Godtyckets klassiker

När jag lyssnade till Carlo Gesualdos madrigaler i går kväll kunde jag inte låta bli att reagera på dissonanserna, trots att jag redan visste att de fanns där. Utdragna, självupptagna, navelskådande intermezzon för luta. Kromatik och upplösning av, bristande respekt för, förmåga att följa (?) genrens former. Som om inte renässansmadrigalen och riddardiktningen var introspektiv nog.

De betraktas som nyskapande, och är säkert det. Men de hade aldrig skapats, aldrig tagit dessa uttryck, och inte heller överlevt, dammats av och höjts till skyarna, om inte Don Carlo hade varit furste av Venosa - il Principe.

Ja, Gesualdo är säkert värd all respekt i egenskap av konstnär. Att bryta med, utmana konventioner - det är ju precis vad stor konst gör. Ändå kan jag inte skaka av mig bilden av en introvert lätting vars varje nyck och infall ges oreserverat bifall; av honom själv, av hans uppvaktare, av de omgivande strömningarna.

Receptionen påminner inte så lite om den känsla jag ofta får när jag som lärare tolkar en kursplan, fastställer ett curriculum, skriver en tentamen, bedömer en uppsats (eller när jag tidigare, som elev och student, befann mig i den mottagande änden).

Det handlar inte så mycket om pengar eller makt. Den smordes godtycke accepteras nära nog ovillkorligen. Upphöjs till kanon. Även med stora möjligheter till insyn och ifrågasättande, förvandlas åhörarna till villiga ja-sägare.

De flesta klassiker blir klassiker främst som en konsekvens av ihållande, bestående uppskattning. Uppskattning som står sig genom olika tider och strömningar, i olika läger. Det är i alla fall detta vi vill tro. Men klassikerna blir i stor utsträckning klassiker av konvention. Att säga att det i det eller det verket står att finna stora frågor, universella värden, ständigt återkommande teman - det är lika mycket att säga att vi väljer att läsa in dessa egenskaper i, projicera dem på just detta verk. Det kunde, många gånger, varit ett annat. Ett som av tillfälligheterna förpassats till obskyritetens dikeskant. Vi väljer utifrån tillgänglighet och tillvänjning.

Vi ser mönster - det är det vi gör - i vadhelst vi betraktar. Och de mönster vi letar efter är delvis en konsekvens av vår, i praktiken konstanta, konstitution men delvis också av efemära rörelser och tillstånd (och det är då vi säger att verket inbjuder till nya läsningar).

Men den jag tänkte på mest, när jag satt där och lyssnade, var Michel de Montaigne. En man som jag länge har högaktat utan förbehåll.

Samtidigt som Gesualdo satt och plinkade på sin luta, och inte långt därifrån, satt Montaigne i sitt torn (dock knappast av elfenben), i splendid isolation, och skrev sina - våra - första essäer. Montaigne som också han hade god tillgång till både pengar och (potentiell) makt. Till frihet. Till godtycke.

Montaigne förvaltade dock sin frihet på ett helt annat sätt. Ett sätt som mycket få är och har varit förmögna att göra. Är det någon som förtjänar epitetet klassiker så är det han.