Är du riktigt klok?

BBC Horizon återskapar ett psykologiskt experiment från 70-talet. Implikationerna är... omfattande. (Filmen är tillgänglig endast t.o.m. 3/4.)

Vem är (psykiskt) sjuk, och vem är frisk? Och vem bestämmer det?

Detta torde vara psykiatrins (sociologins), men också juridikens (politikens) och etikens (filosofins) centrala fråga.

(Inpass: En kollega tipsade mig nyligen om David Eberhardts bok I trygghetsnarkomanernas land. Jag tror att den är relevant i sammanhanget.)

Ett ständigt återkommande dilemma, både i verkligheten (Knutby, Anna Lindh, Torsten Flink, Rödeby) och i (mycket) populär fiktion (t.ex. Law and Order) handlar om huruvida den åtalade varit "vid sina sinnens fulla bruk" vid tiden för dådet.

Då det inte längre råder någon tvekan om att ett brott begåtts, ej heller om vem som utfört dådet, vidtar diskussionen om huruvida gärningsmannen handlat med berått mod eller i stundens hetta. Denna diskussion avgör åtalets rubricering: mord eller dråp. Detta är dilemmats "light"-version.

Ställt inför faktum, överväger försvaret sina möjligheter att - utifrån tillgänglig bevisning - reducera inte bara brottsrubricering, utan också straffsats. Beroende på omständigheterna blir nu - först nu - åberopandet av (eventuellt tillfällig) sinnesförvirring aktuellt.

En vanlig dramatisk vändning i TV-seriernas rättegångar går ut på att först bygga upp spänningen (indignationen): inträngd i ett till synes ofrånkomligt hörn spelar försvarsadvokaten ut "the insanity plea" (och den åtalades tidigare onämnbara förflutna - som under "ordinarie" matchtid skulle ha legat honom i fatet - dras nu fram med spelad ömkan). Övertid: publiken (både i den fiktiva rättegångssalen och framför TV:n) våndas. Plötsligt dyker åklagarens assistent upp med ett (inte helt oväntat) trumfkort: nya bevis, nu inte för den åtalades skuld, utan för försvarets försåtliga förvrängande av fakta. Katharsis: spänningen lättar, publiken andas ut.

I förstone framstod den åtalade som ett monster på god väg att komma undan. Därefter som (genom en sällsam nåd) ikapphunnen av de rättfärdigas straffdom. Så, plötsligt, som återigen räddad undan galgen av mörkrets krafter. Nu, slutligen, har den sanna ondskan demaskerats och både fan själv (försvarsadvokaten) och den lille djävulen (den åtalade) framstår i sin fulla skam. Poetisk rättvisa är skipad.

Icke så i verkligheten.

I DN (5/11 2004) refererar Oline Stig, under rubriken Brottslingen i högsätet, den amerikanske historikern Benjamin Carter Hetts bok Death in the Tiergarten:

...Det skedde en markant förändring i synen på brottslingar efter sekelskiftet. Försvarsadvokatens roll blev alltmer tongivande. Straffen mildrades. Rätten tog hänsyn till sociala omständigheter. Försvaret kallade in medicinsk expertis för att vittna om sina klienters psykiska ohälsa.

I Läkartidningen (nr 15 2008 volym 105) sammanfattar de rättspsykiatriska experterna Marianne Kristiansson och Peter Andiné den moderna (svenska) lagstiftningen på området:

Psykiskt störda lagöverträdare särbehandlas i de flesta civiliserade stater; grundtanken är att personen ska få psykiatrisk vård i stället för fängelsestraff. Lagtekniskt löser de flesta stater detta genom att tillämpa begreppet »otillräknelighet« – den otillräknelige slipper straffansvar men får vård.

I Sverige används i stället begreppet »allvarlig psykisk störning« – den med allvarlig psykisk störning vid gärningen kan inte dömas till fängelse (fängelseförbud) men till rättspsykiatrisk vård.

Allvarlig psykisk störning är ett juridiskt begrepp och inte kopplat till särskilda diagnoser, även om det grovt sett är liktydigt med psykostillstånd. En person med kortvarig psykos har fängelseförbud men kan inte heller dömas till vård, vilket medför en svår juridisk situation vid allvarliga brott. [min kursivering]

Regeringen har lagt ett förslag som delvis häver fängelseförbudet vid allvarliga brott och där vårdbehovet anses vara begränsat.

I en "rättspsykiatrisk reflektion" fortsätter författarna:

I en modern rättsstat är det ur etiska, medicinska och psykiatriska aspekter oerhört viktigt att de svårast psykiskt sjuka, dvs gärningsmän med psykisk sjukdom, alltid garanteras psykiatrisk vård för den psykiska sjukdomen. Svårt psykiskt sjuka gärningsmän ska inte vistas i fängelse, och i Sverige kan vi vara nästan helt säkra på att det i våra fängelser inte finns någon intagen med schizofreni, vilket inte är fallet i många andra länder.

Å andra sidan blir inte rättssystemet eller rättspsykiatrin trovärdiga om gärningsmän som begått allvarliga brott kan återvända till samhället kort tid efter brottet.

Utmaningen är att finna åtgärder och sanktioner som ytterst ska leda till minskad risk för gärningsmannen att återfalla i brott och därmed medföra ökad säkerhet och trygghet för alla medborgare.

Man bör kanske notera att det i Sverige - till skillnad från i U.S.A. inte finns några inslag av hämnd i det juridiska tänkandet. Kriminalvård handlar om just vård. Lagstiftningen kodifierar samhällets moral. Straffskalorna avskräcker från överträdelser. Internering av brottslingar skyddar allmänheten. Men någon hämnd är det inte tal om.

En ingång till djupare studier av den tvärvetenskapliga problematiken är Nike Franklins färska examensarbete från den juridiska institutionen vid Stockholms universitet (vt 2008).

För säkerhets skull vill jag konstatera att (biblisk) ondska inte existerar. En nödvändig förutsättning (av flera) för att begreppet ondska ska bli meningsfullt är förekomsten av en fri vilja.

Därmed icke sagt att mänskliga handlingar inte kan orsaka smärta (ha en "ogynnsam inverkan"); inte kan vara inriktade på att vålla skada. Ej heller att det står människor fritt att ge utlopp åt sina böjelser.

Ondska finns inte, men nog kan vi (det) göra ont, alltid.