Dagens ord


Ansvar väger tyngre än frihet - Responsibility trumps liberty

22 jan. 2010

Klimatkrig

Daniel Pedersen kommenterar Harald Welzers bok Klimatkrig i tidningen Kulturen (8/4 2009):

Vi måste komma bort från idén att våra individuella val i form av energilampor eller källsortering gör någon större skillnad, annat än som snuttefilt. Att släcka en lampa en timme en dag per året kan döva samvetet...men det hjälper inte naturen. Som jag läser Welzers bok är det dags att göra en korrekt analys och återupprätta den kollektiva handlingen som vårt enda alternativ för verklig förändring.

(Volvo erbjuder mig nu en bil som endast drar 0,38 l/mil, och jag undrar vad fan det spelar för roll att bensinförbrukningen halverats - särskilt med tanke på att antalet bilister ständigt ökar.)

Lasse Ekstrand i Gefle Dagblad (1/4 2009) beskriver exakt varför boken tilltalar mig (om det nu är rätt ordval):

I ”Klimatkrig” skriver Welzer in sig i en nattsvart, tysk, kulturkritisk tradition, med inslag av apokalyps och ohjälplighet. Konsumtionshysteriska, materialistiskt hänförda och förstörda, åker vi expresståg in i polarnatten. Welzer, den intellektuelle och påläste, tvivlar numera svårt på upplysningstidens arv, och med det vår förmåga till besinning och att i tid vakna upp.

Han antyder att det redan är för sent, tillnyktrandets möjlighet försutten. Den hysteriska tillväxt- och därmed utsläppsekonomin föröder jorden, ingen kan få stopp på denna självförstärkande process.
Och i SvD (Fredrik Sjöberg, 25/3 2009) kan man, som väntat, hitta orsaken till Welzers (och min) pessismism:

Att betrakta den senaste tidens klimatlarm som en känslomässig och verbal spekulationsbubbla vore möjligen att gå ett steg för långt, men tanken slår mig onekligen ibland, så också nu. Harald Welzer vet åtskilligt om varför moraliska spärrar brister och hela samhällen bryts ner, och jag delar hans uppfattning att klimatfrågan är alltför viktig för att helt lämnas åt naturvetarna, men jag är rädd att han faller i farstun för dramatiserade domedagslarm.

19 jan. 2010

Uppläsaren som guide

Stephen Walsh tolkar, i sin handbok, Stravinskys och Cocteaus syften med den uppläsare som redogör för och kommenterar handlingen i meta-dramat Oedipus Rex:

The real significance of the Speaker seems to be twofold. Technically, he articulates the drama into tableau-like sections whose framing in this way makes them to some extent inert and statuesque, since the action they depict follows a trajectory already implied (if not clearly narrated) by the Speaker....

More symbolically, the Speaker throws into relief both the complicated network of allusions in the music and dramaturgy, and the sheer monumentality of the drama. As a tour guide he satirises our voyeuristic condescension, our flippant air of having seen it all before, of 'doing' Sophocles today as we 'did' Shakespeare yesterday and shall 'do' Ibsen tomorrow: satirises it, because for all our god-like cultural superiority, we are moved by these masked, immobile figures in a way in which our own perhaps much worse fate seems unable to move us. As a master of ceremonies he authorises the work's diversity of style. As a newsreader he stands guard over these terrible events and reassures us that they are only moving pictures. He is, simply, modern man the voyeur, to whom all life is a newspaper or a TV picture or, now, a Visual Display Unit, and for whom pity is often not much more than a refined form of emotional masturbation....

(s. 31)