Mässan

När jag lyssnade på Bachs h-mollmässa i går kväll uppenbarade sig följande läsning av det liturgiska schemat.

Kyrie - underkastelse, utsatthet, behov

Gloria (Laudamus) - lovsång, pris

Credo - trohetsed

Sanctus (Benedictus) - helgande; magisk, mystisk, metafysisk alteritet; allsmäktighet; unicitet

Agnus Dei - bön, nåd, vila (uppgående i alltet, intet)

(Och eftersom mässan - liksom symfonin och sonaten - också kan ses som en fraktal, skulle en liknande läsning kunna göras även av delarnas mikro-kosmos.)

Jag är ingen teolog, men jag kopplar främst de två inledande och ibland fristående delarna (missa brevis) till äldre tider och texter där monoteism innebär ett val av gud, snarare än ett val mellan den ende guden och ingen gud alls.

Och Sanctus kan tolkas som valpropaganda, både före och efter detta skifte. Men i efterhand är dess roll i första hand att vifta med ett nödvändigt trumfkort gentemot värdsliga krafter.

En invändning mot denna min tolkning är att Jesus figurerar redan fr.o.m. Glorian (ska man vara riktigt noga finns han faktiskt med i Kyrien också). Jag finner det dock rimligt att anta att han s.a.s. har petats in, i efterhand (beroende på hur man vill tolka historien). Ja, egentligen kan alla delar av mässan läsas gammaltestamentligt om man plockar bort referenserna till Jesus.

Och till den Helige Ande. Detta treenighetens skatbo... Ska det verkligen vara nödvändigt? Att härleda utmejslandet av vår moderna kanon via de historiska förgreningar som den teologiska debatten har tagit genom århundradena, parallellt med en alltmer rationalistisk världsbild, är nog relativt enkelt och okontroversiellt. Men nu?

I slutet av 1900-talet har treenighetsläran åter uppfattats som ett genuint uttryck för kristen gudstro. Detta beror inte minst på ökade kontakter mellan östkyrklig och västkyrklig tradition. Den liturgiska förnyelsen har inriktat sitt arbete på uttrycken för treenighetstron. Inom nutida ekumenisk teologi menar man att Treenighetens gemenskap mellan Fader, Son och Ande utgör urbilden för den gemenskap som skall förverkligas i kyrkan.

Nationalencyklopedin, 2009-07-09

Hade det inte varit enklare, och betydligt mer övertygande, lättsmält, att skippa denna ständiga källa till förvirring och splittring? Eller är det kanske så att det främsta skälet bakom denna uttalade mystifieringssträvan är just att ge människor något - irrelevant men komplicerat - att fundera på (istället för att eventuellt ifrågasätta)? Är det kanske också så att mystiken i sig har en dragningskraft, utöver (en förståelig) resignation till något oförklarligt? Den dragningskraft som gör böcker som Da Vinci-koden omåttligt populära även bland icke-troende.