Blå på utsidan, rödgrön på insidan

Det går nu en våg av kritik mot den borgerliga regeringens utbildningspolitik. I dagspress och på TV gör en månghövdad skara pedagoger och akademiker sina röster hörda i protest mot de senaste årens högervridning av skolpolitiken. (Trots att resultaten av denna denna högervridning ännu knappt märkts av i praktiken. Varför har kritiken låtit vänta på sig så länge?)

Första gången jag fick rösta i riksdagsvalet, röstade jag på moderaterna (det gör väl de flesta unga män?). Jag var ung och odödlig och hade det väl förspänt. Jag kände ingen sympati med "kreti och pleti" som ju - om de bara hade ansträngt sig lite - egentligen hade alla möjligheter i världen att "bli någon", men som - av ren lättja, eller möjligtvis dumhet - inte tog tag i sina liv. De fick stå sitt kast.

Min far, den gamle sossen, förfärades över sin avfälling till son. Hade han närt en orm vid sin barm? Var detta tacken för att han, som gjort sin klassresa, i sitt anletes svett arbetat för (och lyckats) att ge sin son en god start i livet?

Vid en sällsynt stillsam och konstruktiv pratstund i sommarsolen kom vi så småningom fram till ett samförstånd:

Alla bör få samma möjligheter. Men de som tar vara på sina möjligheter bör belönas på bekostnad av dem som inte gör det.

Ungefär så lät vår gemensamma utsaga. Som politik betraktad ter den sig väldigt skör och mångtydig. Men som paroll för vår bräckliga vapenvila framstod den som ett fundament.

Jag har med åren dragits allt längre åt vänster (det gör väl de flesta åldrande pojkar?). Faktum är att jag nu närmast skulle betrakta mig som en (naiv, utopisk) kommunist (socialist). Men i (åtminstone) ett avseende är jag reaktionär: skolan.

När jag lyssnar av den pågående debatten om skolan (och andra företeelser) är det några saker som slår mig.

Med djup respekt för statistik och vetenskap måste jag ändock instämma med Oscar Wilde. Vetenskapen är vårt paradisäpple; våra Ikaros-vingar. Med dess hjälp når vi den djupaste kunskap vi förmår, utan att för den skull någonsin kunna göra anspråk på att uppnå "sanningen". Samtidigt kan man, i vetenskapens namn, uttala de mest "förbannade lögner".

Framstående vetenskapsmän har genom tiderna, gång på gång, kommit till den ödmjukande insikten att vi alla är fångar i Kuhns paradigmer. Einstein lär ha sagt (vilket påpekas av Håkan Arvidsson i SvD 3/4 2009):

Varje epok domineras av en sinnesstämning, med följden att majoriteten inte förmår se tyrannen som bestämmer över dem.

Och då talar vi om de mest briljanta intellekt som världen någonsin skådat.

Inte nog med att "vetenskapssamfundet" i stort är oförmöget att bryta igenom sitt kollektiva glastak - med mindre än att slumpmässiga eller kataklysmiska händelser tvingar fram (visar?) en spricka. Varje epok rymmer flera sinnesstämningar. Eller, rättare, den rådande sinnesstämningen är långt ifrån det enda som definierar de riktningar som våra mänskliga strävanden tar.

Än värre blir situationen när gränsen mellan vetenskap och pseudovetenskap diffunderar, som den ju gör med jämna mellanrum. Nu senast som ett resultat av postmodernismen (som väl, gudskelov, redan haft sina storhetsdagar).

Om denna skriver f.ö. Arvidsson - som beskriver sig själv som en "inbiten" och "empiriskt orienterad" humanist - i ovan refererade text:

Det postmoderna och poststrukturalistiska tänkande som i dag breder ut sig likt en tsunami och som tycks vilja göra världen till ett alltigenom subjektivt gungfly har säkerligen sitt ursprung i den världsbild som vuxit fram ur relativitetsteorins och kvantmekanikens subatomära ekvationer.

Paradexemplet idag är förstås klimat- och miljödebatten, där både självkritiska forskare och djävulens advokater står att finna lite varstans på slagfältet.

Jag vill gärna tro att Björklunds till synes arroganta framtoning delvis kan förklaras av att även han har nått denna insikt. Insikt om att det går att hitta belägg för (nästan) vad som helst, om man vill. Inte den förstockade hållningen "jag har rätt och alla andra har fel, oavsett hur de motiverar sin ståndpunkt".

Som om inte detta vore nog (och nu blir jag lite tendentiös) har jag en känsla av att just pedagogik är ett akademiskt fält som genererar en oproportionerligt stor andel "dåliga imitationer" av vetenskap.

Det må vara som det vill med den saken. Oavsett vad som är "rätt" och fel" när det gäller skola och utbildning gör man i debatten - om och om igen - tre ödesdigra misstag.

Det första är att sätta likhetstecken mellan god utbildning (undervisning, förutsättningar för lärande) å ena sidan, och skola, å den andra. Skolan, i bemärkelsen en skola för alla.

Det andra misstaget är att blanda ihop pedagogiska rön som främst handlar om hur man går från (relativt) goda förutsättningar och resultat till bättre d:o, med handgripliga råd (instruktioner, föreskrifter) om hur man bör (ska) agera - oavsett förutsättningar.

(Även i de fall då dessa "goda förutsättningar" endast är ett utslag av Hawthorne-effekten.)

Det första misstaget är i högsta grad en fråga om politik. Det andra om retorik; inte pseudo-vetenskap utan helt enkelt dålig journalistik, "bad science".

Det tredje misstaget är att över huvud taget fokusera uppmärksamheten på skolan, undervisningen och lärarna (i den ordningen). Vi har - trots allt - fortfarande en av världens bästa skolor. Men skolan kan inte bära ansvaret för ett helt samhälles (en hel världs) brister och önskningar. Undervisningen kan inte upphöjas till (den enda källan till) fostran. (Vilket säger sig själv, om man - vilket anses politiskt korrekt i alla läger - byter ut ordet "undervisning" mot "lärande".) Lärarna kan inte göra mer än vad de redan gör - vara goda lärare.

Detta misstag är egentligen inte ens ett misstag. Det är en (halvt) medveten förträngning av något alla i grunden förstår, men inte vill (orkar) kännas vid.

När man som lärare ber om "arbetsro" i skolan - för sig själv och för sina elever - utpekas man som en Caligula. I verkligheten är det precis tvärtom. Man vill sina elever - alla elever - så väl att man kväljs av sin oförmåga att faktiskt implementera några av de välmenande pedagogiska (didaktiska) strategier som förespråkas. (Dessa behöver man för övrigt inte informeras om av pedagogiska forskare. Det skulle dröja länge innan en professionell lärarkårs kollektiva kunskap skulle behöva kompletteras utifrån. Om denna kunskap kunde omsättas i praktiken.)