Nu kan jag äntligen sätta punkt för den infekterade debatten om vad som utgör "riktig" musik.
För många år sedan (men långt efter det att uppvuxna synthare och hårdrockare nått samförstånd) förvånades jag över att ord som "klassisk", "seriös" eller "konst" -musik kunde väcka sådan anstöt.
De var obefogat pretentiösa, förstod jag. Nå, vad sägs om det här, då?
Jag kan uppskatta all musik som skapats och som framförs med ett ärligt uppsåt att säga något eller med en genuin kärlek (glädje) till musiken. I det första fallet talar musiken till mitt intellekt, i det andra till mina känslor. I bästa fall gör den båda dessa saker. Och om den också flyttar (eller försöker flytta) eller medvetet leker med gränserna, så mycket bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar