Hållbar utveckling handlar inte bara om biofysiska system, utan även om ekonomiska, sociala, och politiska system. Utbildning för hållbar utveckling behöver därför inkludera lärande om alla dessa system, samt om de samverkande kvaliteter som fordras för att utvecklingen verkligen ska bli hållbar – bevarandeprincipen, fredlig samexistens, sammanflätning av ekonomi och livsomständigheter, demokrati… Utbildning för hållbar utveckling ska leda till att de lärande kan och vill verka för hållbar utveckling – såväl lokalt som globalt. Att ha kunskap är att kunna förklara (förstå, förutsäga, förändra) och att vara handlingsberedd.
Kunskapens helhet byggs upp, förutom av vetskap, redskap och konventioner, också av ställningstagande och jagbegrepp (självvärde, känslighet för andras reaktioner, mångsidighet i jag-uppfattning). I skolan ska byggandet av sådan kunskap uppmuntras genom ett undersökande arbetssätt, där eleverna tvingas ställa egna frågor; utmanas att skapa egna vägar för att belysa frågorna; förmås att själva pröva dessa vägar; och uppmanas ordna och visa fram vad de lärt.
Säger Mats Ekholm, tidigare generaldirektör för Skolverket, i sin presentation av utredningen Att lära för hållbar utveckling (SOU 2004:104).
Jag är väl naiv, trots min desillusion. När jag nu för andra gången ser den mångfaldigt belönade kanadensiska dokumentärfilmen The Corporation (baserad på boken The Corporation: The Pathological Pursuit of Profit and Power av Joel Bakan), och där återfinner en spegelbild av den världsbild jag själv byggt upp under många år, undrar jag om inte det bästa sättet att följa den uppmaning Ekholm (via lärarutbildningen) ger mig är att visa denna film för mina (gymnasie-)elever – om och om igen. Om att jag inte är helt fel ute vittnar de mycket omfattande studiehandledningar och material runt filmen som utarbetats bl.a. i Kanada och U.S.A. Samtidigt tvivlar jag på att ens en enda visning skulle bifallas av min (hierarki av) arbetsgivare – än mindre uppskattas av mina lärjungar.
Skolans demokratiska värdegrund trummas in med full kraft redan i skollagens (SFS 1997:1212) s.k. ”portalparagraf” (1 kap. 2 §). Enligt Skolverket (1999) fanns dock ”starka skäl för att bygga en tydlig brygga mellan skollagen och läroplanen, där värdena utgjorde brofästena” (sid. 10), och därför kom läroplanen att inledas med ett särskilt avsnitt om skolans värdegrund:
Det offentliga skolväsendet vilar på demokratins grund. Skollagen slår fast att verksamheten skall utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och att var och en som verkar inom skolan skall främja aktningen för varje människas egenvärde och respekten för vår gemensamma miljö. Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla.
Trots detta – eller kanske just som en konsekvens härav – får skoldemokratin, i mina ögon, ofta en distinkt anstrykning av flathet. På (får man anta) förekommen anledning, säger man i en kommentar från Skolverket:
Det har funnits inslag i skoldebatt och pedagogisk debatt där skolans fostrande roll och dess kunskapsförmedlande satts i motsatsställning. Det är en motsättning som är skenbar. I undervisningsprocessen – i praktiken – går de inte att särskilja även om de i teorin är möjliga att se som två samtida aspekter på undervisning. Just därför är värdegrunden viktig att framhålla i läroplanen. Det är den som förenar skolans fostrande och kunskapsförmedlande roll. All undervisning innebär fostran i någon mening. Värdefrågorna är inte något alltid givet.
Man hänvisar till den (utmärkta!) bakomliggande utredningen SOU 1992:94, Skola för bildning, där det om värdefrågor bl.a. heter att:
De måste förstås, förankras, försvaras och utvecklas. De normer skolans verksamhet skall bygga på; såsom respekt för människans egenvärde och integritet, individens frihet, livets okränkbarhet, omsorgen om de som har det svårt, det personliga ansvaret, har en djup förankring i vårt land och vår kultur. Det är normer som således har djupa rötter I vår historiska utveckling; antikens kulturbidrag, kristen etik, humanism och upplysning. Skolan har i sin kunskapsförmedlande uppgift en viktig roll i att hävda dessa värden och ge en förståelse för hur de vuxit fram och fått en förankring i vårt land. Skolan skall ge möjligheter att utveckla ett personligt förhållningssätt till dem och till den grund de vilar på och att ge kunskaper för att medvetet kunna ta ställning i olika frågor.
Jag ser dock subtila, men viktiga, skillnader mellan utredningens tankar och läroplanens realisering. Bryggan är skev. Brofästena bågnar. Motsättningen (spänningen) finns där, i praktiken. Det är en motsättning mellan fostran och respekt för individens integritet; mellan individens frihet och dess personliga ansvar.
Jag har tidigare skrivit att jag har mer förtroende för kulturen (civilisationen) än Rogers. Jag har också skrivit att avgörande för ett ledarskaps framgång är den konsekvens med vilket det bedrivs, och att detta omfattar ledarskapets kontext – vilket i sin direkta förlängning innebär samhället i stort. Jag vill nu kvalificera dessa påståenden.
Den kultur Rogers utgår ifrån, och som filmen The Corporation beskriver, är i och för sig naturgiven, i det att artens långsiktiga utveckling (dock ej dess slutgiltiga framgång; möjligtvis livets, i någon form) är avhängig individens kortsiktiga egoism. (Och de utslag av altruism man ibland tyckt sig finna hos vissa arter, t.ex. vargar, kan alltid föras tillbaka på en underliggande sådan.)
Det är en svindlande och övertygande insikt att evolutionen kan ses som såväl en orsak till som en följd av egennytta. Men åtminstone i teorin har vi moderna människor, i vår välfärd, möjligheten att välja bort den destruktiva kultur som på detta sätt emergerar (jo, det finns en anledning till denna anglicism: beteckningen ”emergent behavior” avser just sådana komplexa gruppbeteenden som uppstår ur en mängd identiska, enkla, individuella drivkrafter – precis som hos myrorna); att distansera oss och skapa något bättre; något för vår art – och de flesta andra – mer hållbart; något som utgår både från naturen och som utnyttjar vårt kollektiva intellekt.
Eller som Dawkins säger: “our species – alone on earth – has the power to rebel against the designs of the selfish gene”.
Att jag likväl förutser vår förutbestämda förgängelse beror på att jag inser att detta i praktiken aldrig kommer att hända. Människan är inte så god som Rogers vill tro – då vore sannolikheten för ett nytt vägval större (detta, och den ”patologi” som åsyftas i ovan nämnda bok, bekräftas inte minst av Millgrams ”slutgiltiga experiment”, kommenterat av Asplund).
De ”memer” – kulturella motsvarigheter till de själviska generna – som dominerar vår moderna diskurs, som har övertaget i den intellektuella evolutionen, är de som har planterats, nej, kultiverats, av den kapitalistiska propagandamaskinen. Människan är på sin höjd moraliskt neutral, men har en inneboende benägenhet att gräva sin egen allegoriska grop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar