Allt är sagt, allt hänger ihop

Allt är redan sagt.

Det enda jag kan göra är att samla, uttrycka, formulera, syntetisera på nya sätt.

Kanske finns en magi i de övertoner som formuleringarna genererar. Kanske kan den uppfattas. Av någon.

Eller vad säger du, Adorno? Eller du, Wittgenstein?

Carl Erland Andersson skriver i HN (8/7 2009):

Till det lite farliga - och lockande - med poesin, hör dess ansvarslöshet. Den kan visserligen vara bärare av betydelser, men är samtidigt den litterära genre som mest påminner om musik.

Det paradoxala med den poetiska ansvarslösheten är att den är ett verktyg, mer än en målsättning; den är till för att användas. Och det är användningen, och resultatet av den, som räknas.

Och apropå Karin Johannissons senaste bok Melankoliska rum skriver Aase Berg i Expressen (14/4 2009):

Johannissons text står för vetenskap när den är som bäst, nämligen som nyskapande nyanseringskonst.