Jag uppmärksammade nyligen en diskussion av Lyotards beskrivning av postmodernismen som en ”misstro mot meta-narrativ” och det gav mig en pusselbit för att bättre förstå många av de frustrerande erfarenheter jag har gjort. (Och denna förståelse kan mycket väl beskrivas i hermeneutiska eller fenomenologiska termer.) Utan att gå in på detaljer vill jag hävda att den överdrivna skepsis mot s.k. positivistiska beskrivningar som idag florerar – inte minst inom pedagogiken – i mångt och mycket är en pose och en lyx utan täckning: en välfärdssjukdom.
Jag älskar samhällsvetare och humanister – just för att de producerar meta-narrativ. De ger mig svindlande insikter och ledstjärnor för att navigera i världen. Men detta betyder inte att jag aningslöst sväljer deras (storslagna, allomfattande) förslag på synteser av jordelivet med hull och hår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar