Gudsbevis

Jag har alltid funnit det fascinerande att historiens stora filosofer och vetenskapsmän, utöver de gärningar som blivit en oumbärlig del av västerlandets rationalistiska idévärld, också i många fall ägnat en stor del av sin tid och kraft åt gudsbevis och teodicé-problem.

När jag läser deras i övrigt häpnadsväckande klarsynta tankar, och särskilt i beaktande av det historiska och kulturella sammanhang där de - för första gången - tänktes, blir jag lika förvånad varje gång någon som Aristoteles, Descartes, Leibniz, Kant; Galilei och i viss mån även Darwin (och många, många andra) plötsligt vänder sin fulla uppmärksamhet, upplåter hela sin intellektuella kapacitet åt en desperat, patetiskt seriös kamp att förlika sina omvälvande idéer med en monoteistisk världsbild. Och när motsägelserna inte går att lösa upp, ja då är det - rationalismen till trots - de nya idéerna som (tillfälligt) förkastas (på eget eller andras initiativ).

Jag måste intala mig att detta skedde i en annan tid; en tid jag inte kan leva mig in i. Jag måste förstå det så att om inte ens de kunde (gavs möjlighet) eller ville dra ut konsekvenserna av sina teorier, då är detta i första hand ett symptom på (min oförmåga att bryta mig ur mitt eget) paradigmvälde. Jag låter mig ödmjukas av insikten om att - precis som vi människor lever under den senaste tiondelen av en sekund på jordens klocka - den moderna epok jag själv fötts in i är en försvinnade liten och (hittills) obetydlig del av det mänskliga kulturarvet.

Men nu? Här och nu?

Jag kan bara inte begripa hur religiösa (kristna) människor - teologer - å ena sidan, och agnostiker (ateister) - vetenskapsmän och filosofer å den andra kan nedlåta sig till att debattera tro eller vetenskap. Eller att lägga fram eller refutera gudsbevis.

Har vi inte kommit längre?

Att överhuvudtaget ge sig in i dylika diskussioner är att göra ett så flagrant kategorimisstag att det helt enkelt inte borde accepteras. Och lika futilt, lika... enfaldigt som det är att med (pseudo-, natur-) vetenskapliga resonemang försöka omintetgöra religiös tro eller att rationalisera bort trons objekt; lika hopplöst och kontraproduktivt är det att ur ett teologiskt (filosofiskt, psykologiskt, fenomenologiskt) perpektiv försöka rationellt bevisa existensen av detta objekt (däremot inte existensen eller behovet av tron i sig själv).

(Och vad händer den dagen neurologer, neuropsykologer och -filosofer eventuellt lyckas med att någorlunda övertygande peka ut just det där hjärncentrat som orsaken till - behovet av - metafysiska spekulationer, till tro? Ingenting.)

För att inte tala om de löjeväckande (om de inte vore så bedrägliga, så farliga) försök som görs - från båda sidor - att använda varandras begreppsapparater för att på så sätt bli mer övertygande (kanske lurar man inte det andra laget, men publiken).

Handlar det om rädsla? Ja, jag tror det. Vad annars? Makt. (Ja, och så ren dumhet, förstås, och okunskap.)

Jag har tidigare här på bloggen tagit Svenska kyrkan i försvar mot överentusiastiska rationalister, representerade av Humanisten Patrik Lindenfors. Därför anser jag mig vara i min fulla rätt att nu kraftfullt protestera mot en - förhoppningsvis inte representativ - agent för samma kyrka.

Tomas Österberg, nyligen prästvigd (?) och möjligen identisk (?) med den - även i bloggosfären - notoriske Thomas Österberg, bl.a. ledarskribent för Dagen, skriver i dagens nummer av lokalblaskan (HN, 9/7 2009) om "Gudsförnekarnas övertro på naturen".

Österberg gör sig själv, och kyrkan, en björntjänst - jag hoppas att detta är uppenbart för de flesta läsare, men befarar att det inte är det - när han, gång på gång utnyttjar det numera utslitna knepet att vända all sannolikhetskalkyl bak-och-fram.

Med en raljans knappast värdig en präst i Svenska kyrkan målar Östberg upp - och gör ned - den ena "fantasirika" teorin efter den andra, teorier sprugna ur "ett icke gudsbejakande ställningstagande till livets uppkomst".

De handlar om "slumpen", säger han. Och om en "övertro på att kemiska ämnen faktiskt kan förvandlas till levande materia". Ja, du förstår vartåt det barkar...

Och så kommer det då, la pièce de résistance: "att aminosyrorna av egen kraft skulle placera sig i rätt ordning" är "en tanke som är lika rimlig som att om vi bara placerar tillräckligt många bildelar i garaget så kommer vi om några miljoner år inte bara hitta en komplett bil utan en levande sådan i vårt garage." O.s.v. (Ett tanke-experiment som Östberg lånat, och ändrat, utan att ange någon källa.) Och att "om Big Bang bara expanderat en hundratusen miljarddel långsammare skulle det kollapsat...". Detta "utesluter rimligtvis mer än den (sic!) innesluter slumpen som den dominerande faktorn för vår mänskliga existens". Jotack, vi har hört det förr.

Snälla, snälla, säg att denna typ av resonemang inte längre på allvar förs fram ens av den kristna konservativa högern i U.S.A! Säg att intelligent design inte längre är kreationisternas dépêche mode. Säg att även (de flesta av) dessa har gett upp det där snacket - om inte annat så för att inte misskreditera sig själva. Eller?

(För säkerhets skull låter jag Richard Dawkins, Olle Häggström och Erik Svensson, m.fl., stå för ett sakligt bemötande av liknande sannolikhetsargument. Jag blir så frustrerad att jag inte litar på att jag skulle klara av det just nu.)

Som om inte detta skulle vara nog, avslutar Östberg - när han påvisat det vansinniga i att ansluta sig till liknande fullständigt osannolika irrläror - med att jämföra dem med... ett mirakel. Ja, just det, ett mirakel, helt jämförbart med det som inträffade "då Herren Gud formade människan från marken och blåste liv i hennes näsborrar...".

Que..? Eller kanske: Quod erat demonstrandum.

Men lyssna nu: Det är helt OK om Tomas Östberg hellre vill tro på det senare miraklet än på det förra. Hans "rimligtvisa" uteslutande av slumpen är han berättigad till. Jag tycker inte ens att det nödvändigtvis är särskilt dumt. (Om man bortser ifrån att att han troligtvis inte begriper sig på sannolikhetslära; och att han inte verkar inse att hans resonemang likställer religion och ateism.)

Jag kan acceptera beslutet, viljan, böjelsen att tro på en förste rörare. Jag skulle inte ens kalla det irrationellt. Men människor som Tomas (eller Thomas) - och de som lyssnar till dem - går efter dessa preliminära fastställanden ofta går vidare till uttalanden om att "ateism är meningslöshetens och hopplöshetens väg". Och att ateister - därför - är enfaldiga.

För det första leder ateism (eller agnosticism) inte till den "nihilism" som religiösa människor verkar frukta mer än något annat.

För det andra är det inte rationellt att motivera sitt val av tro utifrån dess eventuella konsekvenser.