Dagens ord


Ansvar väger tyngre än frihet - Responsibility trumps liberty

11 jan. 2011

The Evolution of God: preliminära tankar (halvvägs)

Under min läsning av Robert Wrights "The Evolution of God" har jag kommit att bli alltmer frustrerad. Jag försöker klarlägga skälen till detta. Anteckningar (i affekt) följer:

Ett skäl är att några idéer som läggs fram helt enkelt inte är särskilt originella - tvärtemot vad författaren verkar tycka.

Ett annat skäl är att en del idéer inte är fullgångna - jag kommer själv på flera saker som Wright inte verkar ha tänkt på... Ett (av flera) exempel på detta har jag redan bloggat om (de religionsantropologiska perspektiven).

Ett tredje skäl är att den "mästar-idé" som sakta avslöjas i texten - att tron "blir" sann i och med att folk anammar den och beter sig som om den vore det - är väldigt ordinär: Det vore intressantare att börja med detta och sedan gå vidare och fundera över varför människor inte i tillräcklig utsträckning tror på eller agerar utefter denna "meta-tro", o.s.v.

Ett fjärde skäl är att Wright ibland motsäger sig själv, och "plockar körsbär" för att få till sitt resonemang - samtidigt som han överlastar texten med detaljer och hänvisningar. (Det hjälper inte: han begår här samma fel som han försöker avslöja hos andra och själv undvika, nämligen att "tolka" händelser och texter åt än det ena, än det andra hållet.)

Ett femte skäl är att Wright tillåter sin "evolutionstanke" väldigt mycket spelrum i tid: Han försöker febrilt rita upp en stigande kurva av "moralisk långsiktighet" i tid och rum, men kurvan verkar snarare oscillera vilt; och den eventuella uppåtgående trend som tecknas mellan 2000BC - 0AD verkar snarare ha vänts till en nedåtgående trend...

Wright försöker grunda sin text i bl.a. evolutionär psykologi, och ibland talar han om att vi är "designade" för stenåldersgruppen. Men detta glömmer han villigt av, så snart det är dags att måla upp den fantastiska vision och civilisatoriska framgångssaga som han är ute efter: Plötsligt är det inga som helst problem för oss människor att utsträcka vår empati över nations- och etnicitetsgränser, eller över oöverblickbart stora grupper av människor eller geografiska avstånd.

Och detta "språng" görs förstås av... teknik! Jodå, en rejäl dos teknikoptimism (naiv sådan, för det är inget tal om negativa biverkningar alls). Webben löser det mesta!

Ibland framför Wright oortodoxa förklaringsmodeller, men lyckas inte argumentera för att de skulle vara troligare än dem han förkastar. T.ex. säger han att det inte är troligt att monoteismen uppstod ur den babyloniska exilen som ett sätt att hantera det judiska folkets ständiga förnedring, med motivationen att "problemet med ondska" inte uppstår förrän efter det att monoteism är införd... Men här förväxlar han ju teodicé-problemet med den politiska kamp mellan konkurerrande gudar som han har ägnat 150 sidor åt att beskriva! (Den ortodoxa lösningen är förstås att det är de andra, dumma - och falska - gudarna som ligger bakom "ondskan", samt att den ende rätte guden straffar sitt folk för att avgudadyrkan och bristande tro och vandel. Jag ser ingen anledning att avvika.)

Ytterligare ett skäl är att Wright mer och mer framstår som en naiv och hopplöst romantisk "flat earth"-typ. Hans eviga tjat om "non-zero-sum situations" (vilka han ägnat en tidigare bok åt) verkar springa ur det synsätt - den dröm - Alf Hornborg kallar "världen som ymnighetshorn". Det får mig att tänka på en av de första sajter jag hitade när jag började blogga:

Critique of Crisis Theory

...där marxisten Sam, sedan 2004 (och fortlöpande, senaste inlägget gjordes för några dagar sedan), gör en kritisk genomgång av den ekonomiska teorin och praktiken sedan merkantilismens dagar.

Det inlägg jag påmindes om handlar om Ricardos (och Smiths?) tankeexperiment om England och Portugal, och hur "comparative advantage" m.m. till synes gör handel (med vin och tyg) mellan länderna till en "win-win situation" för båda, oavsett om ett av länderna egentligen har en "absolut" konkurrensfördel inom båda produktionsgrenarna.

Om jag förstår det hela rätt är Ricardos idé bara giltig för enstaka kapitalister på en icke fullt ut global och avreglerad marknad.

Nåväl, Wright tjatar ständigt om hur denna outsinliga källa till "win-win" gör att människans egenintresse faktiskt sammanfaller med "utvecklingen av Logos", d.v.s. en ständigt utökande cirkel av empati och samförstånd.

(!)

...och sedan blir han Buddhist.

Jag kan i och för sig inte argumentera emot, men Wright verkar vara på väg mot slutsatsen att det Logos som är så vist inrättat att egenintresse sammanfaller med universell lycka, och att resultatet av passionslös kontemplation och höjden av mänsklig rationalitet sammanfaller med universums logiska struktur faktiskt styrker misstanken om att det nog finns en gudomlig plan bakom allt, ändå... Fast till detta förhåller han sig förstås klädsamt "agnostisk". Yeah, right!

Är nu halvvägs (250 av drygt 500 sidor) och ska just börja läsa om Jesus...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar