...fast från ett lite mer pragmatiskt, lite mindre högtravande håll. Och från en av mina favoriter: Dennett.
Jag råkade snubbla över denna text - ett "utkast", från 2001... kanske inte den mest vederhäftiga och aktuella källan. Men jag tror nog att diskussionen fortfarande är aktuell - och Dennetts (och Chalmers) argument likaså.
Jag gillar Dennett för att han ger röst åt min materialistiska, fysikalistiska, reduktionistiska... inställning - som han säger: "I'm captain of the A team" - samtidigt som han håller vägen öppen för olika former av monism (och kanske t.o.m. dualism), främst genom sin "doxologiska" (inte hans benämning) representationella och intentionella grundsyn.
Jag läste förresten någonstans att just datavetare och kognitionsvetare ofta hamnar i denna fålla (fälla)... duh!
När jag försöker positionera mig bland (den teoretiska) filosofins alla kategorier och underkategorier hittar jag inte riktigt rätt... Jag vill hävda en materialistisk reduktionism, om inte annat så för att den är (nödvändigt!) ödmjukande. Men samtidigt ser jag medvetande främst ur ett... topologiskt perspektiv. D.v.s. att alla (möjliga) mentala fakulteter (och upplevelser) hänför sig, inte ifrån någon enda, specifik, fysisk bas, utan ifrån en abstrakt mekanism, i vårt fall implementerad uteslutande i "wetware".
Det kunde (kan) lika gärna vara något annat. Eller inget (fysiskt) alls: mina (ytliga) erfarenheter av artificiell intelligens och d:o liv har lett mig bl.a. mot tankar om beräkning, tänkande, medvetande, liv i..."ren" information (se t.ex. Langtons Edge of Chaos).
Det närmaste jag kan komma bland de (synes det mig, överlappande och motsägelsefulla) kategorierna, "ismerna" är kanske den "eliminativa materialismen". (Jag gillar Churchlands). Men konnektionismen tappar ju lätt bort det som är snyggast av allt: (den representativa) symbolismen. Fast det är väl bara en fråga om förklaringsnivåer... perspektiv.
Jag kanske bara måste fräscha upp, fördjupa och nagelfara mina geografiska kunskaper om landet, så som det nu ligger . För att hitta hem, alltså. Välja "rätt".
Konnektionism är bra... jag har själv testat att implementera neurala nät. Och emergens är bra... rätt. Dock inte "slumpmässig" sådan, à la parallellism.
Och nog finns det ett ontologiskt förklaringsgap, alltid!
Jag uppmärksammade att termen "agnosticism" inte bara avser religiös tro, utan epistemologisk skepsis i allmänhet. Och det är bra!
Någon har skrivit på Wikipedia att "ett viktigt, om än relativt okänt, exempel på en medvetandefilosof och kognitionsvetare som försöker förena de båda traditionerna [alltså den anglosaxiska, analystiska och den kontinentala, fenomenologiska] är Ron McClamrock. McClamrock menar, med idéer från Herbert Simon och existentiella fenomenologer som Maurice Merleau-Ponty och Martin Heidegger, att människans situation med att vara-i-världen gör det omöjligt för henne att förstå sig själv genom att abstrahera sig från den och undersöka den som om den vore ett separat experimentobjekt som han själv inte var en del av."
Ja, just det... Men detta är väl knappast nytt?
Mer än något annat (obestämd eller obestämbar "-ist" inom området) är jag ju en agnostiker. Och det coola är att även detta täcks in av Dennetts "heterofenomenologi".
Häpp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar