Människan är en "lönlös lidelse", en passion inutile, konstaterar Sartre. Det moderna samhället är antropocentriskt; dess medborgare egocentriska. Vad annat än är att vänta än anarkism, nihilism...
Simone de Beauvoir envisas med att utarbeta en existentialistisk moral.
Om Sartres begrepp "ond tro", mauvais foi, skriver Eva Lundgren-Gothlin:
...eftersom människan är en sig själv ständigt negerande, transcenderande varelse, bär hon också inom sig en ständig möjlighet till "flykt" undan sig själv och det hon gjort/valt sig till. Eftersom hon inte är något bestämt kan hon ständigt förneka det hon är. Hon kan säga: "Det är inte jag, denna lögnare", för när hon säger det är hon redan något annat. Människan kan också förneka ansvaret för sitt liv genom att låtsas att hon på ett tinglikt vis just är något, något hon inte själv gjort sig till. ... Då är hon detta såsom något ödesbestämt, ofrånkomligt. Sartre kallar denna flykt undan människans livsvillkor som fri och ansvarig för "ond tro" (ibland översatt med självbedrägeri) just för att han menar att människan, även när hon flyr, när hon ljuger för sig själv, ständigt är medveten om vad hon gör. ... Grunden till att människor lever i ond tro är att insikten om friheten, och därmed om det totala ansvaret för den egna existensen, ger ångest. Att vara moralisk eller autentisk, dvs sant mänsklig, är både för Sartre och Beauvoir, att söka undgå att hamna eller leva i ond tro, att erkänna friheten och ansvaret.
(s. 17)
de Beauvoir beskriver med skrämmande träffsäkerhet hur denna flykt tar sig olika uttryck hos "undermänniskan", "allvarsmänniskan", "nihilisten", "äventyraren" och "den passionerade". Skammens rodnad stiger vid läsning av hennes djupt insiktsfulla betraktelse över människans villkor:
Människans olycka kommer sig av att hon från början var ett barn, sade Descartes. De olyckliga val som de flesta människor gör kan förklaras endast genom att de har sin grund i barndomen. Karakteristiskt för barnets situation är att det är utkastat i ett universum som det inte bidragit till att skapa. Det har formats utan barnet och framträder för detta som ett absolut, som det inte kan annat än underkasta sig. I barnets ögon är mänskliga uppfinningar såsom ord, seder och värden givna fakta, lika oundvikliga som träd och himmel. Detta innebär att barnets värld är allvarets värld, då det utmärkande för den allvarliga inställningen är att uppfatta världen som färdiggjorda ting. Men detta betyder inte att barnet självt är allvarligt, tvärtom; barnet tillåts leka, att fritt förfoga över sin existens. Inneslutet av sin barnsliga horisont erfar barnet att det kan föresätta sig mål, lidelsefullt eftersträva dem, känna glädje i att uppnå dem. Men att det gör denna erfarenhet i all stillhet beror på att området som är öppet för dess subjektivitet tycks obetydligt och puerilt i dess egna ögon. Inom detta område känner det sig lyckligt ansvarslös. Den verkliga världen är de vuxnas där det endast tillåts respektera och lyda. Eftersom det är ett naivt offer för hägringen av sitt vara-för-andra, tror barnet att föräldrarna och lärarna är: Barnet ser dem som de gudar de förgäves försöker vara och vars skepnader de roar sig med att anta inför dess oskuldfulla ögon. Belöningar, straff, priser, uppmuntran och klander fyller barnet med övertygelsen om att det finns ett gott, ett ont och mål som i sig är eftersträvansvärda, precis som det finns en sol och en måne. I detta universum av avgränsade och fullkomliga ting tror sig barnet själv vara på detta fulla avgränsade sätt, en bra grabb eller ett rötägg, och gillar att vara det. Om något inom barnet i hemlighet förnekar denna övertygelse, döljer det denna brist. Det tröstar sig med att skylla bristen på sammanhang på sin späda ålder och satsar på framtiden i stället: längre fram skall också det bli en stor imponerande staty. I väntan på det leker barnet att det är: att det är ett helgon, en hjälte eller en busunge. De känner sig som de förebilder böckerna tecknar åt det i grälla entydiga bilder: upptäcksresande, rövare eller barmhärtighetssyster. Allvarsspelet kan bli så viktigt i barnets liv att det självt blir allvarligt på allvar - det finns barn som är karikatyrer av vuxna. Till och med när glädjen över att finnas till är som störst, när barnet ger sig hän åt denna glädje, känner det sig skyddat mot existensens risker av det tak som generationer av människor rest över dess huvud. Därför är barnets villkor (även om det kan vara olyckligt i andra avseenden) metafysiskt priviligierat: Barnet slipper vanligtvis undan frihetsångesten. Det kan, om det vill, vara envist eller slött - dess nycker och fel angår bara det själv, de tynger inte ner jorden och kan inte skapa oreda i en lugn värld som fanns före och utan barnet, en värld där det är i säkerhet genom själva sin obetydlighet. Det kan ostraffat göra vad det vill eftersom det vet att det inte kan åstadkomma något, allt är redan givet. Barnets handlingar berör inget, inte ens barnet självt.
Det finns varelser som lever hela sina liv i en infantil värld. Eftersom de hållits i ett tillstånd av underkastelse och okunnighet, så äger de inte några medel att att krossa detta tak som är uppspänt över deras huvuden. Precis som barnet kan de utöva sin frihet, men endast inom det universum som byggts upp före och utan dem....
Det är i själva verket mycket sällsynt att barnavärlden består efter ungdomsåren. Från barndomen och framåt uppenbarar sig sprickor i denna värld: i förvåning, revolt eller bristande respekt kan barnet komma att fråga sig: "Varför måste man göra så? Vad är det bra för? Och om jag handlar på ett annat sätt, vad händer då?" Barnet upptäcker sin egen subjektivitet och det upptäcker andras. I tonåren börjar hela hennes universum vackla eftersom hon uppfattar de motsättningar som ställer vuxna mot vuxna, liksom deras tvekan och svagheter. Människorna upphör att vara gudar i hennes ögon, samtidigt som hon upptäcker den mänskliga karaktären hos den verklighet som omger henne: Språket, sederna, moralen och värdena stammar ur osäkra varelser. Den tid har kommit då även hon kallas till att delta i deras utformande. Hennes handlingar tynger jorden på samma sätt som andra människors - hon kommer att vara tvungen att välja och besluta. Det är förståeligt att en ung människa har svårt att genomleva denna del av sin historia, vilket utan tvivel också är den djupaste orsaken till ungdomsårens kris: individen måste slutligen ta sig an sin subjektivitet. Ur en viss synvinkel är allvarsvärldens sönderfall också en befrielse. Då barnet var oansvarigt upplevde det sig också som skyddslöst inför de dunkla krafter som bestämde händelsernas gång. Oavsett hur glad hon är över befrielsen så är det inte utan en stor förvirring som tonåringen finner sig utkastad i en värld som inte längre är färdiggjord utan som måste göras, ett byte för en frihet som inget längre fjättrar, övergiven, oberättigad. Vad skall hon ta sig till inför denna nya situation? Det är i detta ögonblick hon beslutar sig; om den del av en individs historia man kan kalla naturlig - alltså hennes sensualitet, känslomässiga relationer etc - först och främst beror på barndomen, då framstår ungdomen som det moraliska valets tid: här framträder friheten och den unga människan måste bestämma sin attityd inför den. Detta beslut kan självfallet åter ifrågasättas, men faktum är att det är svårt att ändra sig eftersom världen, som formats av ett val som bekräftar sig genom den, återspeglar valet för oss. På så sätt skapas en cirkel som man får svårare och svårare att ta sig ur. Den olycka som är människans på grund av att hon varit ett barn är alltså att hennes frihet först var dold för henne och att hon livet igenom kommer att känna längtan efter den tid då hon var okunnig om frihetens krav.
(s. 43-46)
Översättning av Mats Rosengren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar