Finns det något sådant som intellektuella biofober?

P C Jersild skriver i DN (2/5 -09) "om två aktuella Darwinböcker". Jag finner rubriken något märklig, liksom de slutsatser Jersild drar utifrån det (lilla) Coetzee skriver om just evolution i sin senaste bok, Ett dåligt år:

Intressantare är dock de stycken där Coetzee för oväntade resonemang, som när han menar att skapelsen är för komplicerad att förstås av människan. Hur går det ihop med evolutionsläran – frågar han sig – att vi på en gång är för dumma att begripa oss på skapelsen, och samtidigt är medvetna om vår begränsade fattningsförmåga? Insikten om vår oförmåga kan inte vara en fördel i kampen för tillvaron och är därmed inte förenlig med evolutionsläran.

Jersild slutsats är att "Många intellektuella tycks likt Coetzee ha svårt att acceptera utvecklingslära."

Jag har svårt att se att den observation Coetzee (eller, snarare, hans huvudperson - alter ego?) gör kan tas som intäckt för att han har svårt att acceptera utvecklingsläran. Att "insikten om vår oförmåga..." inte är "förenlig med evolutionsläran" är Jersilds egna ord - och jag hittar ingen motsvarighet i Coetzees bok.

Jag förstår inte heller hur Jersild själv kommer fram till denna slutsats. Jag kan tänka mig flera alternativa tankegångar, men ingen som leder mig dit. Troligtvis resonerar han att en medvetenhet "om vår begränsade fattningsförmåga" skulle resultera i resignation och handlingsförlamning - vilket skulle handikappa oss i konkurrensen med mer pragmatiska arter.

Minst lika troligt är det väl att just den förmåga till reflektion som på detta sätt handikappar oss, är just den förmåga som också ger oss vår avgörande fördel i konkurrensen med andra arter?

Jag brukar tänka på detta som "en hjärncell för mycket". Evolutionen har hos oss tagit en vändning mot allt större hjärnvolym och -kapacitet. I första hand har denna utveckling drivits av - och parallellt med - den kulturella utvecklingen av socialt samarbete (i första hand för effektiv jakt). Någonstans på vägen har förmågan (och tiden) till - förbannelsen - "reflektion" uppstått, som ett epi-fenomen.

Resonemanget är, det medges, beroende av vad man lägger i ordet "reflektion". Men oavsett vilket, skulle Jersilds resonemang knappast kunna appliceras på mer än (högst) de senaste 100 000 åren - och jag tror att han snarare utgår ifrån en betydligt snävare tidsram än så. Om nu denna demoraliserande medvetenhet om vår oförmåga att blottlägga de yttersta ramarna för vår existens skulle visa sig kunna utgöra en avgörande faktor i vår - och andra livsformers - fortsatta utvecklingshistoria, så har den likväl inte gjort det tidigare.

När jag läser Coetzee nickar jag i samförstånd. Vad han framförallt säger (mig) är att han - som jag - tar sig själv och mänskligheten med en stor nypa salt. Att man ser (natur-)vetenskapen som det närmaste "sanningen" vi kan komma behöver inte betyda att man inbillar sig att vi med dess hjälp är - eller kommer att bli - härskare över universum.

Tvärtom har jag kommit att uppskatta den ödets ironi som ligger i just det faktum att vi är kapabla att överhuvud taget ställa frågor som vi aldrig slutligt kan svara på. Det vore extremt dumdristigt att tänka sig att bara för att vi uppnått något vi själva gärna kallar "självmedvetande" äger vi därmed också förmågan att uppnå ett komplett, allvetande utifrån-perspektiv på oss själva (och allting annat).

Nåväl, Jersild verkar själv inte ha något emot att anamma "utvecklingsläran" - något han emellertid menar att många "intellektuella" har. Inte minst de som är verksamma inom humaniora och samhällsvetenskap (kanske är det just dessa - och inte naturvetare - som i första hand avses med begreppet "intellektuella"?). Som ett lysande undantag lyfter han fram ­vetenskapsteoretikern och etikforskaren Birgitta Forsman, aktuell med boken Arvet från Darwin. Efter att själv ha konverterat från vad hon benämner "biofobi", ser Forsman en förklaring till varför så många humanister tar avstånd från (bl.a.) evolutionära förklaringsmodeller:

Att se människan som en produkt av evolutionen är att se henne som i viss utsträckning fången i sin biologi. Det innebär att hennes handlingar är begränsade av hennes natur; det finns ett tak för hennes handlingsmöjligheter.

Ja, visst. Det ljus som Forsman - uppenbarligen en räv bland de humanistiska hermelinerna - nu har skådat, har sedan länge strålat över mig och - förmodar jag - så gott som alla naturvetenskapligt inklinerade (vågar man säga det?) intellektuella. Själv finner jag det så beklämmande att tänka mig att inte alla accepterar detta att jag helst inte tänker på det alls...

Jersild fortsätter att citera Forsman, när hon säger: ”Jag har alltid tyckte (sic!) att det är skrytsamt att påstå att människan är förnuftig”. Det skriver både Jersild och jag gärna under på.
Därefter säger Jersild något mycket viktigt:

...det finns ett felslut som lurar i vassen: eftersom vi till den grad styrs av känslor, kan vi lika gärna en gång för alla förklara förnuftet bankrutt – en populär syssla i kulturdebatten på senare år. Men det är ju precis tvärtom: för att hålla känslorna någorlunda på mattan behöver förnuftets ställning stärkas.

Exakt! Detta är precis vad jag menade när jag nyligen kommenterade Hume:

Förnuftet är och bör endast vara passionernas slav, och kan aldrig göra anspråk på någon annan ställning än att tjäna och lyda dessa.

Jag håller med om "är", men inte om "bör".

Som Erik Svensson påpekar är det idag "inte längre möjligt för någon intellektuell - vare sig om man befinner sig på höger- eller vänsterkanten - att förneka att människan är en biologisk varelse som har formats av naturligt och sexuellt urval under en lång evolutionsprocess under flera miljoner år". Och trots att högern gör en (farlig) retorisk poäng av att ha en mer realistisk inställning till livets realiteter torde, enligt Svensson, just "liberaler [...] ha anledning att oroa sig för vissa av evolutionsteorins ideologiska implikationer [...] Kan människan vara helt fri, eller någonsin bli helt fri, om hon är en biologisk varelse?"

Svensson sammanfattar:

Var och en som har satt sig in biologin [...] inser snart att den liberala idealiserade världsbilden där Den Heliga Individen bör stå fri från resten av samhället och från olika (påstått förtryckande) kollektiv står i direkt konflikt med en biologisk människosyn.

...och jag håller förstås med.

Om jag sedan ska distansera mig något till Svensson, vill jag föra fram en viss skepsis mot vad jag ibland tycker mig läsa mellan raderna hos honom - nämligen att (den kulturella) evolutionen av socialt samarbete implicerar att tanken om ett globalt, hållbart, harmoniskt kollektiv är realistisk. När Svensson skriver:

Nyliberalernas idealmänniska, den rationella och egennyttiga vinstmaximerande Homo economicus är en synnerligen onaturlig företelse som inte skulle klarat sig i kampen för tillvaron under vår arts dramatiska evolutionära historia. Liberalernas dröm om individens totala autonomi och eftersträvandet av frihet från kollektiv är således en fåfäng dröm. Det är kanske dags att syna om liberalernas teorier egentligen är kompatibla med hur vi människor fungerar som biologiska varelser?

...är det mycket jag håller med om, men vissa förbehåll kvarstår.

Det viktigaste för mig är att Homo economicus är "onaturlig" i den meningen att han - per definition - inte kan leva i harmoni med naturen. Han står - som politisk konstruktion - i opposition mot den värld han lever av, vilket i längden är ohållbart. Att (den biologiska) människan inte heller är "rationell", såsom begreppet har använts inom ekonomin, torde väl vid det här laget stå klart även för de flesta (intellektuella) ekonomer... Dock ser jag människan som en (mer eller mindre solipsistisk) intentionell (intentional) agent.

Nu är jag förvisso ingen evolutionsbiolog, men jag dristar mig ändå att tro att människan - i likhet med alla andra varelser - i första hand ändå borde beskrivas som just egennyttig (där egennyttan eventuellt kan utsträckas till den närmaste kretsen i form av - egennyttig - altruism) - snarare än social och samarbetande (förutom i en mycket lokal kontext).

Det är förstås mycket viktigt att bekämpa den globala marknadsliberalismens förljugna framtidsvision (ingen tror väl på den egentligen?). Ja, framtid, förresten - i allt väsentligt är framtiden redan här... Men jag tror att det kan vara kontraproduktivt att utifrån ett evolutionsbiologiskt perspektiv försöka troliggöra det harmoniska globala samarbetet (socialismen?) som alternativ, lika lite som den globala byn, det galaktiska imperiet eller den interstellära federationen.

(Erik - läs det här som en fråga!)

Jag är själv benägen att tro att det samhälle vi som individer är kapabla att (långsiktigt) delta i med nödvändighet måste inskränkas till det tribala - bygemenskapen. Min utopi bygger på en långt driven decentralisering - inte särskilt politiskt korrekt, ens hos den radikala oppositionen - och någon form av (lokal) upplyst despot eller platonsk idealstat. I den mån vi vill ha - eller inte kan undvika - globalisering, ser jag ingen annan hållbar lösning än att i motsvarande mån också centralisera makten.