Karnevalens revolutionär

Ofta känner jag en längtan att spänna på mig elbasen och ge mig hän, tillsammans med mina medmusikanter, i soulens, funkens, discons, gospelns övermannande rytmer och harmonier; att uppgå i en ordlös känslans och glädjens förening. Att leva i varje ögonblick, med kroppen. Jag har inte haft tillfälle att göra detta på ett tag, och det lämnar mig... otillfredsställd, ofullbordad.

Rom hade sina backanaler. Sedermera ersatta av mer kontrollerbara spel- och festdagar. I ett trängt, men storhetsvansinnigt, Wien, präglat av kollektiv schizofreni och paranoia, blev karnevalen, fasching, ett - nödvändigt - utlopp; en säkerhetsventil och en balanserande ritual. I synnerhet inför den påfrestande fastetiden. En välkänd hemlighet, dold under dubbelmoralens och disciplinens täcken. Ett sätt att avvärja revolution. (I Orwells värld återstår endast det isolerade parets revolutionära sexakt.) Vad har vi idag? Rave-klubbar? Skum-partyn?

För en man blev karnevalen en livsstil. Maynard Solomon beskriver Mozart som en klassisk radikal, en kättare, en... revolutionär, och läser i hans hans brev "many signs of his impulse to take heroic action and thereby gain revenge for indignity" (s. 353). Men Mozart begränsade sig inte till fantasier om vedergällning. Han uppvisade en total avsaknad av respekt och en utstuderad fräckhet inför för både världsliga och andliga ledare. Maynard spekulerar att det kanske var just Mozarts närhet till makten som - i motsats till Beethoven - resulterade i skepsis snarare än vördnad: "For Mozart, the movers and shakers of society are fallible human beings rather than the objects of veneration". (s. 355)

Men mer intressant är hur denna hållning tog sig uttryck i Mozarts leverne, och i hans konst:

Because there exists in him tensions between rage and restraint, arrogance and submission, destruction and decorum, Mozart's radical impulses do not take commonplace, vulgar, or predictable pathways. Skeptical, wary of easy solutions, doubtful of men's motives, disdainful of panaceas ... he does not uncritically attach himself to charismatic political leaders... Nor does he turn to esoteric doctrines or hermetic movements in reaction against a watered-down Enlightened rationalism. His radical energies instead come under the sway of the play impulse, of art, of language, of ritual...thereby opening the channels for the expression of his altruism, outlets for his fury, and alternatives to a discontented world. It is Mozart's transformative, metamorphosing impulse that is the common matrix of many of his idiosyncratic concerns and enthusiasms, linking together his penchant for unorthodox and bawdy language... and his passion for carnival.

(s. 355-356)

Om karnevalen skriver Maynard:

Carnival reveals actuality, suspends time. Removed to an alternative plane of experience, swept onward in processions of dancing and chanting masqueraders, the carnivalesque actor, disguised, cloaked, and masked, ascends a stage where a festive drama is under way, riotous, tumultuos, seemingly chaotic, but with its own insistent logic: on that stage, but only during the interval of the pre-Lenten abrogation of the temporal order, what was prohibited must now be priviliged. Thus, Mozart's obcene riddles, his penchant for the bawdy in general, emerge within the space formed by the carnival's multiple nullifications - of time, actuality, rationality, law, and logic. Carnival overthrows the rationalistic-theological preference for spirit over body, the relegation of sexuality and the ordinary functions of the human body to the "animal" sphere, the condemnation of fleshy pleasures and pursuits, the elevation of high seriousness over enjoyment. The carnivalesque opposes all official, hierarchical, dilutely spiritualized views of mankind: it demystifies the body and its processes in order that the disembodied may be reembodied.

(s. 356)

Maynard beskriver här i första hand om Mozarts notoriska sällskapsliv och digra korrepondens. Men självklart lyser denna hållning igenom i musiken. Den är ju den som till stor del skänker musiken dess universella attraktionskraft och glädje. Den, och den till psykologisk insikt transformerade formfulländningen. En fulländning som är så total att den är omisskännlig för envar. Och som tryggt fångar upp varje lek med (den musikaliska) konventionen; förvandlar upplevelsen till en mjuk men likväl omskakande, berusande berg-och-dalbanefärd. Mozart underkastar sig inte formen - han behärskar den. Han förkastar den inte: han låter den uppenbara sig.

När det gäller det skrivna ordet (som ibland har en direkt korrespondens i musiken) påminner Mozart faktiskt inte så lite om Prince:

... Oh God, how fast! - you make me laugh - help - take a breather - go on, go on - that's a little better - still not finished? - you awful swine! - how charming you are! - dear one! - little donkey! - ha, ha, ha - take a breath... Oh, finish now, I beg of you! - Confound it - also, bravura? - Bravo! - oh, a sheep bleating - you're finished? - Thank heavens! - Enough, enough!