Lönearbete i amfiteatern

Årets löneöversyn är klar, och snacket går...

Min bild av lönesättning och medbestämmande - inte minst i kommunal verksamhet - är bilden av ett gladiatorspel.

På arenan befinner sig de i verksamheten anställda. På läktarna sitter (i rangordning) den byråkratiska hierarkin. I emporen sitter Kejsaren: den osynliga handen.

(Oklart var rektorerna uppehåller sig... På arenan? På läktarens nedre del? Klättrande på sidorna?)

Kejsaren slänger in ett köttstycke, varefter kampen kan börja. Kampen fortgår till dess köttstycket är uppdelat och ekvilibrium uppnåtts - en balans mellan tillgång och efterfrågan; och (de individuella) gladiatorernas förmåga att tillgodose densamma.

Några väsentliga skillnader finns emellertid mellan detta skådespel och dess antika förlaga.

Först och främst är dörren till gången ut ur arenan öppen. Gladiatorerna kan alltså när som helst ge upp kampen och ge sig ut i friheten. (Vari denna frihet består, är en annan historia.)

För det andra låter Kejsarens diaboliska hejdukar, innan kampen begynner, meddela att det står gladiatorerna fritt att förhandla (med varandra) om de regler som ska (eller inte ska) gälla på arenan. De kan - om de så vill - sätta sig ned i all fredlighet och göra upp om hur stycket ska delas.

(Ska de kanske dela det broderligt sinsemellan? Låta den starkes rätt råda? Eller kanske skissa upp en intrikat meritokrati, där i sanden? Sträva efter konsensus?)

Köttstyckets storlek varierar i dessa skådespel. Ibland är det stort nog för att (i teorin) låta alla äta sig mätta; ibland större än så. Ibland så litet att några med nödvändighet måste gå hungriga från arenan.

På läktarens övre bänkrader skrattar man gott. "Titta på dem där nere: De ritar och debatterar, med pannorna i djupa veck. De har så fullt upp med att slåss om reglerna för sin kamp att de alldeles glömt bort att bekymra sig för kampen i sig."

(Men se upp! Under magra år decimeras gladiatorerna i rask takt, och de som nu sitter på läktarplats flyttas successivt ned. Köttstyckets storlek är den variabel som i längden avgör allas öden - publik såväl som gladiatorer. Denna storlek ifrågasätts sällan. Man funderar inte heller så mycket på det faktum att den varierar, eller varför den varierar. Sällsynt är den som dristar sig till att undra om det verkligen är Kejsaren själv som avgör, från gång till gång, hur stort stycket ska vara.)

När så den verkliga kampen äntligen beträds har gladiatorerna - på det hela taget - redan funnit sig i sitt öde, vad detta än månde bliva. (Kampen utstår de stoiskt, och med upphöjt lugn undfår de till sist sin beskärda del - sitt skålpund kött.)

För egen del kan jag inte uppbåda någon motivation till att vare sig kivas eller slåss; jag plockar upp de slamsor som faller vid mina fötter. Att lämna arenan är, i mitt fall, inte att tänka på. Jag uppfattar den närmast som en rymdkapsel, och utanför råder vakuum. (Frihet är ett lustigt ord.) Än så länge har jag kunnat äta mig mätt, och jag är nöjd så.

Med detta sagt, riktar jag min tacksamhet mot dem som trots allt kämpar - för min skull såväl som för sin egen.

I en intressant (men något förvirrande) essä (DN 2/4) skriver Mikael Löfgren bl.a. om Balzacs novell Sarrasine:

I en berömd läsning av novellen föreslog Roland Barthes att skillnaden mellan feodalt och borgerligt samhälle består i att det förra kännetecknas av symtomatiska "indicier" (typ rangens relation till börden) och det senare av godtyckliga "tecken" (typ penningens relation till arbetet)

...var det någon som sa "pensionssystem"?