settled on a redundant set for each; "placed" it on our head, ears, eyes, nose etc. down to the ground; gave this set a coherent feel, a number, a color; and then started anew with the next fifteen countries from head to toe.

Each day we started by repeating (performing) the list so far to each other and showing off to others; then we started with a brand new set. As we got further, we shortened each new batch to ten, then only five new countries per day. We set an ambitious goal from the start: Be able to name 100 countries, their capitals and their place on the map, and make a movie. Show off. Learn for life about how we learn, individually and in general.

So, for example, in the first round of 15, on the head there is a bear for Russia. The next "head" (#16) is a marble statue of a "black pharao" (like the one we saw at the Glyptotheque in Copenhagen a few years ago) for Sudan. The third head is a tooth from a saber-toothed tiger, since the Swedish "tand" sounds like the beginning of Tanzania... These cross-sections, every head, every ear, every eye... we used to buffer up the narrative structure of head-to-toe, (1) 1-15, (2) 16-30... adding redundancy.

We have secured six rounds of fifteen countries each. The most crucial part has turned out to be adjusting the "feel" of each consecutive round: When we practiced the third round for the first few times it felt "distant" but as we added further rounds it began to move "closer" which at first threw us since we began to feel insecure and unsure of, e.g. whether it was really "time" for Zambia (the groin) as early as round three which by now felt closer to the beginning of the list than to the end. (Zambia is a bee-hive; bees together; in Swedish: sam-bi-a.)

Gestures, emergent categories and family resemblances. For example: On the second round, we place our index finger, vertically, over our nipple, as if it were our mouth and we were motioning someone to keep quiet, ”shhh”, for Tchad. On the fourth round, we place or index finger horizontally over the nipple to symbolize an airplane going to Thailand. On the fifth round, that finger makes a downward cutting motion - a Finnish knife-wielding hooligan (and we know Finland is #66 since 4x15 + 6 = 66). On round six, that knife turns into an axe (a karate blow to the nipple, little finger landing horizontally) symbolizing a chop, a Swedish ”hugg” for Ug-anda.

So, similar gestures turn into similar implements/symbols. Each ankle (#12, 27, 42, 57, 72, 87) sports a bracelet. The first is a braid of white and red marbles (like the ones Emil always made in kindergarten), for Denmark; the second is a pale yellow-brown leather strap (like the one I wore as a teenager), for Ethiopia’s droughts; the third is a vulture’s (”gam”) neck rapping itself around the ankle, for Af-ghan-istan; the fourth is a USB-stick tied to a string, for Uzbekistan; the fifth is is a bejewelled ankle bracelet in a perfect circle, or ” O”, for Oman; the sixth is a bottle decoration for the Danish licqour ”Kir”, for Kirgizistan.

The ankle symbols are also prompted by their narrative predecessors, so after the first round’s knee, Kongo-Kinshasa (a gorilla), follows a bracelet for Denmark; after the second round’s knee, Colombia (I forgot its symbol; that happens when it gets hooked up to other things, like the fact that it also starts with a K sound), follows a leather strap for Ethiopia, etc.

Epilog

Min vän och jag brukade träta om vem av oss två som var den störste optimisten respektive pessimisten, romantikern respektive cynikern.

Jag brukade hävda: ”Det kan gå.” Ibland, så småningom, sa jag: ”Det skulle kunna gå. Om bara...”

Han svarade: ”Människor är kackerlackor.”

Senare sa jag: ”Det hade kunnat gå.” Därefter: ”Det skulle ha kunnat gå. Det borde ha kunnat gå.”

Han kontrade: ”Människor är oförbätterliga, oavsett omständigheter.” Och lade till: ”Så länge omständigheterna är sådana att de i sig inte gör projektet ointressant.”

”Men”, kunde han sedan brista ut, ”om vi finge tillgång till fri energi så kan alla leva lyckligt i evärdelig tid.”

”Men då likväl som kackerlackor”, blev mitt svar.

The science of meditation

The science of meditation - the Waking Up podcast with Sam Harris, episode #111, published December 28 2017.

It'll be interesting to hear what the Very Bad Wizards make of this.

I'm sorry, but when they say "meditation", I hear "masturbation". And when they say "introspection", I hear "indulgence".

Why *not* believe your thoughts about yourself?

It's ironic that the proposed remedy for being seduced by addictive technology is masturbation, eh, meditation. Why not actually *do* something constructive instead?

Do you really get distracted by random thoughts? Well, why not *focus* your thoughts on something constructive?

"Meta-awareness" rather than "experiential fusion"? Again, I'm sorry, but that doesn't really buy you anything. Rather, it strengthens the case for viewing this as self-deceptive pseudo-existentialism. What's the point of acknowledging the experiencing self in the background if not as pure coquettishness?

In de Beauvoir's hierarchy, I'm not sure this gets you further than to "the serious man".

And I haven't even gotten to the brain-scanning part yet...

Dear Sam

Thanks for a great podcast, and congratulations on the recent award!

I've been toying with an idea that I would like to share with you. It could perhaps be called a "recursive" podcast series. I would like to try it myself, but most of all, I want you to do it. Let me briefly describe my idea using a specific example. Of course, the same format, or variations, could be used for any content.

I'm just now reading Jason Brennan's "Against Democracy". It's a book that is guaranteed to engage everyone as it touches on many important and hotly debated topics. I would like to go through the book, page by page, and document my reactions, questions, counter-arguments etc. Using this as a manuscript, I would then like to conduct (and record) a conversation with a peer, X, who has also read the book, and then publish that conversation, both as audio (podcast) and as an edited, time-stamped, transcript.

I would then want to invite a third party, Y, to read the book, listen to the recorded conversation, and then (using the transcript as a basis) document his or her comments, as a new manuscript. Next, Y and I record a follow-up conversation, based on Y's manuscript. This is published, as before, along with an edited, time-stamped transcript.

Now (you guessed it), I invite yet another third party, Z, to read the book, listen to both previously published conversations, document his or her comments, ...and the process repeats.

And repeats. Until... exhaustion.

I have lots of ideas on who would make good candidates for X, Y, Z and so on: political philosophers, epistemologists, social scientists, historians, political scientists, ideologues, politicians, civil servants, legal scholars...

Some ground rules:

1) The book is and remains the backbone of the conversation. Excursions are more than welcome, but sooner or later - and every once in a while - the book, and its internal structure, comes back into focus.

2) That being said, the conversation is not a review. It is a general discussion of the issues raised, and concepts used, in the book.

3) Dispassionate arguments. This book will almost certainly stir up strong emotions, on all sides, on a great number of issues, and for many different reasons. But the conversation should at all times be conducted with the utmost neutrality. This is a perfect opportunity to excercise clinical detachment. The goal is to lay bare the issues, how they connect, how they can be interpreted and handled - and to show that this can be done, without second-guessing other people's motives. (Even though they may well exist.)

I know I would love to listen to a series of podcasts like these. If you don't make them, Sam, I will!

Skolan igen... och en utflykt till ondskans kanal

På Facebook hittade jag det här inslaget, vilket presenterades som "Tydligt, kortfattat och koncist om skolan".

Min reaktion blev:

"Tio sökande till varje plats på lärarutbildningen i Finland". 

Hur många sökanden till varje plats i just den här friskolan, i en närmast "gated community" med högre medelklass i upptagningsområdet? 

Superlärare eller skevt urval? 

"Ordning och reda" utan att alla andra nödvändiga förutsättningar finns...? 

Ingressen är ju bara fånig. 

Inslaget gränsar till desinformation. 

Experten som kom till tals efteråt, däremot, sa flera vettiga saker. (Men det gör han förstås i andra situationer också.) De flesta verkade passera förbi programledarna. 

Slutsats: Titta inte på ondskans kanal!

En kommentator svarade:

Men är det otäckt om det skulle råka finnas bra fungerande skolor? Måste man då förfalla till att klaga över att inte "sämsta gemensamma nämnare" måste gälla i varje läge när man ser sig om i samhället. Är det verkligen desinformation när man försöker lyfta fram något som för en gångs skull är bra och fungerar bara för att det finns en risk att eleverna kommer från medelklassen? Är det inte tvärs om en välsignelse i detta att det kan finnas bra modeller och är det inte en jämrans underskattning av människor som inte råkar tillhöra medelklassen att utgå från att detta med en fungerande skola är en utopi i sådana områden?

Jag replikerade:

"är det otäckt om det skulle råka finnas bra fungerande skolor?" 

Nej. 

"Måste man då förfalla till att klaga över att inte "sämsta gemensamma nämnare" måste gälla i varje läge när man ser sig om i samhället." 

Nej. Men inslaget får det att framstå som att alla skolor skulle fungera lika bra, om de bara tillämpade några av de tekniker som används i denna enskilda skola, utan att noga redogöra för vilka ytterligare faktorer och omständigheter som avgör alla olika skolors resultat. 

"Är det verkligen desinformation när man försöker lyfta fram något som för en gångs skull är bra och fungerar" 

Nej, men se ovan! 

"...bara för att det finns en risk att eleverna kommer från medelklassen?" 

Jag utgår från att vi alla vill att alla barn, oavsett samhällsklass, ska lyckas väl i skolan. Medelklassbarn, såväl som alla andra, lyckas inte automatiskt i kraft av sin socioekonomiska ställning. 

"Är det inte tvärs om en välsignelse i detta att det kan finnas bra modeller" 

Vad som är en bra metod avgörs delvis av situationen. "Bra", i bemärkelsen fungerande, metoder behövs överallt. Gynnsamma faktorer, som har en positiv inverkan, oavsett i vilken situation de uppträder, är naturligtvis mycket intressanta. 

"...och är det inte en jämrans underskattning av människor som inte råkar tillhöra medelklassen att utgå från att detta med en fungerande skola är en utopi i sådana områden?" 

Självklart hoppas och tror jag att vi kan uppnå en fungerande, ja, lyckad, skolgång för alla elever. Men vi kommer inte dit genom segregering. Vi kommer inte heller dit genom att välja ut några faktorer i *en* fungerande skola och tillämpa just dem - och inga andra - på alla skolor, oavsett förhållandena i övrigt. 

Det finns många sätt att förhålla sig till detta, särskilt det sistnämnda. 

Ur mitt perspektiv framstår rapporteringen som (medvetet) förenklad och cynisk.

Kommentatorn återkom:

Det var i vilket fall som helst bra att du svarade så utförligt, men jag antar att du förstår utifrån det jag skrev tidigare att jag inte håller med dig. Tvärs om så håller jag fullt med [den ursprungliga delaren av klippet] i hans korta men kärnfulla kommentar.

En annan kommentator lade till:

In med mer friskolor. Små enheter. Små klasser. Behöriga lärare. Tydliga koncept med tydliga regler. Det klarar inte den kommunala skolan av. Åtminstone inte i medelstora och stora stöder.

Mitt svar blev:

Och det gör friskolor, menar du? För alla elever?

Den nya kommentatorn replikerade:

Det är vad jag menar. Hos oss ramlar INGEN mellan stolarna. Alla blir sedda. Så, ja, det menar jag.

Replikskiftet mellan den nya kommentatorn och mig fortsatte:

Och med "hos oss" menar du alltså just den skola där du arbetar? Det svarar inte på min fråga

Kommentator 2:

Din fråga är något luddig. Förtydliga dig så går det bättre.

Jag:

Att den friskola där du arbetar fungerar bra är inte ett argument som stödjer påståendet att vi med fler friskolor skulle nå en situation där alla elever lyckas väl.

Kommentator 2:

Det håller jag med dig om. Men det är trots allt så att de flesta friskolor är små och i och med det har man en annan, och bättre, överblick. Man kan fånga upp elever snabbare.

Jag:

Små grupper är nog oftast gynnsamma för eleverna. Därifrån är det emellertid ett mycket långt steg till slutsatsen att alla elever skulle lyckas bra (bättre) med fler friskolor.

Kommentator 2:

Man kan ju vrida och vända på det i all oändlighet men det är inte fruktsamhet. Diskussionen hamnar lätt i obalans små enheter med god överblick; behöriga lärare och en väl fungerande elevhälsa tror jag på. Jobbar själv på en sådan skola, gymnasienivå. Huruvida skolan är kommunal eller fristående är ointressant för mig. Tyvärr hamnar debatten ofta fel här. Det är lätt att lägga politiska värderingar på rena sakförhållanden; t ex hur barnen faktiskt har det i skolan. Då ser man mer till sin övertygelse än till barnens bästa och det är fel. Man har blandat äpplen med päron.

Jag:

De faktorer du räknar upp tror även jag är gynnsamma för alla elever. 

Huruvida en enskild välfungerande skola drivs i kommunal eller privat regi kan framstå som ovidkommande för just den skolan. Men om alla elever i en kommun, för att inte tala om hela landet, ska få en lika god skolgång så är det svårt, för att inte säga omöjligt, att uppnå detta med (enbart) friskolor. Det går åtminstone, per definition, inte att garantera. 

Det går sällan att helt särskilja värderingar och sakförhållanden. Det är farligt att tro att man kan det. 

Hela den här diskussionen har sitt ursprung i att man i inslaget (underförstått) generaliserar från enskilda fall till helheten. Det finns en stor risk att de framgångsfaktorer som uppvisas i en skola är beroende av avsaknaden av samma framgångsfaktorer i andra skolor. Detta är inte (ren) ideologi, utan också en fråga om sakförhållanden och faktiskt också ett helt allmänt resonemang. 

Det finns dem som av ideologiska skäl väljer att bortse från alla elevers möjlighet att lyckas, till förmån för vissa, eller en viss andel, elevers framgång. En del människor skulle beskriva en sådan inställning som "realism". Om man, av olika anledningar, är tveksam till målet att alla elever ska lyckas - på något sätt - så bör man deklarera det; alternativt föreslå alternativ som uttryckligen inbegriper konsekvenserna för samtliga berörda.

---

Så här i efterhand inser jag att vad jag egentligen borde ha sagt, med en gång, är detta:

"Ordning och reda" en följd av, snarare än en orsak till, goda förutsättningar.

Medvetandeström tisdag

Det är jobbigt att vara ledig, anfallen från alla håll av stimulerande signaler och utan ursäkter grundade på bristande tid eller kraft.

Hittills idag har jag samlat ihop följande betraktelser som liksom bara måste ut innan jag kan koncentrera mig på något annat - en liten stund. (Och då har jag redan gallrat ut minst dubbelt så många som av någon anledning inte tvunget måste ut. Som John Olivers exposé av Hollywoods "Whitewashing" - How is this still a thing? Eller gårdagens Dox-dokumentär Sockerfilmen där Kentucky-bor utan tänder hällde Mountain Dew i sina barns nappflaskor.)

• Bill Gates Drake-ekvation
• Carola Lemnes "reverse Cosby"
• Ernescus violinsonat
• Högskoleutbildning i datorspel
• Liv och Horace på bildningsresa

Men vi tar det från början (typ). I en filmsnutt lanserar Bill Gates sin egen Drake-ekvation: *

P * S * E * C = 0

där P står för Population, S för Services, E för Energy och C för Carbon emissions.

Om vi ska fixa klimatet så måste vi ned till nollutsläpp (2050-2100). Minst en av dessa faktorer måste alltså nollställas. Gates hävdar att P kommer att fortsätta att öka. Även S, mängden varor och tjänster per capita (min tolkning), ökar. Mängden energi som krävs för varje vara och tjänst (min tolkning) kommer möjligen att minska något p.g.a. effektivare teknik. Återstår alltså att se till att all energiproduktion blir "ren", d.v.s. inte genererar något tillskott av koldioxid (min tolkning).

Jag gillar ekvationen. Den genererar konstruktiva diskussioner. Den kan säkert ifrågasättas, förbättras och kompletteras, men det är inte min avsikt här. Däremot vill jag kommentera de värden Gates ger sina faktorer.

P kommer troligen snart att sluta öka säger Rosling, och jag tror honom. Kanske kommer den sedan att minska något (eller ganska mycket?) Men visst, den är stor, och vi kan förstås inte tvinga ned den.

Att S kommer att öka ser Gates uppenbarligen som en självklarhet. Det innebär alltså att varje människa på Jorden, enligt Gates, kommer att konsumera alltmer varor och tjänster, och att denna ökning aldrig kommer att avta. (Han säger inget om distributionen.) Det är en intressant hållning. Gates är långt ifrån ensam om den, men det är frapperande att han inte ens verkar överväga andra möjligheter.

Om E och C har jag inte så mycket att tillägga, förutom att man förstås kan tänka sig fortsatt användning av smutsiga energikällor om man kombinerar dem med teknologi för att ta hand om utsläppen - men det verkar dumt och onödigt.

I övrigt blir jag mest förfärad över den s.k. pissrännan, d.v.s. den mängd kommentarer som filmen fått på Facebook. De domineras av allt från det helt irrelevanta till det helt galna. Särskilt tråkigt eftersom jag gärna vill tro att flöden som Quartz och Vox samlar en relativt intelligent del av den amerikanska befolkningen. (Sen är det en annan sak att dessa och andra flöden ibland verkar som okritiska megafoner för just denne Gates.)


Två timmar senare sitter jag för ovanlighetens skull på banken och väntar. Plockar upp Dagens Industri och läser om en "Frontalkrock om lönerna i Svenskt Näringsliv" på sidorna 6 och 7. Artikeln berättar om hur VD:n Carola Lemne och den tillträdande (!) ordföranden Leif Östling redovisar helt olika ståndpunkter i frågan om huruvida det bör lagstiftas om lägre löner för nyanlända.

Verkligen fascinerande. DI - vilken tidning! (Och vilken jävla webbsajt!) Och vilket folk! Jag försöker sätta mig in i denna för mig okända och märkliga värld.

Östling verkar vara en pragmatiker. Han säger samma sak som sossarna och de flesta mittenborgare: Lönebildningen ska parterna ta hand om - det är den svenska modellen och det klarar de mycket bättre själva, utan inblandning från utomstående. Huruvida Östling faktiskt tycker så är en annan sak, men det spelar mindre roll just nu. För mig är det mer anmärkningsvärt att detta även är vänsterns starkaste argument. Vad sägs om strävan efter ekonomisk jämlikhet?

Men Lemne! Vilken hök! Hon visar ingen större respekt för sin framtida arbetsgivare, och hon visar sannerligen ingen större respekt för populasen, nyanländ eller inte. Lemne ser gärna lagstiftning, om både särskilda låglönejobb (inte bara subventioner alltså) och om fackens möjligheter till sympatiåtgärder (vad dessa innebär redovisas tyvärr inte i artikeln). Och hon levererar dessa åsikter med en retorisk fränhet som får mig att fnissa högt, där jag sitter mitt i bankens affärsavdelning. "Det är ju inte som om vi attackerar strejkrätten", säger hon. "Även om det förstås är vad vi kommer att anklagas för." Aha! En förebyggande halmgubbe. Och ett förebyggande slippery slope-argument. Eller vad John Oliver skulle kalla en "reverse Cosby". Anfall är bästa försvar. "Men strejkrätten är viktig." Än så länge. Hahaha!

Men det bästa sparar hon till sist. Det här kommer att bli en klassiker. DI:s reportrar undrar försynt hur Lemne reagerar på den kritik från vänsterhåll som menar att det är orättfärdigt att hon, med en månadslön på 490.000, föreslår lägre löner för andra. Först kommer det här, som bara kan förstås som ett totalt förakt för väljarkåren:  ”Vi är inte ute efter att någon ska sänka sin lön, det är nya jobb som inte finns i dag som vi föreslår”. Tjena! Men sedan kommer en verklig pärla: en liknelse med sprängkraft. Synd bara (eller inte!) att Lemne vänder verkanselden mot sig själv:

Jag är läkare i botten och det är ungefär som att säga att du som läkare inte får diskutera en sjukdom om du inte har sjukdomen själv.

Det är roligt. "Roligt" på samma sätt som fenomenet Trump, och det faktum att han leder.


På hemväg från banken lyssnar jag till P2. Först hör jag Dvoraks stråkkvartett. Bra skit. Sedan kommer Ernescus violinsonat. Programledaren introducerar verket och jag förstår att rumänen Ernescu, likt många andra centraleuropeiska kompositörer i hans generation, ville införliva den folkliga musiken i sin konst.

Först ett ensamt piano, som redan med några få, ganska glesa, takter lyckas förmedla så mycket. Det är salongsfäigt och "klassiskt". Men det är också en reaktion mot både klassicism och romantik. Det är både ängsligt och djärvt. Det är modernismen. Både progressiv och reaktionär. Ett utropstecken såväl som ett frågetecken. Upplysningen, version två. Nu med industrialism. Ett självmedvetet sökande. Men inte övermodigt. Snarare försiktigt. Jag ler nöjt åt att musik kan förmedla så mycket, så effektivt - och så entydigt. Tror jag. Hoppas jag. (Häromkvällen lyssnade jag till Sjostakovitjs femte symfoni - "en sovjetisk konstnärs svar på berättigad kritik". Chefen för Stockholms konserthus återberättade entusiastisk den närmast apokryfiska standardtolkningen av detta verk och dess reception, och jag förstod att i hans öron klingade sanningen klar. Själv blev jag inte alls övertygad.)

Sedan violinen. En romsk violin, sådär lagom domesticerad men ändå vild och rebellisk. En etnisk röst i den spirande nationalstaten, vilken - likt sina grannar - söker sina gränser både utåt och inåt. Stolt, men förbryllad. Ett snyggt musikaliskt samspel som frambringar Jonathan Glovers beskrivning av 1900-talhistorien i boken "Humanity".


Jaha, det var väl det viktigaste. Av mer marginellt intresse är kanske nyheten om Sveriges första eftergymnasiala utbildning i datorspel (e-sport), närmare bestämt Counter Strike. Det finns alltså redan flera gymnasieutbildningar i e-sport, bl.a. på Arlanda gymnasium Men nu startar även Strömbäcks folkhögskola en ettårig spetsutbildning. Min spontana reaktion är löje och irritation.


Slutligen är det dags för Liv och Horace. Dagens recension i P1 Kultur förstärkte det intryck jag bildat mig av trailern, nämligen att det är något som skaver... Slagsida finkultur-kanon-manlighet-Horace? Vi får se i kväll. I vilket fall som helst utlovas allmänbildning för boysen.


---

Om man vill höra mer om originalet, alltså Drakes ekvation, m.m. så kollar man lämpligen på det här föredraget av Olle Häggström.

Civilization V och penningens magiska utbytbarhet

Reviderad 20/12

Har länge misstänkt att det glastak i vilket jag för länge sedan slagit huvudet är av ideologisk karaktär. Och mycket riktigt visar det sig handla om pengar; närmare bestämt penningens obegränsade utbytbarhet. En magisk ingrediens som förstås fungerar bättre i en datorsimulerad modell än i verkligheten.

Efter att ha sett den här drygt fem timmar långa filmen, där en kille * visar hur han överlistar den högsta svårighetsnivån i spelet Civilization V (inklusive tilläggen "Brave New World" och "Gods and Kings") har jag ägnat de senaste dygnen åt att tillägna mig hans strategier - med närmast skrämmande framgång.

Jag vann lätt - LÄTT! - på den näst-näst högsta svårighetsnivån (6, Emperor); något jag tidigare klarat endast en gång tidigare **, och då med stora besvär. Det är en förenkling, men med min mentors egna ord handlar det om att: "Be as greedy as you can without dying". I spelmekaniska - eller ekonomistiska - termer innebär detta, grov översatt, följande:

Genom att kontinuerligt likvidera dina världsliga tillgångar

uppnår du största flexibilitet att nyttomaximera. ***

Nu är ju inte ekonomiska mitt modersmål (för att uttrycka det blygsamt) så det är möjligt att ovanstående inte är begripligt, ens för en ekonom. Om du råkar vara en sådan - hör gärna av dig!

Konstig nog - eller kanske inte - har jag faktiskt ingen större lust att upprepa bedriften på näst högsta (Immortal) eller t.o.m. högsta nivån (Deity - "only the best players in the world"). Det handlar väl om bruksvärde, tänker jag...

---

(*) Den uppmärksamme läsaren (och Civ-spelaren) noterar kanske att killen har photoshop:at in sitt eget ansikte på Nebukadnessars kropp i skärmbilden ovan!

(**) Och då har jag ändå spelat Civilization, i olika versioner, i ett tjugotal år nu - och därmed i ett oräkneligt, och även det skrämmande, antal timmar.

(***) En något mer detaljerad version lyder så här: Genom att kontinuerligt likvidera så gott som samtliga dina världsliga tillgångar uppnår du största flexibilitet att i varje ögonblick nyttomaximera, såväl lokalt som globalt.

Dagens ord: Talang

1. talang

   talang´ subst. ~en ~er 
   ORDLED: tal-ang-en
   1 medfödd lätthet att tillägna sig viss färdighet särsk. på det konstnärliga el. det idrottsliga området; ibl. med antydan om blott ytlig begåvning {→begåvning 1, fallenhet}: talanglös; berättartalang; skådespelartalang; hon har ~ för pianospel; en lat spelare som lever endast på sin ~
   BET.NYANS: om person med denna egenskap {→begåvning 2}: pojken var en stor ~
   KONSTR.: ~ (för ngt)
   HIST.: sedan ca 1700; av fra. talent med samma bet.; av lat. talentum, grek. talanton 'vikt; penningsumma'; jfr talent

   
   

   2 ogripbar och godtyckligt distribuerad egenskap vilken personer som inte arbetar uppger sig sakna för att förklara varför de inte presterar lika väl som de personer vilka de tillskriver densamma
   HIST.: mytologisk; sedan förhistorisk tid 

---

(1) är hämtad från NE:s ordbok, 1/3 -15

Konturer

Det intellektuella människor gör är inte i första hand att söka efter det sanna eller det rätta; inte heller att söka överenskommelser; eller ens att nå ömsesidig förståelse. Nej, det är att blottlägga gränsen mellan förnuft och känsla. Konturerna är lösa, även för en enskild individ, och än mer för allt större grupper. Arbetet blir aldrig färdigt och resultatet är svårt att kommunicera. Likväl är det viktigt, och löper som en budkavle genom generationerna. Det är ett kall och en kulturgärning.

---

Uppdatering 9/3: The Cognitive Science of Kirk and Spock

Parentes: True Detective

Känner mig skyldig vänkretsen en spontan recension av True Detective, så här fyra, fem (tio) timmar senare.

Jag är uppvuxen i en parentes. Lever i en bubbla. Sitter i ett glashus och skriver en lapp. Fäster den runt en sten och kastar den genom väggen, i riktning mot en annan bubbla.

Vad är bra TV? True Detective är nog bland det bästa du kan se just nu - om du redan har bestämt dig för att se något. Men är den bra nog för att motivera tittandet? Nja. Nej.

En riktigt snygg produktion, alla kategorier. Och ett smörgåsbord av lockande ingredienser: ockult mystik, deckargåta, chic noir, intertextuella referenser, amerikana, samhällskritik (?) ... Något för massan; något för hipstern; något för nörden; något för tänkande August.

Jag har uppenbarligen blivit gammal nog att se förbi det mesta av grannlåten. Förutom rena lockbeten finns här exempelvis hyfsade person- och relationsteckningar. Men inte mycket nytt.

Det "nya" är Rust Cohle. Rust Cohle är jag - jag är Rust Cohle. Fast han är, det ska medges, betydligt tuffare än jag. Jag måste skärpa mig.

Rust kommenterar det amerikanska samhället: familjen, religionen. Och han säger många sanningar. Fler än vanligt, och knivskarpt artikulerade. Som kontrapunkt utgör kollegan Hart ett levande exempel på den dubbelmoral som krävs för att leva upp till arketypen.

Men Cohles kritik sätts i parentes. Dubbla parenteser. Han lever i en bubbla; kastar sten i glashus. Han är en dubbelt traumatiserad sociopat (lite Sherlock där också, ja) och tydligt socialt stigmatiserad. Dessutom uppskattar han inte ens själv sin tillvaro. Hans rationalistiska existentialism duger inte till annat än att karikera en - förvisso cool, men dock - anti-hjälte.

Gotik

Källor: Art Institute of Chicago (via Wikipedia) och Mad Magazine (via iTunes)

Tre dystopiska actionrullar

Ytterligare tre dystopiska actionrullar avklarade: Oblivion, Elysium och World War Z.

Det är lite som schlagerfestivalen, det där med att läsa recensioner (NYT, SvD, GP, UNT, HD, m.fl.). Hur luttrad man än är, så blir man likväl förvånad över hur tolkningar och tyckanden spretar - både inbördes och i jämförelse med ens egna.

Ingen av filmerna är värd att skriva en uppsats om, men mycket kort kan sägas att Oblivion kan hoppas över; Elysium är intressant men övertygar tyvärr inte. (Är det inte dags att Matt Damon gör något riktigt bra snart?)

World War Z är (vilket förvånade mig) mest sevärd, av flera skäl: Produktionen är i särklass den mest gedigna, alla kategorier. Berättandet är, om inte originellt, så åtminstone uppfriskande. Som skräck-action är den nästan onödigt bra (även om vissa typiska skräckfilmsbrister kvarstår). Men framför allt: de stråk av allvar och budskap som kan skönjas är smarta och subtila (ja, bortsett från elefanten i rummet). Ironiskt, då, att drakarna beslår Elysium med övertydlighet (för att inte tala om SvD:s bisarra läsning), men att ingen av dem ser något mer än zombies i World War Z.

Problemlösning med progression

Jag hittade en uppgift på Mattecentrums Facebooksida:


Kan du arrangera siffrorna 1-9 i en cirkel så att summan av alla sifferpar ej är delbara med 3, 5 och 7?


Jag gav mina pojkar, 7 och 10 år, i uppgift att lösa den. Det var mycket instruktivt att se och höra dem gripa sig an problemet. Jag tittade också på kommentarerna på Mattecentrums sida, och det visade sig även där att redan TOLKNINGEN av uppgiften ger upphov till många problem.

Min äldste grabb behövde inte mycket stöttning för att komma igång. Efter hand utvecklade han själv flera systematiska sätt att närma sig en lösning. Han kom fram till en kedja av 6 siffror som alla uppfyllde villkoret, men stötte sedan på patrull, då det finns flera sätt att ta fram en sådan, men endast en (eller ett fåtal) som kan leda hela vägen till en cirkel med nio siffror.

Lillkillen och jag använde Excel för att ta fram en tabell över alla möjliga summor, och sedan stryka de summor som inte uppfyller villkoret. Sedan hade vi en god översikt över vilken väg vi kunde ta mot målet. Under tiden gjorde tioåringen något likande med papper och penna: Han skev upp alla summor mellan 3 och 18 och strök sedan dem som var delbara med 3, 5 och 7.

När vi var klara, pratade vi om primtal, och om tal som innehåller faktorn 2 och andra faktorer skilda från 3, 5 och 7.

Så det finns utrymme för progression här.

Men det viktigaste är nog dels TOLKNINGEN, som sagt, och att förelägga sig en fungerande SYSTEMATIK i sitt sökande efter lösning.

God natt

Jag vilar trygg uti mitt bo

I sällsam bädd av barnatro

Att runt omkring och just i dag

Är allt som sker just som det ska

Insomnia

Jag vaknade och steg ut i drömmen

Lät mig fjärrstyras genom dagen

Kände livsviljan bölja fram och tillbaka

och undrade vems den var


En marionett-teater

Tablåer i tablåer

Tjattrande dockor

på scenen; framför; bakom




En babusjka letar vila

Lägger pussel

söker ro

Mitt inre fryser utan skal

Döden skrämmer mig

retar mig


Utmattade skärvor

gungar svagare

Trevar sig sakta mot varandra

under natten




Något, någon

sköljs upp i dagen

Famlar efter form