Dagens ord


Ansvar väger tyngre än frihet - Responsibility trumps liberty

21 feb. 2022

Bad Beliefs

De senaste dagarna har jag läst Neil Levys "Bad Beliefs" med stor behållning. En pedagogisk och mycket tänkvärd syntes av de senaste femtio årens diskussion inom kognitions- och socialpsykologi, kulturell evolution och epistemologi. Nedan följer några citat och tankar.

Jag: Förbjud reklam.

Mercier: Nej. Folk är smarta nog att inte låta sig påverkas (om de inte vill).

Levy: Jo, förbjud reklam. Folk är smarta just och endast i den bemärkelsen att de låter sig påverkas av den.

Levy säger inget om reklam specifikt. Vad han säger är att Mercier m.fl. har fel när de påstår att individer är individuellt rationella. För att individuell rationalitet ska få någon positiv verkan så måste den ingå i ett kollektiv som verkar i en miljö designad så att de tumregler som används blir ekologiskt sunda. I den mån vi kan göra något mer än att endast följa våra tumregler (och berömma oss om att vara smarta) så är det just att förutse och förebygga mismatch mellan dessa och det epistemiska klimatet.

Däremot är nudging fortfarande paternalistisk i en negativ bemärkelse om den inskränker sig till att flytta godiset längst bak i butiken.


The dual commitment of the right to dynamism and to stability ensures that being a Republican has no determinate policy implications. From a contradiction, anything follows.

p. 33

 

Mercier is right to emphasize that beliefs take hold only under certain conditions. The inhabitants of Orleans, or of Kishinev where an infamous pogrom resulted in the death of 49 Jews in 1903, accepted outlandish stories because they were already disposed to feel ill-will toward Jews. They embraced a handy justification for their ill-will and (in the latter case) of the atrocities they went on to commit. But the justifications don’t seem to have been inert: without them, the acts may not have taken place, or may have been less widespread or less serious. For some people they functioned as an excuse, but for those on the fringes they may have functioned as a reason. In fact, it seems impossible to explain the events at Orleans or Kishinev except by citing the kinds of rumors and misinformation Mercier claims to be inconsequential. We can’t explain these events by citing envy or worries about competition alone, because that explanation leaves certain important facts mysterious. Why the Jews and not other successful shopkeepers, or government officials? Handy scapegoats are handy because they are stigmatized, and stigmatization involves belief. The rumors may have taken hold only because people were already disposed to hate and despise Jews, but they were disposed to hate and despise Jews in very important part due to centuries of previous rumors and propaganda.

At the same time, Mercier is persuasive that it is much harder to shift people’s firm beliefs than is usually thought. Propaganda, advertising, and rumor have very limited power to move people to reject a belief that is entrenched to any significant degree (on the other hand, as we will see, it is often trivially easy to shift people from one belief to an opposed belief when the first is not entrenched, even when people take themselves to be fervently committed to it). He is also persuasive that we are very much less likely to accept rumors and conspiracy theories when they are seen by us as having “serious practical consequences”  for our lives (as opposed to the lives of others for whom we have little sympathy). But the limited power of propagandists is sometimes enough to bring about serious consequences.

Propagandists can play to our prejudices and make our beliefs more extreme and us more likely to act on them. They can also sometimes take advantage of decreased vigilance with regard to beliefs we see as inconsequential for ourselves by dissimulating the consequences, and they can have spectacular success when the consequences are distant and abstract. Were the consequences of our beliefs about climate change more easily perceptible and more personal, we might be less apt to accept conspiracy theories about it. Because the consequences are far removed from individual behavior, however, we aren’t vigilant. Our relative credulity on this topic helps to explain why we face a climate crisis with little political will to address it.

p. 34-35


We are, as I’ve already noted, epistemic individualists, and we tend to be confident of our intellectual powers. Readers of a book like this one are particularly likely to have a high (and probably well-founded) opinion of their capacities. Surely I exaggerate the degree to which epistemic pollution is an obstacle to belief? Surely you (dear reader) can, with sufficient effort and application, sort through the lies and the fog, and come to an accurate assessment of the evidence? You are (very probably) in a much better epistemic position than most people. It’s not just that you are well-educated and (again, very probably) more intelligent than average. It’s not just that you probably have research skills that most people lack. You are also (very probably) epistemically luckier than most. As a consequence of your socialization (from family through to prestigious academic institution), you have acquired dispositions to trust reliable sources. You know enough to distinguish legitimate institutions from diploma mills; you have some idea of the degree of legitimacy conferred by a publication in Nature or Science. You are alert to signs of predatory publishers and on the lookout for industry funding. You are therefore protected, to some degree, from epistemic pollution.

For all these reasons, you’re indeed more likely than most to get things right when you (attempt to) judge for yourself. But that’s not because you’re a counterexample to my claims: it’s because you fit my model so well. It’s because you defer well that you do well. When you attempt to judge for yourself, you actually engage in social cognition; and that’s why you tend to get things right. You can reliably adjudicate between David Irving and his many critics, between climate scientists and denialists, between anti-vaxxers and genuine experts. But while it may seem to you that you do so well (epistemic individualist that you are) through the power of your unaided reason, a very important part of the explanation for your success is that you defer so fluently and appropriately. You owe your success to the way in which you are embedded in epistemic networks. Even so, I bet even you sometimes go wrong. Your capacities, and your disposition to defer, only get you so far. You live in an environment that is unreliable, in which frauds and fakes mimic the cues to reliability you rely on. Sometimes—I bet—you fall for their tricks. I certainly have.

p. 122-123


If we’re to bring people to believe better, it won’t be by asking them to behave more responsibly or by inculcating the epistemic virtues in them; not primarily and—I bet—not very importantly either. Epistemic humility, open-mindedness, care in evidence-gathering—these all good things (in their place). But they’re no solution to the problem of believing better, largely because it’s extremely difficult, and perhaps impossible, reliably to judge when they’re called for and when they’re not. They’re dispositions that can as easily lead away from the truth as toward it (Levy & Alfano 2019). More pointedly, it’s simply false that the epistemic virtues and their responsible application enable the person reliably to track truths. To the extent she succeeds, it is her embedding in appropriate epistemic and social networks that enables her success.

p. 125


Once we see that (most) nudges work by offering implicit testimony to agents, we’re in a good position to see that many of their opponents have got things completely backwards. They demand, in effect, that we leave things as they are so that people are offered misleading testimony, rather than change the context of choice so that people are offered testimony that genuinely tracks option quality. Though they don’t recognize it, they’re advocating the deception of others, rather than taking steps to ensure that they’re told the truth. That’s not respectful of agency: quite the opposite. Nudging well is offering honest testimony, and refusing to nudge is refusing to ensure that bad testimony is no longer offered.

p. 145


we needn’t see the legacy of the Enlightenment as exhausted by this heavy emphasis on individual rationality, in what Kant regards as its mature form (“without the guidance of others”). Rationality, in its fullest sense, is, roughly, the deployment of cognition in the effective service of truth by appropriate response to the evidential content of information. Many psychologists and philosophers see us as rationally irrational: we deploy our cognition in the effective service of truth but we do so through the use of heuristics and other fast and frugal processes that do not respond appropriately to the content of our information. We respond irrationally—in ways that are not warranted by our evidence—but we’re rational to do so. On my account, we are rationally rational. We respond to the higher-order evidence encoded in our envi- ronment and in the assertions of others, by deferring to them or even self-attributing beliefs. We do so in the service of truth. We’re rational animals after all, even if our rationality is somewhat different to how we imagined it. We need to have the courage to use one another’s understanding as well as our own.

p. 153


The concluding chapter 6 deals with nudging. (You can safely skip directly to it, but you may also want to read the whole thing).

Two things (at least) about nudging have always troubled me: 1) the fact that it is done without (and often in what is perceived to be in direct opposition to) the nudgees wishes -- both regarding the nudging itself and its intended result; and 2) that it aims to preserve a false image of what individual rationality entails (many on the right seem to insist on the natural and universal raw power of individual rationality and its conduciveness to long-term beneficial collective outcomes, while at the same time insisting on the need for concealed manipulation).

To this I would add that 3) to the extent we are (individually and/or collectively) rational and/or humble we should design or nudges consciously, openly and collectively, thus exercising a kind of Odyssean self-control of which I think we are in fact capable - even though we often shirk it.

And 4) that traditional nudging never really seems to take as its starting point individual or collective well-being, truth, and long-term sustainability, but rather aims to put a benevolent gloss on essentially short-term economic imperatives.

Anyway, Levy argues that nudging, properly done, needn’t suffer from any of these criticisms. His main point is that, to the extent we are individually rational at all, we are so because we are social, heuristic-using animals that have the capacity to take part in a potentially constructive cultural evolution. Mismatch and “pollutants” are always a problem and a risk, and nothing is ever guaranteed, but by managing the epistemic environment we can harness the power of or quirks and mitigate the risks. (Cue Jürgen Habermas and Danish epistemologist Klemens Kappell.)

Actually, they’re not even ”quirks” (not just, at best, ecologically valid, as Mercier and Gigerenzer argue) but rational considerations in the truest sense. The conformity “bias” and the prestige “bias” are wholly rational, even if they are sometimes contained to System 1.

This leads Levy to (ever so subtly) advocate coercive measures. We know we need the proper scaffolding. Let’s not fool ourselves into thinking (or pretending) that we don’t, and let us together design the ropes that we would want (beforehand) to tie us to the mast.

More specifically, we should make sure that indicators of popularity and prestige actually track utility, competence and truth.

This is pretty much what I felt before, but could not articulate.

But Levy has taught me on thing: I, too, have been to optimistic about the potential for individual rationality. Definitely not in the way Mercier, Sperber, Gigerenzer, Scott Alexander (?) and others are -- i.e. saying that if we each just “do our thing” most things will work out according to some cosmic plan for the best (possible outcome). Rather in the sense that I am, or have been, a staunch believer in the power of (individual) epistemic virtues. I now tend to accept that these are impotent in comparison to the more mundane (but possibly both ecologically and rationally sound) heuristics that we all share as (unwitting) collaborators in cumulative culture-building.

10 feb. 2022

Om Melancholia

Tittar på Melancholia nu. (VBW ska nu prata om den i nya avsnittet.) Den besannar mina värsta farhågor (det är inte utan anledning jag har undvikit den hittills) och är bland det mest outhärdliga jag genomlidit i filmväg.

Jag har generellt sett mycket svårt att begripa storheten i många av de filmer (och andra former av konstyttringar) som tenderar att perkolera till toppen av professionella tyckares topplistor, och jag funderar ofta på om det är dem eller mig det är fel på.

Jag skulle kunna skriva en uppsats om allt som retar mig med den här filmen. (En annan uppsats, alltså.)

Jag stör mig också ofta på VBWs frekventa diskussioner om olika konstyttringar och mediala fenomen, och även här funderar jag ständigt på om de bara poserar, eller om de på allvar tycker att det är rimligt att tillmäta så stort allvar till fenomen som jag i de flesta fall finner (i bästa fall) ointressanta.

Jag stör mig också (i förväg) på flertalet - mestadels förutsägbara - argument för dessa fenomens föregivna storhet. I mina öron låter de ofta tillkämpade, ytliga och falska.

När det gäller just depression, ångest etc. och klarsyn, så är det lite av min ”specialitet”. För mig är det ganska uppenbart att dessa korrelerar och har ett närmast definitionsmässigt släktskap. Kalla mig Schopenhauer.

Kanske kan Melancholia sägas delvis handla om detta, eller åtminstone om depression som sådan. Men inte på ett sätt som tillför något (för mig), snarare tvärtom.

Jag skriver det här samtidigt som jag tittar på filmen, som ett sätt att stå ut. Inte för att jag blir berörd på ett positivt sätt utan för att jag blir oerhört frustrerad och tycker filmen är pinsam. (Enbart det faktum att Tristan och Isolde mjölkas besinningslöst diskvalificerar hela projektet i mina öron. Så himla banalt.)

Jag har en ganska omfattande teori om varför den här filmen och många andra ser ut som de gör, och mottas som de gör. Levereras vid ev. förfrågan.

Jag misstänker starkt att VBW kommer att räkna upp det ena skälet efter det andra till varför filmen är bra, och varför jag borde tycka det; och jag misstänker att jag kommer att underkänna de allra flesta, och att mina negativa åsikter om VBW kommer att förstärkas, i enlighet med delar av min teori. (Jag tycker fortfarande att VBW är jättebra på många sätt, men det finns några saker jag retar mig på.)

Som du förstår har jag inte riktat 100 % uppmärksamhet på filmen (jag har ju skrivit) och kanske har jag missat något väsentligt. Men de första 45 minuterna borde ju rimligtvis ha motiverat mig att fokusera. (Det var efter dem jag började skriva.). Kanske var det meningen att inledningen skulle gallra bort oss mindre förfinade själar, så att den sanna kultureliten kan stoltsera med att det krävs disciplin och känsla för att ”tränga in” i konstverket?

Efter att nu åter ha tittat koncentrerat på den sista halvtimmen så tänker jag: Kanske kan man se filmen som en generaliserad ”Don’t Look Up”. Kanske kan man djupt erfara att filmen speglar ens egna känslor av vanmakt, sorg och frustration (tragiskt uppblandade med hopp, empati och välvilja). Kanske ger filmen utlopp för ett tyst vrål. Kanske är du Claire, och jag Justine (fast inte alls lika tuff). Det kan jag känna sympati med. Och mina lätt autistiska och asociala utgjutelser om hantverkets pretentioner och klumpighet väger då ganska lätt.

Tjolöholm är lite kul. De miljöerna känner man väl.

Nu har jag läst lite på nätet, och sett ungefär det jag förväntade mig. Förutsägbart nog säger Trier själv att det grandiosa är ”medvetet vulgärt”. Självklart! Men även han själv verkar i efterhand ha tyckt att det blev lite väl mycket kitsch. Och varför kitsch över huvud taget? Ett väldigt märkligt ”konstnärliga” beslut.

Och självklart är filmen, tillsammans med två andra, en konstnärs sätt att bearbeta sin egen (temporära) depression. För en rutinerad och luttrad typ som jag, framstår det bara som egocentriskt.

Och så en massa mer eller mindre obskyra symboler, referenser och metaforer som inte tillför någonting utan endast tjänar som ett slags fernissa eller billig patinering. Ironiskt nog är den ”balanserande” dogma-realismen bara ytterligare ett irritationsmoment.

Det här är inte bara estetiska invändningar: Om man verkligen vill uppmärksamma depression (eller livets eventuella hopplöshet, eller konkreta hot) så är det rent ut sagt oförskämt att låta det bli konst(igt) för konst(ighet)ens skull, eller för att plocka enkla poäng (av folk som investerat pengar och prestige i att vidmakthålla illusionen av viktighet) i Cannes.

Och självklart är karln kontroversiell både i och utanför sina verk - det gynnar varumärket, vare sig det är spelat eller inte.

För att inte tala om alla proffsrecensenters citerade plattityder. Suck.

Faktum är - och här avslöjar jag väl min bristande sofistikation - att även de obligatoriska hyllningarna av skådespelarprestationerna klingar falskt i mina öron.


Uppdatering 14 februari

Jag hatar VBWs samtal om Melancholia. Det kommer att bli svårt för mig att ta dem på lika stort allvar i framtiden.

De utgår från att varje scen, replik, skådespelarinsats, regibeslut, kameravinkel etc. är ett resultat av väl övervägda och goda konstnärliga beslut. För mig är det uppenbart att de flesta inte är det. Tvärtom.

De resonerar baklänges: Eftersom det här är en film av en känd regissör, med kända skådespelare m.m. så måste den vara bra. Alltså är uppgiften att förstå och förklara varför den är bra. Men den är inte bra. Den är riktigt dålig, även rent hantverksmässigt.

Varje scen, karaktär och replik ger (för mig) upphov till en mängd frågor och invändningar. Varför gör eller säger karaktären så här? Vilka gissningar förväntas jag göra och vilka slutsatser förväntas jag dra om vad som hänt tidigare och hur det eventuellt har lett fram till den aktuella situationen. Jag kan inte hitta tillfredsställande svar på dem, och ingen röd tråd.

Karaktärerna är obegripliga och orealistiska och inga försök ges att motivera dem. En mängd till synes irrelevanta detaljer och trådar kastas ut till synes slumpmässigt.

Men för någon som har bestämt sig för att bakom en så här omtalad film måste det finnas goda skäl till varför den är exakt som den är, så finns det naturligtvis oändliga möjligheter att konfabulera. 

För mig är skådespelarinsatserna dåliga, troligen delvis för att skådespelarna kämpar med ett obegripligt manus och dålig regi. Karaktärerna är platta karikatyrer som gör och säger helt orimliga saker och de har ingen tydlig roll i händelseutvecklingen. Hur har de överhuvud taget hamnat där de är, tillsammans, och hur ser deras historier ut?

De viktigaste frågorna, som varför Justine är deprimerad, och hur hon känner och tänker, och om detta skulle förändras av olika faktorer, lämnas obesvarade.

Är planetkollisionen en metafor? För vad? För vem? (Här finns gott om utrymme för tvärsäkra förstigsigpåare, men faktum kvarstår: det finns ingen tydlighet eller konsekvens i detta.)

Är Justine klarsynt eller är hon bara deprimerad? Är de andra, och därmed vi tittare, förnekare och förträngare?

O.s.v.

Och återigen: Kirsten Dunst är varken snygg (vilket VBW verkar tro ingår som en del i castingen och i hur vi förväntas tolka hennes och andras beteenden) eller en bra skådis. De andra skådisarna, möjligtvis med undantag för Keifer Sutherland, sysslar mest med påtvingad slapstick.

Här är VBW som mest pretentiösa, spelat sensibla och okritiska. Tänk om de hade haft samma ingång till det här spektaklet (och hela filmindustrin, och konst i allmänhet) som de har till hjärnavbildningsstudier.

4 feb. 2022

Om politisk närsynthet

Utdrag från Roman Krznaric: The Good Ancestor (2020), s. 164-168


"'The origin of civil government,' wrote David Hume in 1739, is that 'men are not able to radically cure, either in themselves or others, that narrowness of soul, which makes them prefer the present to the remote'. [1] The Scottish philosopher was convinced that the institutions of government, such as elected representatives and parliamentary debates, were needed to temper our impulsive and selfish desires and foster society's long-term interests and welfare.

"If only.

"Today, Hume's view appears to be wishful thinking, since it is so startlingly clear that politicians and the political system itself have become a cause of rampant short-termism rather than a cure or it. While representative democracies in the Western world have evolved long-lasting institutions such as civil services, police forces and judiciaries, they equally exhibit what can be called 'political presentism': a bias towards prioritising short-term political interests and decisions, and in favour of current over future generations. [2] When the Czech prime minister Andrej Babis was asked in June 2019 why he had blocked an agreement to commit EU member states to reducing their carbon emissions to net zero by 2050, he replied, 'Why should we decide 31 years ahead of time what will happen in 2050?' [3] The ruling political class typically refuse to see the future as their responsibility.

"The affliction of political presentism has roots in five factors that pervade the nature of democracy itself. First is the temporal trap of electoral cycles, an inherent design limitation of democratic government that produces short political time horizons. [4] Time itself has been cycled into the ballot box, with politicians and their parties focusing with blinkered attention on whatever it will take to entice voters at the next election. Back in the 1970's, the economist William Nordhaus identified this problem as the 'political business cycle', noticing that governments would repeatedly expand their spending in the run up to elections and then introduce austerity measures once they had gained office to rein in their now overheating economies. His concern was that this could generate 'purely myopic policy, where future generations are ignored'. [5] The result is that long-term issues from which politicians can make little immediate political capital, such as dealing with ecological breakdown or pension reform, are often kept on the back-burner.

"A second factor is the power of special interest groups, and especially corporations, to secure near-term political favours for themselves, while passing the longer-term costs onto the rest of society. [6] This is hardly a new problem: in 1913 an exasperated Woodrow Wilson declared that 'the government of the United States is the foster child of special interests ... the big bankers, the big manufacturers, the big masters of commerce. [7] More recently, Al Gore announced that 'American democracy has been hacked - and the hack is campaign finance.' [8] When fossil fuel companies successfully lobby governments for the right to drill and frack on public land or to manage to block carbon-cutting legislation, they are holding the future to ransom in the name of shareholder returns. Similarly, in the wake of the 2008 financial crisis, US and UK banks that were responsible for the crash used their political influence to secure massive taxpayer-funded bailouts that amounted to a short-term fix rather than a long-term reform. According to Jared Diamond, one of the key causes of the collapse of civilisations is when 'the interests of the decision-making elite in power clash with the interests of the rest of society. Especially if the elite can insulate themselves from the consequences of their actions'. [9] We should be wise to take note.

"The deepest cause of political presentism is that representative democracy systematically ignores the interests of future people. The citizens of tomorrow are granted no rights, nor - in the vast majority of countries - are there public bodies to represent their interests or potential views on decisions taken today that will undoubtedly affect their lives. [10] This is a blind spot so enormous that we barely notice it: in the decade I spent researching democratic governance as a political scientist, it simply never occurred to me that future generations are disenfranchised in the same way that slaves and women were in the past. But that is the reality, and that is why hundreds of thousands of school students around the world have been striking to get rich countries to reduce their carbon emissions: they have had enough of democratic systems that render them voiceless and powerless. It is also why so many young people in the UK - especially those below the voting age - felt betrayed by the result of the Brexit referendum: since over-65s were more than twice as likely as under-25s to vote to leave the European Union, older voters had a major impact on a decision with long-term consequences that they would scarcely have to live with themselves. [11]

"Digital drivers, such as social media and 24/7 news cycles, have magnified the problem of political presentism. While the growth television as a medium of mass communication from the 1950s helped launch a new age of sound bites and political spin, we now find ourselves living in 'Twitterocracies,' where our political representatives spend much of their time giving instant opinions on social media and cable news-channels, and engaging in constant reputational warfare to ensure they are trending. [12] A single tweet from Donald Trump can quickly cascade into a full-blown political drama that occupies politicians and the media for days. The result is to foreshorten political time by distracting public attention from longer-term and less sweet-worthy 'slow news', whether an intensifying drought in sub-Saharan Africa or a new intergovernmental report on the growing resistance of common diseases to antibiotics. [13]

"A final political challenge lies not with democratic government directly but with the larger body in which it exists: the nation state. When nation states first emerged in the eighteenth and nineteenth centuries and replaced the old order of empires and principalities, they were not an especially dangerous source of short-termism. Italy and France, for instance, had long-term visions to create a strong sense of national identity, along with public institutions including civil services and education systems. [14] But times have changed. Many of today's most acute long-term concerns, such as the climate crisis, are global in nature and require global solutions. There may be no greater problem of collective action than trying to get scores of countries, which often have vastly different cultures, histories, economies and priorities, to overcome their differences and find common ground. On rare occasions cooperation takes place, as with the Montreal Protocol to protect the ozone layer in 1987, but more typically, individual nation states focus on their particular interests rather than on shared long-term risks. A country like the US or Australia might refuse to ratify a global agreement on carbon reductions because it threatens its mining industry or a slowdown of its economy. Another (think India, Pakistan or Israel) might opt out of a nuclear non-proliferation treaty if it wants to develop its own nuclear weapons. Even relatively homogeneous regions, such as the European Union, have trouble reaching agreements on issues like the number of refugees each member state should take or how many fish they are allowed to catch.

"Just like my 11-year-old twins, nation states are constantly bickering, always wanting the largest slice of the cake, and doing their best to avoid their share of the housework. Unlike my twins, nation states show no sign of growing out of it."

---

[1] David Hume, A Treatise of Human Nature (John Noon, 1739), Book 3, Section 7.

[2] Dennis Thompson, 'Representing Future Generations: Political Presentism and Democratic Trusteeship', Critical Review of International and Political Philosophy, Vol. 13, No. 1 (2010): p. 17; Boston, p. xxvii.

[3] https://www.independent.co.uk/news/world/europe/climate-change-2050-eu-eastern-europe-carbon-neutral-summit-countries-a8968141.html

[4] Michael K. MacKenzie, 'Institutional Design and Sources of Short-Termism', in Iñigo González-Ricoy and Axel Grosseries (eds.), Institutions for Future Generations (Oxford University Press, 2016), p. 27.

[5] William Nordhaus, 'The Political Business Cycle', Review of Economic Studies, Vol. 42, No. 2 (1975): p. 177, p. 179, p. 184.

[6] MacKenzie, pp. 28-9

[7] Quoted in Mark Green (ed.), The Big Business Reader on Corporate America (Pilgrim Press, 1983), p. 179.

[8] https://222.oxfordmartin.ox.ac.uk/videos/view/317.

[9] Diamond, Collapse, p. 430

[10] MacKenzie, pp. 29-30; Barbara Adam, Time (Polity Press, 2004), pp. 136-43; Sabine Pahl, Stephen Sheppard, Christine Boomsma and Christopher Groves, 'Perceptions of Time in Relation to Climate Change', WIRESs Climate Change, Vol. 5 (May/June 2014): p. 378; Ivor Crewe and Anthony King, The Blunders of our Government (Oneworld, 2014), p. 365; Simon Caney, 'Political Institutions and the Future', in Iñigo González-Ricoy and Axel Grosseries (eds.), Institutions for Future Generations (Oxford University Press, 2016), pp. 137-8.

[11] http://yougov.co.uk/topics/politics/articles-reports/2016/06/27/how-britain-voted.

[12] Oxford Martin Commission, 'Now for the Long-Term: The Report of the Oxford Martin Commission for Future Generations', Oxford Martin School, Oxford University (2013), pp. 45-6.

[13] https://www.who.int/antimicrobial-resistance/interagency-coordination-group/IACG_final_report_EN.pdf.

[14] Eric Hobsbawm, The Age of Capital, 1848-1875 (Weidenfeld & Nicolson, 1995), p. 82-97.

Om digitalisering, desinformation, konspirationstänkande m.m.

Utdrag från Åsa Wikforss: Den digitala demokratin – drömmar och mardrömmar. Ur Demokratin och digitaliseringen, s. 34-53.

”Det finns olika former av mer omfattande och demokratiskadlig desinformation. Till de mer omdiskuterade hör konspirationsteorier. Kännetecknande för dessa är att de utger sig för att förklara ett händelseförlopp, till exempel en viss utveckling i samhället, med hänvisning till att en grupp (onda) människor i hemlighet har gått samman och agerat för att uppnå något som gynnar den egna gruppen. Ambitionen att förklara ett skeende har konspirationsteorin gemensamt med vetenskapliga teorier, men det som är speciellt med konspirationsteoretiska förklaringsmodeller är att man uteslutande hänvisar till mänskliga avsikter. Man förklarar inte uppkomsten av covid-19 genom att hänvisa till slumpmässiga genetiska mutationer, utan genom att hänvisa till avsiktliga handlingar utförda i hemlighet, till exempel på laboratoriet i Wuhan. En annan, helt avgörande, skillnad är hur man förhåller sig till evidens. Vetenskapliga teorier testas genom systematisk insamling och utvärdering av evidens, av experter utbildade i ämnet och med hjälp av vetenskapliga metoder, medan det ligger i konspirationsteorins natur att dessa vanliga tillvägagångssätt avvisas. Det som ifrågasätts är just etablerade sätt att samla in evidens och de vanliga kunskaps- institutionerna (medierna och forskningen). Det ligger också i en konspirationsteoris natur att den inte låter sig falsifieras. Eventuell motevidens avvisas genast som ytterligare bevis för hur omfattande konspirationen är.

”Dessa särdrag hos konspirationsteorier gör att de får konsekvenser för det demokratiska samhället. För det första medför sådana teorier stora kunskapsmässiga skador. Eftersom en konspirationsteori inte bara innebär ett ifrågasättande av enskilda fakta, utan också antagandet att vi är systematiskt förda bakom ljuset av agenter som är i maskopi med våra kunskapsinstitutioner, kommer hela samhällsbilden i gungning. Vanliga sätt att avgöra ett faktapåståendes sanning avvisas, vilket innebär att det är mycket svårt att komma förbi oenigheten. Det demokratiska samtalet förutsätter enighet när det gäller grundläggande fakta, en enighet mot bakgrund av vilken den politiska oenigheten kan hanteras och olika politiska förslag kan utvärderas. När faktaoenigheten blir alltför stor och alltför ohanterlig riskerar därför också den politiska oenigheten att bli alltför stor och alltför ohanterlig. Den politiska kompromissen blir svårare och den känslomässiga polariseringen förstärks. Utan tvekan är utvecklingen i USA särskilt drastisk, men det är värt att minnas att också i Sverige görs systematiska försök att så tvivel vad gäller valsystemets pålitlighet.

”För det andra medför sådana teorier stora skador när det gäller tilliten till det demokratiska samhällets institutioner och därmed till demokratin som sådan. Detta förstärks av antagandet om en svartvit motsättning mellan de onda, moraliskt korrupta konspiratörerna, och det hederliga, bedragna folket. Hur pass stora skadorna är beror lite på teorin, men det ligger i konspirationsteoriernas natur att misstron sprider sig som ringar på vattnet. Det som kanske börjar med en teori om hur läkemedelsföretagen mörkar sanningen om vaccin, sprids snart till att omfatta andra aktörer – forskarsamhället, medierna, myndigheterna, politikerna, domstolarna. Allra skadligast är konspirationsteorier riktade mot demokratins grundbult, valsystemet, vilket den dramatiska utvecklingen i USA under Trumps presidentskap illustrerar. Om människor tappar tron på detta tappar de också tron på den egna poli- tiska makten och tanken på att samhället går att förändra på demokratisk väg, via röstsedeln. Då kvarstår bara ett sätt att förändra samhället – våldet. I maj 2021 visar opinionsundersökningar att 28 procent av de republikanska väljarna anser att saker och ting har spårat ur så pass mycket i samhället att sanna patrioter har rätt att ta till våld. Utan tvekan är utvecklingen i USA särskilt drastisk, men det är värt att minnas att också i Sverige görs systematiska försök att så tvivel vad gäller valsystemets pålitlighet.”


Risk: Sannolikhet och programmering

En spännande sannolikhetsfråga, lite programmering, och lite om relativ frekvens och de stora talens lag

I spelet Risk ingår ett moment där en spelare får två tärningar och en annan spelare får tre tärningar. Båda spelarna slår sina tärningar och räknar det totala antalet prickar. Om spelaren med två tärningar får minst lika många prickar som spelaren med tre tärningar så vinner spelaren med två tärningar. (Alltså, om båda spelarna får samma antal prickar så vinner spelaren med endast två tärningar). Annars vinner spelaren med tre tärningar.

Hur ofta vinner spelaren med två tärningar? Hur stor fördel är det att ha tre tärningar? Hur stor fördel är det att vinna om antalet prickar blir detsamma för båda spelarna?

Alltså, hur stor sannolikhet är det att spelaren med två tärningar vinner?

Svaret går att räkna ut för hand. Men det är ganska svårt.

Ett annat sätt att svara på frågan är att simulera många spel genom att skriva ett program som slumpar fram tärningskasten, gång på gång på gång... och sedan räknar hur många gånger spelarna vinner. Ju fler spelomgångar som simuleras, desto närmare kommer vi svaret.

Här kommer ett exempel. Du kan själv testa att köra programmet genom att kopiera koden och gå till:

https://colab.research.google.com



import random

vinst_spelare_1 = 0
vinst_spelare_2 = 0

for i in range(100):
    tarning_1 = random.randint(1,6)
    tarning_2 = random.randint(1,6)

    spelare_1 = tarning_1 + tarning_2

    tarning_3 = random.randint(1,6)
    tarning_4 = random.randint(1,6)
    tarning_5 = random.randint(1,6)

    spelare_2 = tarning_3 + tarning_4 + tarning_5

    if spelare_1 >= spelare_2:
        vinst_spelare_1 = vinst_spelare_1 + 1
    else:
        vinst_spelare_2 = vinst_spelare_2 + 1

print('Spelaren med två tärningar vann i', round((vinst_spelare_1/(vinst_spelare_1 + vinst_spelare_2))*100, 2), '% av omgångarna')


Vad händer om du ändar talet 100 (på den fjärde raden) till 1000?

Vad händer om du ändrar talet till 1000000?


Ett betydligt effektivare program som går igenom alla 6^5 = 7 776 möjliga utfall och ger det exakta svaret:



import random

vinst_spelare_1 = 0
vinst_spelare_2 = 0

for tarning_1 in range(1,7):
    for tarning_2 in range(1,7):
        for tarning_3 in range(1,7):
            for tarning_4 in range(1,7):
                for tarning_5 in range(1,7):
                    if (tarning_1 + tarning_2) >= (tarning_3 + tarning_4 + tarning_5):
                        vinst_spelare_1 = vinst_spelare_1 + 1
                    else:
                        vinst_spelare_2 = vinst_spelare_2 + 1

print('Spelaren med två tärningar vinner i exakt', round((vinst_spelare_1/(vinst_spelare_1 + vinst_spelare_2))*100, 2), '% av alla möjliga fall')



I en variant av spelet är är det endast den tärning som visar flest prickar som vinner.  Hur stor är då sannolikheten för att spelaren med två tärningar vinner?



import random

vinst_spelare_1 = 0
vinst_spelare_2 = 0

for tarning_1 in range(1,7):
    for tarning_2 in range(1,7):
        for tarning_3 in range(1,7):
            for tarning_4 in range(1,7):
                for tarning_5 in range(1,7):
                    if max(tarning_1, tarning_2) >= max(tarning_3, tarning_4, tarning_5):
                        vinst_spelare_1 = vinst_spelare_1 + 1
                    else:
                        vinst_spelare_2 = vinst_spelare_2 + 1

print('Spelaren med två tärningar vinner i exakt', round((vinst_spelare_1/(vinst_spelare_1 + vinst_spelare_2))*100, 2), '% av alla möjliga fall')