Rasism

Huruvida det, enligt den zoologiska systematiken, är befogat att dela in grupper av människor i raser kan jag inte uttala mig om. Men om det är taxonomiskt relevant att göra denna indelning ska den förstås (kunna) göras.

Antropologen Jan Ovesen skriver i NE om rasbegreppet:

Rasbegreppet är emellertid fortfarande omtvistat inom vetenskapen. Vid en enkät 1985 svarade mer än hälften av de tillfrågade antropologerna nej på frågan: Finns det biologiska raser inom arten Homo sapiens? Även bland dem som fortfarande anser att ras kan vara ett rimligt begrepp för redovisningen och undersökningen av mänsklig biologisk variation är man överens om följande: 1) Fenotypiska skillnader är resultat av den mångtusenåriga processen av mänsklig evolution, och "rena raser" finns därför inte och har aldrig funnits. I beskrivande syfte kan man indela människosläktet i s.k. geografiska raser, av vilka man numera tenderar att nöja sig med tre: den europeiska, den afrikanska och den (mycket heterogena) asiatiska. 2) Antaganden om samband mellan biologisk ras och skillnader i mentala egenskaper (intelligens, personlighet, beteende) – vilka är bland förutsättningarna för rasistiska åsikter – är inte bara vetenskapligt ogrundade utan direkt felaktiga.

Man kan, med anledning av påstående 1 ovan, undra hur raser - inom andra djurgrupper - har uppstått...

Hur ser förresten förhållandet ut mellan den fysiska antropologin och zoologin? Om förhållandet mellan kulturantropologi och etnologi skriver Nils-Arvid Bringéus:

I inte ringa grad har den etnologiska forskningen sin bakgrund i nationella självhävdelsesträvanden, medan etnografin och antropologin fått en starkare ställning i de gamla kolonialstaterna. Jfr antropologi, kulturantropologi och etnografi.

Nationalencyklopedin 2009-07-07

Oavsett om de uppenbara fysiologiska eller genetiska skillnaderna mellan grupper människor kvalificerar dem för en sådan indelning, är det inte bara acceptabelt utan också intressant, ja, självklart att dessa skillnader kartläggs och studeras.

...och naturligtvis också de (eventuellt föränderliga) psykologiska, sociologiska, historiska mekanismer som ger upphov till dessa "uppenbarelser", deras natur, spridning, styrka och frekvens...

Lika självklart är det att (mer eller mindre självvalda) geografiska, kulturella, etniska, etc. grupperingar ska studeras och kartläggas, vare sig de samvarierar med fysiologiska eller genetiska faktorer eller inte.

Och de faktiska skillnader man då eventuellt finner - oavsett om de är fysiologiskt eller kulturellt betingade; oavsett om de rör hudfärg eller hjärnvolym, religion eller livsföring; och oavsett till vems fördel de än må falla ut - och ur vems perspektiv detta bedöms - måste accepteras, respekteras.

Ja, lyftas fram. Inte nödvändigtvis för att konsolideras. Snarare för att ge bästa tänkbara perspektiv för reflektion. För samförstånd.

Om etnicitet skriver Helena Lindholm Schulz, även hon i NE:

Termen är omstridd inom samhälls- och kulturvetenskaperna, dess definition har ofta skiftat under de senaste decennierna beroende på vilka teoretiska perspektiv som lagts fram. En nutida definition ser etnicitet som en aspekt av en social relation mellan grupper av människor vilka ser sig själva som kulturellt distinkta i relation till andra grupper. En grupps självidentifikation är central. De viktigaste ansatserna i studiet av etnicitet kan sammanfattas med primordialismen, som ser etnicitet som en essens eller kvalitet vilken definierar en folkgrupp, instrumentalismen, som definierar etnicitet utifrån primärt eliters politisk-ekonomiska motiv och intressen, och konstruktivismen, som definierar etnicitet som något som är skapat i historiska processer och sociala relationer. Tvistefrågorna har bl.a. rört huruvida etnicitet är en given kvalitet eller essens eller något som är skapat i historiska processer. Nutida definitioner ser etnicitet som ett dynamiskt begrepp, vilket innebär att gruppers självidentifikation är föremål för förändring i relation till historiska, ekonomiska, sociala och politiska processer.

Vill vi värna om alla människors lika värde och rättigheter gör vi detta bäst genom att lyfta fram, bejaka, acceptera skillnaderna - även om det ibland skulle kunna innebära ett visst mått av "taktlöshet". Bara en god vän (eller ett barn) kan säga: "Vilken konstig (ful) tröja du har" utan att såra. Låt oss vara goda vänner.

Att förtiga eller tona ned skillnader är att devalvera högt hållna värden. Att implicit beskära dem så att de gäller endast under förutsättning att vi är lika, tack vare detta. Och att därmed tabubelägga eventuella indikationer på motsatsen. Avskräcka från sökande efter kunskap som (bl.a.) skulle kunna tolkas så.

Rasism bygger i första hand på rädsla. I andra hand på egennytta. I betydligt mindre utsträckning är det de faktiska skillnaderna - verkliga eller inbillade (önskade) - som skapar rasister, även om de i efterhand används för att rättfärdiga både rädsla och egennytta.

Om det är så att vita män inte kan hoppa, ja men säg det då! Och skriv in det i läroböckerna!

Hade inte hudfärg varit en så iögonenfallande, så kategoriskt oförnekbar egenskap, hade vi i dagens klimat försökt förneka också denna skillnad (ja, inte särartsivrarna, förstås). Att tendensen är mycket stark märks inte minst när Michael Jackson - sönderopererad och urblekt (på något märkligt, magiskt sätt... transplanterad?) sjunger "It doesn't matter if you're black or white". Och publiken låtsas som det regnar! Snacka om kejsarens nya kläder... och dubbelmoral.

(Till Oprah sade han, förnärmad, att han hade en "hud-åkomma" och att han var stolt, mycket stolt, över sitt ursprung. Schizofrent. Stackars karl. Kanske var hans ambivalens oifrånkomlig. Kanske var den också nödvändig. Det är detta som är så tragiskt.)

Sedan är det en annan sak att vi självklart måste visa mycket stor respekt för de kulturella och historiska fenomen och processer som gjort, och gör, att t.ex. hudfärg - på goda grunder - används som en metonym för olika former av förtryck, segregering, utanförskap (självvald eller inte, på förhand eller som en konsekvens).

Vi kan tala om fri forskning, om yttrandefrihet, om högre ändamål. Men räcker det inte att hänvisa till nyfikenhet? Den som vi annars så villigt låter driva oss, både i vetenskapen och i livet? En gemensam nyfikenhet. En unilateral antropologi. I'll show you mine and you'll show me yours.

Allt annat är löjligt. Inkonsekvent och ologiskt. Farligt - mycket farligare än motsatsen.