Kort sagt: Vår morals evolution gjorde oss visserligen samarbetsdugliga, men begränsade våra moraliska dispositioner till dem vi räknar till ”vår” grupp (5 000 000 år). Genom externa miljöförändringar stegrades behovet av samarbete så mycket att det endast gick att tillfredsställa i allt större grupper. Bestraffning gav oss å ena sidan den självbehärskning och sociala fördragsamhet som erfordras, men försåg oss å andra sidan med en psykologi som med yttersta vaksamhet kontrollerar att vår grupps normer efterlevs (500 000 år). Genernas och kulturens samevolution gjorde oss till varelser som är hänvisade till att lära av andra för att på bästa möjliga sätt tillgodogöra sig den ackumulerade stocken av kunskaper och färdigheter. Samtidigt måste man nu kunna avgöra vem man vill lära sig av - det vill säga vem man litar och tror på - och detta förskott i form av förtroende förmedlas via gemensamma värden (50 000 år). Vår art, med dess samarbetande, punitiva och läraktiga individer, lyckades bygga allt större samhällen, som hotade att kollapsa under trycket av invånarantalet. Strängt hierarkiska organisationsformer började ersätta vår ursprungliga egalitarianism, så att samhällena spaltades upp i socioekonomiska eliter och ett både politiskt och materiellt eftersatt folkflertal. Den sociala ojämlikheten tilltog, liksom vår aversion mot den (5 000 år). Det var bara en tidsfråga innan moralens historia frambringade en kulturell konstellation som ersatta släktskap,och hierarkier som samhälleliga strukturprinciper med autonomt etablerade samarbetsformer mellan individer. Denna nya nivå i den sociala evolutionen frigjorde aldrig tidigare skådade drivkrafter bakom ekonomisk tillväxt, vetenskapliga framsteg och politisk frigörelse, vilket ledde till det moderna samhälle som vi fortfarande lever i (500 år). Samtidigt ökade spänningarna mellan vår psykologiska aversion mot social ojämlikhet och de ekonomiska fördelar som möjliggörs av en samhällsstruktur som bygger på ndividuella fri- och rättigheter. Med ökande materiellt överflöd hördes alltmer högljudda krav på att löftet om jämlikhet äntligen skulle infrias: eftersatta gruppers sociopolitiska status blev en prioriterad moralisk fråga (50 år). Att detta inte gick att lösa med önskad skyndsamhet kännetecknar vår nuvarande situation, där huvudelementen i moralens historia har blivit en toxisk blandning: vår moraliskt uppladdade gruppsykologi gör oss känsliga för sociala uppspaltningar. Svårigheterna att övervinna de sista ojämlikheterna väcker misstankar mot alla dem som inte med nödvändig glöd kämpar för samma sak. Det förstärker samhällets uppdelning i ”vi” och ”dom”, vilket ökar vår mottaglighet för desinformation, eftersom vi i ökande grad gör beslutet vem vi ska tro på beroende på signaler om moralisk tillhörighet. Vår punitiva psykologi börjar nu allt känsligare pröva symboliska markörer för medlemskap i vår grupp och alltmer sanktionera bristande efterlevnad av gällande normer. Nutidens identitetskonflikter - både till höger och vänster - är en följd av denna dynamik (5 år). Men så måste det inte sluta, för våra politiska meningsskiljaktigheter är mestadels mycket ytliga, och under denna yta finns djupa, universella moraliska värden som är gemensamma för alla människor och skulle kunna lägga grunden för en ny förståelse.
Ur Hanno Sauer: Moral (Daidalos), s. 13-15. Översättning av Joachim Retzlaff.
